Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Berlinskt klientel

Ett oansenligt hål i väggen med den bästa mat en storstad kan erbjuda.

En Berlinflanör gör lätt misstaget att förväxla Göki’s Kitchen med en helt vanlig spritbutik: några lastpallar omgjorda till obekväma soffor på trottoaren utanför, välfyllda ölkylar inomhus. En fryntlig turkisk man – Göki själv – tar emot den som vågar sig in. Om han inte har en av sina sällsynta sovmorgnar och hans blåhårige krustpunkarhantlangare står och halvsover vid disken. Men Göki’s Kitchen rymmer ett helt universum och maten som trollas fram är värd en rejäl omväg.

Vi hyrde en lägenhet i Schöneberg, blott ett kvarter från Göki. Efter att ha köpt på tok för mycket marijuana av nigerianerna i Görlitzer Park var vi dessutom vanvettigt hungriga och alldeles för loja för att utforska mer än det absoluta närområdet. Så vi sjönk ner på lastpallarna med en hugsvalande öl mot den trettiosjugradiga dallrande Berlinhettan och hamnade genast i samtal med resten av klientelet.

Min make fastnade i två timmar med ett kazakiskt, värdigt vemodigt brödrapar. -»I Potsdam! I Potsdam säljer min kusin det möraste, saftigaste hästkött du kan före-ställa dig«, var det enda jag uppfattade, men maken svär än i dag på att det kazakiska folket är det mest vänliga och intelligenta på denna jord. Numret till hästköttsslaktaren har han fortfarande i mobilen – man vet aldrig när det kan behövas.

En alkoholiserad medelålders tyska fattade direkt tycke för mig. Så mycket tycke att hon kastade en flaska i närheten av mitt huvud när jag avvisade hennes inviter och eftersom jag inte talar nazistiska förstod jag aldrig vad hon kallade mig, men det var tydligen rätt grova saker. Göki ombesörjde att hon transporterades till en annan servering, och så var den saken ur världen.

Och så plötsligt sticker Göki ut huvudet från butiken genom en liten lucka. Han börjar langa ut en massa mat. Ät! Ät! uppmanar han oss. En tallrik silkeslen hummus. Rostade grönsaker. Vitlöksstinn köfte och tomatsallad och papperstunt lavashbröd och morötter i yoghurt och det tycks aldrig ta slut ... Raki! Vi måste skåla, för Gökis fru har gått över tiden och han är så nervös att han liksom dansar på fläcken och skål! Må Gökis ej än anlända barn ha tio fingrar och tio tår och få ett framgångsrikt liv. Kazakerna skålar på sitt vackra, obegripliga språk. Krustpunkarmedhjälparen skålar han också. Vi äter och vi dricker och Göki ler och ler och vankar nervöst av och an som en rar instängd best i det lilla utrymmet bakom disken.

Vi går därifrån, lulliga och proppmätta. Efter en lång diskussion har vi fått betala, men absolut inte för maten. Det var ju han som bjöd. För barnet! Och så här fortsätter det, kväll efter kväll. Gökis fru fortsätter att gå över tiden och kazakerna fortsätter att tala vemodigt om hästkött och Karagandas kalla vintrar och alkiskärringen fortsätter att skrika okvädingsord efter mig och vi fortsätter att äta gudomlig mat. Först på Öresundsbron, i bilen, plingar det till på mobilen: vattnet har gått!

Vi har kontakt än i dag på Facebook. Hans ofödda barn är numera två år gammalt och det sötaste flickebarn jag någonsin sett. Hon har ärvt Gökis smilgropar och hans hasselnötsögon och bild efter stolt bild lägger han upp. Göki med sitt vackra barn på axlarna. I famnen. I knät. Med släktingar. Med den oändligt lyckligt leende frun. Det och tallrik efter fantastisk tallrik med mat. Jag trycker hjärta på varenda bild och jag kommenterar inte på tyska, utan på mödosamt tillkämpad turkiska: şirin! güzel! Göki gillar varenda bild på mig i gengäld. Varje gång lovar jag mig själv att snart, snart ska vi komma tillbaka. Men däremellan … Kazakstan?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera