Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Krönika

Den gränslösa banken

Nordeas svenska kunder har ingen röst i flyttfrågan.

En läsare hörde av sig angående Nordeas planer på att flytta huvudkontoret från Sverige. »Är det helt självklart att kunderna stannar kvar i banken om dess skatter plockas hem i ett annat land?«, undrade han och fortsatte: »Jag och flera av mina bekanta är absolut bestämda med att flytta våra affärer till en annan bank om Nordea gör slag i saken.« Till sist ställdes frågan om Nordea verkligen har analyserat vad det kostar i förlorat anseende och tappade kunder »för att eventuellt få betala lite mindre skatt«.

Bakgrunden är förstås att finansminister Magdalena Andersson vill införa en så kallad restitutionsavgift för bankerna vid årsskiftet. Pengarna är avsedda att skapa en buffert för framtida bankkriser, men i Sverige fonderas inte medlen utan går rakt in i statsbudgeten.

Hur mycket pengar Nordea sparar på att flytta beror på hur hög avgiften blir både här och i det nya hemlandet.  I alla händelser handlar det om miljardbelopp. Bankens ordförande Björn Wahlroos har gjort tydligt att det inte är aktuellt att stanna i Sverige om avgiften blir mycket högre här. Och enligt Svenska Dagbladet är det redan bestämt att sätet flyttas. Nordea har inte bekräftat uppgifterna utan säger att besked kommer senast i augusti.

Oavsett hur tidsplanen ser ut, verkar det sannolikt att Nordea flyttar. Både Magdalena Andersson och Björn Wahlroos har gjort detta till en principfråga och ingen verkar redo att backa. Andersson har redan tvingats släppa tanken på en särskild löneskatt för bankanställda. Att även krypa till korset om restitutionsavgiften vore en stor nesa, i synnerhet som det var ett vallöfte från S med höjda skatter för bankerna. Björn Wahlroos å andra sidan är en hård och uttalat marknadsliberal affärsman, som lär ogilla att ha verksamheten baserad i ett land där spelreglerna ideligen diskuteras och ändras. Det är möjligt att han inte ändrar sig nu, ens om regeringen skulle falla till föga.

Men åter till kundperspektivet. Jag håller med vår läsare om att det har kommit bort i stridens hetta och kanske framför allt i medierapporteringen. Hur ser Nordea på risken att kunderna tar pengarna och sticker? Och vad skulle de tycka om en bojkott mot banken?

Jag har begränsad inblick i Nordeas inre liv, men min tro är att ett beslut om att flytta eller stanna i Sverige inte fattas på magkänsla allena, utan på en grundlig analys av för- och nackdelar. Jag gissar att även kundperspektivet ingår i den analysen och att tankegången ser ut ungefär så här:

• Bankkunder är trögrörliga. Även om de grymtar brukar inte mer än ett fåtal göra slag i saken och byta bank, ens under bankkriser. Så var det efter kraschen i Sverige 1991 och i den globala krisen 2008.

• Nordea är en nordisk bank, inte en svensk. Bara 40 procent av kunderna finns här. Svenska staten har sålt alla sina aktier. Huvudägare sedan flera år är den finländska finanskoncernen Sampo. Både ordföranden Björn Wahlroos och vd Casper von Koskull är finländare. Och av styrelsens och koncernledningens 20 medlemmar är bara fyra svenskar.

• Att flytta kanske minskar bankens anseende i Sverige, men det kan ju stärkas i andra länder, så nettoeffekten behöver kanske inte blir så stor.

Jag tror, kort sagt, att Nordea är ytterligare exempel på det jag skrev om i förra veckans krönika, fast då gällde det Spotify. Dagens storföretag är gränslösa och inte bundna till ett speciellt land eller ställe på jorden. Detta är något som svenska politiker måste ta betydligt större hänsyn till när de utformar skatter och andra villkor för företagande. Annars är det sannolikt att jag tvingas återvända till flyttemat. Och det blir tröttsamt, både för mig och läsarna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera