Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
FokusHenrik-Berggren Kultur

Subkulturens hjälte är tillbaka

Det var pandorna som bar fram Broder Daniel. Nu är Henrik Berggren tillbaka.

Längst framme vid scen grät publiken så att den kolsvarta kajalen rann i ilar nedför kinderna. Snart skulle det vara över. Broder Daniel skulle ju aldrig mer kunna bli detsamma. Inte sedan gitarristen Anders Göthberg fem månader tidigare, i mars 2008, valde att avsluta livet genom att hoppa från Västerbron i Stockholm. Nu på en scen i Slottsskogen, under Göteborgsfestivalen Way Out West, gjorde Broder Daniel sin avskedsspelning. Nitton år av kaos skulle strax vara över. »Glöm inte att Broder Daniel inte kan dö« förklarade Henrik Berggren klädd i svart cape, vit kravatt och med ett svart plommonstop på huvudet. Under hans vänstra kajalsotade öga glimrade hans karaktäristiska guldstjärna i scenljuset.

»Farväl mina barn« var det sista som han skulle säga innan det blev tyst i nästan tio år. Det enda som hördes var ryktena. Henrik Berggren hade ju lovat en soloskiva – han hade dessutom gjort ett antal soloframträdanden – så varför kom den aldrig?

Var han en mästare på prokrastinering eller var detta en Väntan på Godot-situation?

Men så den 2 mars dök plötsligt »To my brother, Johnny« – Henrik Berggrens första solosingel – upp. Att hävda att detta är det största som kommer att hända den svenska popmusiken under 2017 är inte alls överdrivet. Det finns bara en Henrik Berggren och ingen har lyckats följa i hans fotspår. Hans stil är så unik att den inte går att kopiera och ställa igen på en scen. Ska man jämföra kulten kring honom med någon internationell artist vore det den kring den forne The Smiths-sångaren Morrissey. Det är raka motsatsen till den livs-bejakande alla-ska-med-mentaliteten hos, låt säga, Bruce Springsteen eller Berggrens forne Broder Daniel-kollega Håkan Hellström. Publiken på en Broder Daniel-, eller Henrik Berggren-, konsert bildade inte en gemensam kropp som var där för att manifestera sin samhörighet. Den var snarare en samling öar som var utanför på samma plats.

»Ett riktigt band ska ha en egen kultur« sa Berggren i Svenska Dagbladet (4/9 -05) som svar på frågan om hur det kändes att ha gett upphov till en helt egen subkultur: pandakulturen.

Vi är inte bortskämda med svensk-ättade subkulturer. Populärkulturen har alltid varit starkt kopplad till England och USA och de subkulturer som har vuxit fram där har sedan tagit sig över Atlanten och fått fäste här. Ett otränat öga skulle därför vara förlåtet för att missta pandorna för anhängare till någon internationell rockkultur. Men deras kärlek hör inte till en genre utan till ett enda band.

Pandorna fick sitt namn efter sin svartvita klädkombination och den kajalsotade sminkningen som kontrasterades mot den albylvita huden. Inga solstrålar nådde ju in till den hud som låg i sängen och var miserabel.

Borgerligheten må ha kidnappat ordet »utanförskap« och gjort det till något icke önskvärt. Men i pandornas värld var – och är – fortfarande utanförskapet det enda vettiga. Vad skulle det annars vara? Det där andra livet som Henrik Berggren 1995, då 21 år gammal, sjöng om i singeln »Work« och som handlade om att gå till jobbet varje dag och stressa hem? Inget gjorde honom olyckligare.

Pandorna har varit en självklar del i den svenska subkulturfaunan sedan mitten av 1990-talet. De var enkla att skåda: pandafrisyren var aggressivt tuperad, glittret låg i sjok kring ögonen och den svarta kajalen verkade inte ha tvättats av på veckor. Det högsta stilidealet var Henrik Berggren som han såg ut när Broder Daniel, den 21 april 1995, släppte sin debutskiva »Saturday night engine«.

Trots att de första pandorna föddes för tjugotvå år sedan var det inga grånande exemplar som stod längst framme vid kravallstaketet där i Slottsskogen. Det var en ny kull. För precis som i djurriket föds det alltid nya Broder Daniel-pandor. Ångest är knappast generationsbundet och där i Berggrens rättframma Sturm und Drang-poesi, med en känslo-intensitet som får Den unge Werther och hans lidanden att framstå som sansad logik, ingjuter han mod i alla som vill ställa sig utanför det vardagliga livet.

Där många andra levt ett liv som unga och sedan fallit för bördan av bostadslån, köksscheman på arbetsplatser och fasta förhållanden står Henrik Berggren, i dag 42 år fyllda, fortfarande utanför normen. Han har inte svikit det ideal som lockat generationer av pandor att följa honom. Henrik Berggren har länge pluggat humanistiska ämnen på universitetet men lever i dag ett liv präglat av diagnosen kroniskt trötthetssyndrom.

I en film som lades upp på Berggrens Facebooksida den 12 april går han runt i ett kallt och grått Göteborg. Han bär svarta kläder, vit kravatt, svart hatt och under vänster öga sitter guldstjärnan fäst som en tår. Henrik Berggren förklarar titeln på sin soloskiva »Wolf’s heart« med orden: »Dag ut och dag in, år ut och år in, i decennier nu till och med, har jag varit i krig med världen. Jag har inte ändrat mig eller kompromissat på någon enda punkt. Föreställ dig vilka inre resurser det krävs. Det är varghjärtat«.

Tiotusentals pandahjärtan har aldrig klappat högre. Han är tillbaka.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera