sthlm

Vi kan inte fly vår tid

Terrordåden i Europa bottnar i en värld där gamla ordningar faller sönder och nya inte kommit på plats.

När den första chocken lagt sig och adrenalinet ebbat ut, kommer efterskalven. De är både känslomässiga och intellektuella.

Vågor av sorg, när offren får namn, ansikten, åldrar.

En elva år gammal flicka.

Vågor av ilska, när gärningsmannen av allt att döma en nolla uppges vara nöjd med sitt verk. Vågor av frustration när det står klart att han redan var utvisad, men att han är en av alla de tusentals vars formella utvisningsbeslut blir liggande utan åtgärd.

Det finns många svenska hem där välbalanserade människor de senaste dagarna har svurit i ord och termer som de inte skulle försvara, när de samlat tankarna. Det är inget märkligt och inget att skämmas över. Men när känslostormarna lagt sig och det är dags att börja analysera det som hänt, börjar det verkligt svåra. Då kommer vågen av insikt. Den om att det inte finns några enkla sätt att förhindra våldsdåd av det slag som skedde i Stockholm i fredags.

Hade Rahkhmat Akilov utvisats skulle han inte kunnat begå dådet. Och i första ledet finns en uppenbar brist hos den svenska ordningsmakten, som slutat utreda många brott, som förlorat kontrollen över vissa stadsdelar, som sedan många år tycks upptagen av internt och inåtblickande arbete. Men låt oss anta att Akilov inte skulle ha "försvunnit" i det officiella Sveriges ögon. Att polisen hade vetat var han fanns. Han skulle trots det knappast ha utvisats, eftersom Uzbekistan är en rövarstat.

Kanske borde han ändå ha kastats ut, men om resonemanget görs mer generellt och principiellt: ska Sverige verkligen börja utvisa människor till länder där det är sannolikt att de fängslas, torteras, kanske till och med mördas, om de skickas tillbaka? Nästan alla vi skulle skicka tillbaka på så sätt skulle aldrig ha begått terrordåd om de hade blivit kvar i Sverige. Är det ändå rimligt att spela roulett med deras liv? Och om man biter samman käkarna, stålsätter sig, kastar internationella avtal överbord och svarar ja, hur mycket är då vunnet?

Det förra terrordådet på Drottninggatan utfördes av Taimour Abdulwahab, svensk medborgare. Många av de terrorister vi sett i våra grannländer de senaste åren är uppvuxna i Västeuropa och medborgare i västländer. Den värste av dem alla var inte ens islamist: Anders Behring Breivik.

Vi har en hel mängd problem att hantera. Delar av det officiella Sverige har närt en kvardröjande känsla av att terror inte riktigt är något som har med oss att göra. Diskussionerna har ofta blivit en fråga om korrekta ordval, snarare än om verkliga risker och hot. Aparta ytterkantsåsikter har givits ungefär samma utrymme som väl grundad sakkunskap. Samtidigt har Sverige i vissa avseenden allvarligare problem med terrorhot än våra grannländer. Vi producerar fler IS-krigare än snittet. Vi är sämre på integration, men har tagit emot fler flyktingar. Vi vacklar i synen på militant islamism. Vi ger statsbidrag till organisationer som fraterniserar med våldsverkare och hatpredikanter. Långt upp i partiorganisationerna görs alltför ofta radikala islamister till talesmän för muslimer i allmänhet. Och så vidare.

Det behövs med andra ord förändringar. En del rör lagar, annat rör rutiner, budgetanslag, kunskapsförmedling och attityder. Men vi måste samtidigt inse att drömmen om att trolla bort terrorn är just en dröm. I grund och botten är det vi nu upplever oavsett om förövarna är islamister eller Breiviktyper följden av att världen återigen blivit oroligare och mindre stabil. Gamla strukturer är på väg att lösas upp. Striden om vad som ska ta deras ställe förs på alla plan: ekonomiskt, politiskt, kulturellt, militärt och kriminellt.

Det är därför de som tror att invandringen till Sverige är roten till allt ont, missar huvudsaken. Det är sant att det stora och tidvis okontrollerade inflödet till Sverige för ett par år sedan påverkar säkerhetsläget i landet. Vi vet inte riktigt vad vi tagit oss an och följaktligen inte hur bra vi kan hantera det. I extremfall kan det innebära en ökad risk för dåd som det i fredags. Det är sant att Sverige med en mer förutseende politik, skulle ha kunnat ta mindre risker. Men det är samtidigt en chimär att det finns någon politik vad gäller invandring, eller något annat, som kan göra Sverige immunt mot de stora skiften, rörelser och spänningar som präglar världen.

Vi lever i den tid vi lever i. Den är mer fragmentiserad, polariserad och explosivt aggressiv än decennierna närmast före. Det finns mycket vi kan göra för att rusta oss för en sådan värld. Det viktigaste är att vara ärliga. Vi ska tala klarspråk om problemen. Men också om lösningarna. De som tror att det finns enkla sådana, är inte ens ärliga mot sig själva.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!