Veckans reportage: Herren på täppan

Få marknadsbesökare skulle beskriva honom som annat än en behaglig man. Fast handslag och med starkt magstöd, men ett nästan fnittrigt skratt. Egentligen finns väl inte en marknad i Blekinge som Anders Andersson inte har besökt.

Backaryds sommarmarknad, Lövmarknaden i Karlskrona, Laxfesten i Mörrum. Och väljarmötena brukar vara trevliga. Ett bett på ett äpple, en fråga om familjepolitiken. En handskakning och ett löfte om att sänka pensionärsskatten. Men framåt våren 2015 började det i skuggan av bokträden handla mer om att försvara Decemberöverenskommelsen gentemot borgerliga väljare än något annat.

– Under sommaren när jag var ute, mötte jag folk som sa till mig att jag skulle ta mina broschyrer och trycka upp dem i röven. Då förstod jag, att den här överenskommelsen kan jag inte längre försvara, säger han.

Anders Andersson har, som han säger, trampat stegen i Kristdemokraterna sedan han var 16 år, och han har delat flygblad och broschyrer till väljare sedan dess. Då, under tidigt 1970-tal, fanns partiet i ett antal kommunfullmäktige, i Västerbotten och Jönköping, men inte i Kalmar. Valresultatet låg runt 1,4 procent.

– Det stora motståndet triggade mig. Jag tänkte att om Kristdemokraterna kan bli så stora som de var i Latinamerika kan det bli något i Sverige också.

Numera är håret vitt. Runt halsen hänger en platta i silver stor som en femkrona, i en svart läderrem strax under skjortkragen, beviset för ett 30-årigt
äktenskap. Han ser blid ut, men svär marginellt mindre än en borstbindare.

– 1998 blev jag den mest kryssade landstingspolitikern i Sverige. Då fick jag ett telefonsamtal av en man som sa att »du ska ha klart för dig, att vi är massor av folk som har röstat på dig och KD, i hela jävla länet är ni större än M och C. Om du blir riksdagsledamot för Skåne är det lika bra att du tar en enkel biljett, för hit vill vi inte ha tillbaka dig«.

Han var 40 år och invald i riksdagen, men tackade nej.

– Jag sa att jag inte var intresserad av att bli knapptryckare i riksdagen, att jag ville jobba nära dem som röstat på mig. Det var ju lite hycklande, jag har fått äta upp det där sedan som riksdagsman. För det var viktigt att någon gång få styra, men det vill till att inte sträcka sig efter det mesta äpplet direkt i äppelträdet.

[caption id="attachment_451820" align="alignnone" width="500"] »Det handlade om att ta bollen när den kommer. Stefan Löfven ville alltså att vi skulle ta vårt förnuft till fånga. Jag formulerade om hela mitt anförande.« Anders Andersson, om arbetet med att riva upp DÖ.[/caption]

Det nya politiska läget i Sverige och världen har fått många partier att gräva djupt, ner till de existentiella rötterna. Att ompröva gamla sanningar, och göra nytt. För ett litet parti nära riksdagsspärren blir krisen lätt en fråga om överlevnad.

Just nu händer mycket i Kristdemokraterna, men som vanligt är det få som bryr sig. Det är synd, för trots att riksdagens minsta parti har legat långt under 4 procent i opinionsmätningarna de senaste åren, spelar den kristdemokratiska framtiden stor roll i svensk politik. Utan partiet i riksdagen är Alliansen inte bara rökt, utan icke-existerande. Men också med ett valresultat över 4 procent kan Kristdemokraternas vägval det kommande året bli avgörande för det parlamentariska läget.

Som då när champagnekorken flög.

Bilden av en segerrusig ungdomsförbundsordförande vid partiets förra riksting 2015 är svår att glömma, men i Kristdemokraterna är en annan sanning allmän kunskap. Utan veteranen Anders Andersson hade partiet aldrig röstat så radikalt som det gjorde den där dagen i oktober.

Det stora jobbet var redan gjort. Sedan han bestämt sig för att driva DÖ:s fall framför sig hade telefonen använts flitigt. Ibland räckte det med att bara säga att han hade ändrat sig. För många kristdemokrater är det okej att tycka något, om Anders Andersson gör det. Med 20 minuter till nästa anförande i Västerås konferenssal tog han upp telefonen och såg en nyhetsflash om att Stefan Löfven vädjade till Kristdemokraterna att inte bryta överenskommelsen.

– Det handlade om att ta bollen när den kommer. Stefan Löfven ville alltså att vi skulle ta vårt förnuft till fånga. Jag formulerade om hela mitt anförande.

Anders Andersson sträcker på sig och breddar benen i stolen något när han berättar om den kanske viktigaste stunden i hans politiska liv.

– Jag sa att för första gången i svensk historia ber en statsminister om hjälp på det här sättet. När hände det senast? Det var det socialdemokratiska maktbegäret som talade tydligare än någonsin och det tänkte jag använda mig av. Jag tänkte inte hjälpa till.

Personer som kan få med sig stora grupper är viktiga i alla partier. I ett litet men bångstyrigt Kristdemokraterna är en sådan som Anders Andersson avgörande.

Partiets alla grenar har aldrig varit lätta att föra i samma riktning, men med tillströmningen av medlemmar, från framför allt ungdomsförbundet, är spännvidden större än någonsin.

Ebba Busch Thors uppgift handlar om att hålla ihop en höger- och en vänsterfalang som båda är missnöjda, men också om att hantera en sekulär falang av mer europeiska mått, och en konfessionell. Också i den kristna delen finns schakt av moralivrare som gärna ser en hårdare alkoholpolitik, och som har svårt att hantera en partiledare som går i Pridetåg i Stockholm.

Det är ett spretigt parti med ovanligt platt organisation och ett stort mått av medbestämmande i ryggraden.

Det är en utmaning eller ett helvete, beroende på om mikrofonen är på eller av.

Och det är snarare den näst intill omöjliga uppgiften att sammanföra partiets olika ändar som oroar kristdemokrater, än det sviktande väljarstödet.

I alla andra partier skulle ett genomsnitt som ligger närmare 3 än 4 procent i opinionsmätningarna under flera månader skapa panik. Men trots att de låga siffrorna stressar, ligger inte många kristdemokrater sömnlösa. Kanske för att det nära nog är vardagsmat, att förhålla sig till riksdagsspärren ligger i partiets genuppsättning. Det tog drygt 20 år att ta sig in i riksdagen 1985, och då med hjälp av Centerpartiet. Sedan åkte Alf Svensson ut, men kom in igen 1991. Ändå fick han rusa in i arbetsrummet och skriva av sig på fredagarna när opinionsmätningarna kom. Inte förrän glansdagarna runt 1998 hamnade man på siffrorna som fortfarande hjälper många att komma ihåg att en annan värld är möjlig, där partiet har ett valresultat på 11,7 procent. Sedan dess har det gått nedåt i varje val. De senaste åren har KD klarat sig med hjälp av alliansväljare, som räknat ut var en röst för en borgerlig regering väger tyngst. Partiaktiva vilar relativt tryggt i förvissningen att det kan hända igen, trots att Alliansens grund är skakigare än någonsin.

***

Fredrik Lundéns grå mustasch är omsorgsfullt tvinnad. I bröstfickan skymtar en monokel, guldkedjan vilar mot västen.

– Vet du vad min granne frågade mig i går? Om jag känner den där Skyttedal! Jag tror nog att han var lite star struck. Det var efter att du flög Jas-planet, säger han, utan att riktigt våga se henne i ögonen.

Sara Skyttedal har redan ställt sig upp. Hon ler mot sin moderatkollega i kommunfullmäktige men ser obekväm ut hon också, hon vill inte småprata, alliansmötet är slut. Även om hon vet att hon borde.

Allt vore enklare om hon var mer som Clinton, Bill då. Om hon älskade att ta i hand, och möta människor.

– Egentligen är jag introvert, säger hon.

Hon är inte i politiken för att socialisera. I sitt källarrum i stadshuset ägnar hon sin mesta tid åt att inte bara gå igenom, utan nagelfara Linköpings kommuns alla utgifter. Hon ska lägga en budget som spar pengar. Inget tjafs om simhallar för 700 miljoner eller kultursatsningar som ska sätta staden på kartan. Vård, äldre och skola ska gå före.

– Det har slösats pengar i flera år utan att någon har koll på vart de egentligen har tagit vägen. Jag ska lägga en budget som gör att alla borgerliga partier önskade att de hade ett kommunalråd som jag, säger hon.

Som ungdomsförbundet KDU:s tidigare ordförande gjorde sig Sara Skyttedal kanske mest känd som den borgerliga politikern som i praktiken tog ner DÖ. Att stora delar av partiet är av en annan åsikt möter hon med en axelryckning.

– Det pratas alltid om att Anders Andersson hade gräsrötterna på sin sida, men jag hade mina gräsrötter. Vi behövdes båda två, säger hon.

Hon är introvert, men har också svårt att hålla tyst. Vid 32 års ålder har hon gjort partiveteraner från Uppsala till Göteborg förbannade med kontroversiella utspel. Utanför sakpolitiken har hon poserat i rött fodral framför stridsfordon 90, och fört en rättslig strid mot Dagens Nyheter efter att tidningen publicerat bilder på henne och Ebba Busch Thor i israeliska militärtröjor, med vapen och på pansarvagnar. Men det var inte förrän hon skrev en debattartikel om svensk migrationspolitik under valkampanjen 2014 som reaktionerna blev för mycket.

Med ett budskap som inte skulle få många att blinka i dag – Sara Skyttedal skrev att en gräns borde diskuteras för hur många flyktingar Sverige kan ta emot – fick hon hela det politiska etablissemanget emot sig. Folk som hade bokat luncher och kampanjmöten bokade av, partivänner såg till att inte stå bredvid henne på bild.

– Folk jag dejtade från andra partier ville inte vara offentliga med det, för att det var jag.

Vid partistyrelsemötet strax efter valet var gruppen enig: det dåliga valresultatet var till stor del Sara Skyttedals fel.

– Det är ganska lätt att vänja sig vid väljare som skickar arga mejl. Det är inte det som går under huden på en och gnager. Svek inom partiet sliter hårdast. Många som egentligen tyckte som jag hoppade på hacktåget. Där och då fick jag redovisa hur jag hade resonerat, inte förrän senare fick jag bevisat att jag snarare hade attraherat väljare än skrämt bort dem.

En första depression gjorde sitt intåg, och mediciner kom till hjälp för första, men inte sista gången.

– Jag vet att jag inte kommer att avstå från kontroversiella utspel framöver. Jag vet att det kommer med ett pris, hur jag mår ibland, men jag vet att det är värt det. Jag har skaffat benzodiazepiner, säger hon.

Sara Skyttedal är den yngre generationen konservativa kristdemokraters starkast lysande stjärna. Hon vill se sambeskattning och medlemskap i Nato, och hon vill att partiet tar bort »krist« ur Kristdemokraterna efter valet. Nu vill hon in i partiets yttersta ledning, presidiet.

– Jag har aldrig varit orolig för att vi ska åka ur riksdagen, men nu är jag faktiskt det. Det är dags för partiet att lämna kompromissandets tid bakom sig, säger hon.

Det är kristdemokratiska för att låta Ebba Busch Thor blomma ut.

Konservativa krafter är övertygade om att partiledarens olika besked i framför allt migrations- och rättspolitiken är en direkt konsekvens av styrkeförhållanden i presidiet. Att Ebba Busch Thor skulle, om hon bara fick driva sin tuffare linje och inte hela tiden stoppades i ledningen, ta fler väljare med storm. De muttrar nu att det finns en oprövad väg, som går genom en ny laguppställning i toppen.

Oprövad! fnyser socialliberaler samtidigt, det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Motståndet i presidiet ses i samma läger som ett tecken på starkt medbestämmande, och på att de tuffare tagen stött på motstånd och obehag djupt ner i lokalavdelningarna. Något som inte går att runda utan att dela partiet i två.

Ytterligare andra ifrågasätter hela grundteorin, att KD-ledarens väl uttänkta strategi har stött på problem i presidiet. De undrar i stället om Ebba Busch Thor haft med sig en politisk linje alls.

Säkra slutsatser om partiledarbyten i Kristdemokraterna är svåra att dra, det har helt enkelt inte skett så ofta. Men alla vet att Ebba Busch Thor valdes med starkt stöd i ryggen. De flesta är också överens om att hon valdes utan politiskt mandat. I stället för reformagenda lockade hennes retoriska skicklighet och kampanjanda. Det är ingen slump. I ett så spretigt parti är politisk tydlighet något både valberedning och partiledarkandidater skyr. Med fel förslag kan stödtrupper skrämmas bort, en för valberedningen lämplig kandidat riskerar att förlora. Vilken politik partiet ska ha bestämmer partiet. Sedan. Och sedan visade sig bli extra jobbigt för Ebba Busch Thor. Utan ett starkt och enat presidium är det svårare att styra verkställande utskottet, och partistyrelsen blir ännu starkare i relation till partiledaren.

– Hon förstod nog inte vad det innebar att vara partiledare. Man måste ha tillräckligt många av rätt sort med sig för att driva förändring. Det går inte att plocka ut ett par prematura farbröder från KDU och vrida om partiet i den riktningen, då får man aldrig med sig den socialliberala falangen, säger en källa.

Berättelserna om Ebba Busch Thors första tid i toppen handlar om en stressad partiledarstab med en ofta frånvarande chef som har svårt att passa tider, men som kräver ett detaljerat minutschema från sin omgivning. Lynniga utskällningar och misstro till medarbetarnas kompetens var enligt samma berättelser vardag. Dessutom lyckades den nya partiledaren snabbt göra sig ovän med stora delar av partiet. Många hade redan varnat för att falangstriderna var inbyggda i presidiet, där en av partiledarkandidaterna tog platsen som vice ordförande. Styrkeförhållandena var två till ett mellan de socialliberala politikerna Jakob Forssmed och tidigare gruppledaren Emma Henriksson, och Ebba Busch Thor från värdekonservativa Uppsala. Den absoluta ledningen sågs vara ett nav för partiets alla konflikter mer än något annat.

Under den första tidens föräldraledighet, tog Ebba Busch Thor beslutet att byta ut Emma Henriksson som gruppledare i riksdagen. Inte långt därefter gick ekonomisk-politiske talespersonen Jakob Forssmed in på Twitter och fick läsa att han inte längre skulle leda partiledardebatterna i riksdagen. Det som redan var infekterat blev ett öppet sår.

– Jakob och Emma har mängder av kompisar i partiet. Nu finns en misstänksamhet som är svår att vända. Hade hon i stället fått med sig dem hade folk också köpt den nya linjen. Om Jakob Forssmed säljer något till David Lega i Göteborg, säljer han det vidare till sina kompisar, avsändare är betydelsefullt. Hon bäddade för mycket av problemen där, säger en källa.

***

Frågan är om inte Ebba Busch Thor under åren som följde var den partiledare som hoppade allra mest i migrationspolitiken, även om ingen av riksdagens partiledare skulle briljera i konsekvens om de sattes under granskning. Kristdemokraterna var del av uppgörelsen med regeringen för de skärpta lagförändringarna 2015, det var jättebra politik, både hjärta och hjärna som Ebba Busch Thor ofta sa. Ända fram till julen 2016, då hon också skrev under kyrkornas upprop för att återgå till de generösare reglerna. Våren därpå tyckte KD-ledaren att asylsökande som begår vissa brott lättare ska få avslag. Men efter hård intern kritik begravdes idén i samma jord som förslaget till nytt strategidokument för partiet.

– Hennes utkast fick en stark motreaktion, det uppfattades som att vi rörde oss från partiets kärna: solidariteten med utsatta, säger en källa.

En ny, mjukare strategi tog form. En strategi som, om du frågar partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson, har gjort att kampanjmaterialet som går ut till
distrikten tar slut fortare än kansliet hinner trycka nya.

[caption id="attachment_451858" align="aligncenter" width="500"] »Att inte ha en diskussion om vilken lag­uppställning man ska ha till valkampanjen vore olyckligt. Att partiet är i den här situationen beror mycket på hur parti­styrelsen och presidiet är uppbyggda i dag.« Sara Skyttedal[/caption]

Ronald Reagan lutar benen mot skrivbordet på en vägg, på en annan ägnar sig konstnären Carl Johan De Geers superhjältar åt sadomasochistiska lekar. Mitt emot går Sara Skyttedal igenom det sista inför mötet med kommunstyrelsen. Nomineringarna till partiets ledning är inne nu. Hon står på flera av dem, men har inte tagit ställning till hur hon gör om valberedningens förslag inte innehåller hennes namn. Att tongivande profiler inom partiet varnar för nya personstrider lämnar henne relativt oberörd.

– Om jag ser tillbaka till striden mellan Mats Odell och Göran Hägglund var det skönt att en gång för alla ha det avklarat, trots att min kandidat Odell, förlorade. Sedan kunde vi enas kring den partiledning som vann. Att inte ha en diskussion om vilken laguppställning man ska ha till valkampanjen vore olyckligt. Att partiet är i den här situationen beror mycket på hur partistyrelsen och presidiet är uppbyggda i dag, säger hon.

Men den här gången är inte partiledarens ställning i fara. Ebba Busch Thor sitter trots sin skakiga första tid som ledare säkert, i alla fall fram till valet. Det som sker nu är en kamp om platserna runt henne, i den absoluta toppen. Det handlar om personer och stolar, men framför allt handlar det om att definiera partiet i decennier framöver.

Falangstrider är inget nytt i Kristdemokraterna, de började inte långt efter att pingströrelsens rockstjärna Lewi Pethrus grundade partiet. Men de har genom åren rört sig längs olika axlar. Med Alf Svensson som partiledare luckrades det mest hårdkokta abortmotståndet upp, och partiet blev mer än pingströrelsens politiska arm. Det var viktigt att inte tillhöra något block; man var varken höger eller vänster, utan kristdemokrat.

Även om politikens innehåll var moralkonservativt fanns starka inslag från vänster i sociala frågor och bistånd, samtidigt stod man bakom Socialdemokraternas neutralitetspolitik. I kärnkraftsomröstningen 1980 röstade man nej, men med Alf Svenssons långa tid som partiledare förändrades mycket. Under glansdagarna 1998 var partiet tydligt anslutet till de borgerliga och kärnkraftsmotståndet uppluckrat. Partiledartal på torg och marknader gick ut på att bekämpa socialdemokratins familjeskadliga politik. I personer som Lars F Eklund fick partiet ideologer som idémässigt knöt an den svenska kristdemokratin till den framgångsrika kontinentala. Det var i tysthet en stor sak i ett parti som grundades av frikyrkliga företrädare, som traditionellt såg snett på katolska kyrkan. Under 00-talet handlade bråken om en mer liberal eller konfessionell världssyn, en av Göran Hägglunds återkommande mardrömmar var att partiet skulle backa in i kapellen. Men det var också han som började vandringen åt höger. KD-ledaren var först ut med att kräva tillfälliga uppehållstillstånd, han ropade högst om att ställa krav på ungdomar i Husby som brände bilar. För att hålla ihop partiet byggde Hägglund medvetet in den alltmer tongivande högern i ledningen. Det är den inslagna vägen Ebba Busch Thor har fortsatt på.

– Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de andra partierna gör, sa hon strax efter att partiledarkandidaten Jakob Forssmed hoppat av.

Men det där med höger och vänster är känsligt, särskilt i Kristdemokraterna. Efter protester från partiets mer vänsterorienterade delar var den nya partiledaren tvungen att backa rejält. Ett år senare lät hon annorlunda.

– Kristdemokraterna är inte något högerparti. Vi är ett kristdemokratiskt parti, ett borgerligt alternativ, sa hon då.

Och så har det låtit sedan dess. Ändå står striden nu till stor del mellan höger och vänster.

Kanske gick allt för snabbt. Att i Kristdemokraterna byta fot i migrationsfrågor över några månader är kardinalsbrott, förankringen i partiet allt. Ett äldre gäng socialliberala politiker ute i landet, men också veteraner i riksdagen suckar och frågar sig både vart partiet tog vägen, och vart det är på väg. Med ökande oro ser de den yngre generationen ta sig fram med självsäkra steg, provokativa uttalanden och ett ökande medlemsantal i ryggen. De konservativa krafterna i ungdomsförbundet KDU är bra på att organisera sig, har varit strategiskt smarta och lyckats ta ledande positioner i kommunerna och på tjänstemannanivå, i regeringen, riksdagen och EU-parlamentet.

De hörs mer, men de äldre är fler.

Den konservativa falangen viftar med interna utredningar om borgerligt sinnade väljare som partiet har möjlighet att nå, medan falangen åt vänster pekar på desillusionerade gräsrötter. De som drar sig för att locka nya väljare till ett parti som inte längre känns som deras eget.

Däremellan vidsträckta vyer. Och migrationspolitik.

Inför rikstinget i höst har de två falangerna slutit upp bakom två olika motioner. Var partiet landar blir en viktig signal om vem som är på väg att vinna kampen om partiet.

Kommunalrådet Magnus Jacobsson i Uddevalla har samlat runt 50 namn i ett uppror mot de senaste årens retorik i flyktingfrågorna. Där har många som är aktiva i kyrkor, och som vill tillbaka till permanenta uppehållstillstånd sett en ljusning, även om innehållet i motionen inte skiljer sig mycket från dagens politik.

Sara Skyttedal och KDU har skrivit ett förslag om en mer restriktiv migrationspolitik, med ett utvecklat kvotflyktingsystem. En lösning den kristdemokratiska gruppen EPP ställt sig bakom i EU-parlamentet.

– Inom partiet finns allt från de som skulle kunna tillhöra SD till de som låter som MP före 2015. Det är mer eller mindre omöjligt att hitta en gemensam linje. Den enda vägen framåt är att släppa migrationspolitiken. Det kan inte vara en profilfråga i valet, vi har helt enkelt inga svar, säger en källa.

Ytterst få känsliga migrationspolitiska beslut har tagits ute i partiet de senaste två åren, politiken har slagits fast i toppen. Samtidigt har bråken trappats upp i den slutna Facebookgruppen Kristdemokratiska vänner. Personliga påhopp är vardag bland de nästan 800 medlemmarna, även om många nöjer sig med att iaktta på håll.

– Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag borde gå ur den här gruppen. Det är så mycket otrevligheter, säger en källa.

Fler kallar den vid sitt nya namn; »Kristdemokratiska ovänner« är förvirrade, arga och besvikna medlemmars ventil.

För som det är nu, är ingen nöjd. Kyrko- och föreningsaktiva är förtvivlade över de senaste årens hårdare tongångar, och rädda för att partiet har förlorat sin själ. Konservativa yngre som förväntat sig en tvär högergir med Ebba Busch Thor är besvikna. När partiledaren råkar på motstånd från vänster byter högerfalangen till versaler på tangentbordet.

Och båda sidor laddar upp inför rikstinget i höst.

[caption id="attachment_451822" align="alignnone" width="500"] »Sara Skyttedal vill till presidiet nu, och hon har en massa kvaliteter hon kan använda, men hon har inte hunnit stanna upp.«.  Anders Andersson, kristdemokrat i Kalmar.[/caption]

I Kalmar går Anders Andersson från mötet med kommunledningen till det vanliga lunchstället. På bron ser han bort mot fängelset, det ligger mitt i stan. Trots att hans namn stod överst på debattartikeln som ville se Jakob Forssmed som partiledare, har han stöttat Ebba Busch Thor sedan dagen hon valdes.

– Jag hade inte gjort som Ebba i början. Men samtidigt gjorde Göran många förändringar också. Då var det inte bara svordomar här nere, då var vi uppe i Stockholm och skällde på honom. Nu vill en del ha förändringar snabbt, men jag vill att det här teamet ska stärkas. Jag har oerhörd respekt för Ebba som partiledare. Att vi som opinionspressat parti inte klarar av att backa henne känns sorgligt, säger han.

På väg tillbaka till lokalerna som Kristdemokraterna delar med föreningar han själv känner släktskap med, som nykterhetsrörelsen, funderar han över vikten av att tänka långsiktigt i politiken, och i partiet.

– Sara Skyttedal vill till presidiet nu, och hon har en massa kvaliteter hon kan använda, men hon har inte hunnit stanna upp. Om hon vill bli politiskt långlivad skulle hon värdesätta det förtroende hon fått av partiet, och införskaffa förtroendet av väljarna i Linköping, sedan kan hon bli vad som helst. Politik bygger på tillit, säger han.

I Linköping försöker kommunalrådet Sara Skyttedal parera kullerstenarna i halvhöga klackar, också på väg till lunch.

– Den här stan är en ökenvandring när det gäller restauranger. Dessutom har de helt galna regler vad gäller uteserveringar och utskänkningstillstånd, man kan inte äta en crêpe och få en cider till. Men det är väl inte så populärt i mitt parti att jag driver den frågan, säger hon.

Ganska ofta tolkas det hon säger offentligt, som det Ebba Busch Thor egentligen skulle vilja säga. Det beror väl till lika stora delar på hur Decemberöverenskommelsen föll, som att de är kvinnor, unga och har varit ordförande för KDU, dessutom med en dokumenterad fäbless för vapen. Lika ofta blir det Sara Skyttedal säger ett problem. Ebba Busch Thor måste försäkra upprörda grenar om att kommunalrådet i Linköping inte är en megafon för partiledarens inre röst.

– Min tydligaste erfarenhet från politiken är att inga konspirationsteorier om vem som styr olika aktörer stämmer. Det stora problemet är att det inte finns någon som styr. Jag tror att man ska ligga mer sömnlös över att ingen har någon idé om vart vi ska, säger Sara Skyttedal.

Hon ser Kristdemokraternas kris som en del av etablerade högerpartiers problem i Europa och världen.

– Det politiska etablissemanget är paralyserat av samtiden. Det märktes inte minst i senaste partiledardebatten. Både statsministern och Anna Kinberg Batra lät som hormonella ungdomsförbundsföreträdare som tar sin första debatt på en skola. Ingen tar väljarna på allvar och säger vad de faktiskt tycker, det är inövat och perfekt tillrättalagt i oneliners. De politiska partierna har totalt paralyserats när det som behövs allra mest är handlingskraft.

Hon öppnar dörren och pekar på torgets alla uteserveringar. Gröna staket i en och samma form ramar in varje bord.

– Jag är rätt övertygad om att det inte finns någon laglig grund för att de ska se ut så, eller att de ens måste finnas, säger hon när hon lämnar restaurangen.

[caption id="attachment_451823" align="alignnone" width="500"] »Det stora problemet är att det inte finns någon som styr. Jag tror att man ska ligga mer sömnlös över att ingen har någon idé om vart vi ska någonstans.«
Sara Skyttedal[/caption]

Standardsvaret när partier dyker i opinionen är att de inte har lyckats kommunicera sin politik till väljarna. Om väljarna bara förstod vilka geniala idéer som låg bakom partiloggan skulle de strömma till som aldrig förr.

Det där är Kristdemokraterna förbi. Politiken är problemet, fråga vem som helst i partiet.

Ingen kan få alla att enas, ens om vilken målgrupp som ska lockas in. Men det vore heller inte Kristdemokraterna om det inte fanns vitt skilda uppfattningar om hur lösningen ser ut.

En sida måste vinna, säger de som inte tycker att det går att nå både väljare höger om höger och väljare på vänsterkanten samtidigt. Det är ofta de unga och hungriga, med värdekonservativa hjärtan och en öppen inställning till samarbete med Sverigedemokraterna.

Att välja en sida vore att splittra partiet, säger i stället de som vill ha både och. Både omsorgen om familjen, och de äldre, om flyktingar och deras släktingar, ihop med en hårdare rättspolitik och tuffare krav. Både hjärta och hjärna behövs, säger de som hellre skulle hoppa av partiet i farten än att närma sig Sverigedemokraterna.

Ett år före valet ska en ny ledning väljas. En sak är alla överens om; den måste gå åt samma håll i en valkampanj. Alla vill de ju att partiet enas. På olika sätt.

I Bryssel sitter en man med karaktäristisk frisyr och starkt engagemang mot förföljelsen av kristna i världen. Han kandiderar till riksdagen och står på flera distrikts nomineringar till rikstinget. I många år var han del av svenska vardagsrum, som programledare för SVT:s »Aktuellt«.

– Angela Merkel är på något viktigt om Kristdemokraternas främsta bidrag i politiken, den första stavelsen i partinamnet. Jag tror att en viktig del av partiets existensberättigande finns där. Utan det tappar vi vår identitet, säger Lars Adaktusson.

Om någon har chans att slå sig in i presidiet i höst, så är det han. EU-valet 2014 är partiets enda framgångsval på 15 år, Lars Adaktusson är ett känt ansikte och har ännu inte förknippats med varken höger eller vänster. I partiets känsligaste fråga hör han inte till dem som vill skärpa flyktingpolitiken, men strax bredvid står närmaste rådgivaren Charlie Weimers, han som tog KDU till höger för tio år sedan, och är av en annan åsikt.

Hemma i Sverige reser Lars Adaktusson runt i partiets alla vrår, på inbjudan till lokalavdelningar och distriktsstämmor. Skulle ledningsfrågan gå till omröstning tror de flesta att hans stöd är större än det för andre vice ordförande Emma Henriksson.

Att siktet är inställt högre upp än så skulle han inte säga.

I stället säger han att med så många i ryggen, vore det fel att inte ställa upp när partiet kallar.