Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Algeriet-vanlig Utrikes

Algeriet i stormens öga

Det är gott om elände i Algeriet. Ändå väntar alla på att läget ska bli ännu värre – när den 80-årige ­presidenten dör.

15 miljoner flyktingar till EU, ett blodigt religiöst inbördeskrig som destabiliserar hela regionen, ett ekonomiskt sammanbrott och kaos i Frankrike. Underrättelsetjänster runt om i väst och i grannländerna skissar sedan ett bra tag tillbaka på vad som kommer att ske i Algeriet efter den sjuke 80-årige presidenten Abdelaziz Bouteflikas död.

Ekonomin i det olje- och gasrika landet är på kraftig nedgång, ungdomsarbetslösheten galopperar och de islamistiska krafterna är åter på stark frammarsch efter att ha förlorat i det inbördeskrig på nittiotalet som tog 150 000 människors liv.

Genom kabinfönstret, när planet går in för landning och Algerbukten breder ut sig, är det en hänförande syn. Ett blått hav, en vit stad som klättrar uppför kullarna. Den perfekta Medelhavsdrömmen. Men staden har blivit ökänd för sin smuts, sin slitenhet. De gamla kolonialbyggnaderna har sprickor, rappning som faller sönder, det luktar urin i trappuppgångarna, de boende klagar över sopor och utbredd nedskräpning på stränderna.

Förvildad bougainvilla klättrar alltjämt över trädgårdsmurarna, men kvinnor går inte ensamma, inte obeslöjade, i de gamla stadsdelarna som Bab El Oued. Det är över huvud taget ont om kvinnor i gatubilden.

Men det är gott om män, unga män, sysslolösa män, och så har det sett ut i decennier nu. Drygt hälften av befolkningen i Algeriet är under trettio år, den officiella ungdomsarbetslösheten uppges ligga runt 28 procent. Men i dag är det inte bristen på arbete, på bostäder eller framtid man diskuterar i landet. Såväl Algeriet som omvärlden går i bävan inför den slagrörde 80-årige presidentens väntade död och vad som ska komma därefter.

I Washington, Paris och Rabat vill man inte tala öppet om Algeriet, men man har gjort upp scenarier om vad som kan vänta, inte bara för algerierna själva utan de konsekvenser Bouteflikas död kan få på västvärlden, från Frankrike till resten av EU och USA.

Bouteflika, som endast gör sporadiska framträdanden, övervakas av ett internationellt läkarteam i den lyxiga badorten Zeralda utanför huvudstaden Alger. Runt honom vakar en av de klaner som förbereder sig på att försöka ta över makten när dödsbeskedet kommer.

Den familjesammansatta grupperingen intrigerar inte minst gentemot Annaba-klanen och algeriske generalen Ahmed Gaid Salah, 77 år gammal.

Åldern bland de som nu trängs för att ta över kontrollen i Algeriet inför Bouteflikas väntade död är mellan 75 och 80 år. Och de har befunnit sig i eller nära maktpartiet FLN alltsedan självständigheten proklamerades 3 juli 1962.

Men trots att man sedan länge räknat ut Abdelaziz Bouteflika efter den stroke han fick 2013, så vann hans stödpartier parlamentsvalet den 4 maj. Bara 38 procent av de röstberättigade deltog i valet som bekräftade koalitionen mellan lilla RND (Rassemblement Nationale Démocratique) och det dominerande FLN (Front de Libération Nationale), som styrt sedan frigörelsen från Frankrike 1962. Och bekräftade den politiska apatin.

Rapporteringen om vad som händer – och kan hända – i Algeriet har varit lågmäld och enligt många nästan självcensurerande. Afrikanska kontinentens till ytan största land, med en befolkning på 40 miljoner, en alltför olje- och gasberoende ekonomi och ett lurande islamisktiskt övertag skrämmer det europeiska och amerikanska ledarskapet så mycket att man bara hoppas på att profetiorna inte ska slå in.

Utbredd korruption förekommer i Algeriet som bara gradvis öppnat sig för utländska intressen och där en handfull familjer byggt upp rikedomar genom att kontrollera importsektorn. Men den verkliga guldkalven består av flytande guld.

Olje- och gasjätten Sonatrach, som står för över 60 procent av algeriska statens inkomster, är inte bara ett nationellt intresse. Via förre amerikanske vicepresidenten Dick Cheneys företag Halliburton ligger det stora amerikanska intressen i Sonatrach. En nära vän till Cheney, förre energiministern Chakib Khelil, har nu efter några år i påtvingad amerikansk exil på grund av brottsmisstankar tagits till nåder av Bouteflikaklanen. Det ryktas till och med om att man kan vilja placera honom som ny premiärminister. Och som ny vd för Sonatarch har Khelils högra hand, Abdelmoumen Ould Kaddour, utnämnts.

För några månader sedan skvallrades det i algeriska tidningar om hur Dick Cheney ska ha setts på promenad i huvud-staden. Det är ett avancerat schackspel som pågår och en av de senaste årens mest oväntade avsättningar var den av algeriska underrättelsetjänstens mångårige och mäktige chef generalen »Toufik«, Mohamed Mediène, med det extra smeknamnet »Algeriets Gud«.

Sista versen. Den 80-årige presidenten Abdelaziz Bouteflika gör sporadiska framträdanden och övervakas av ett internationellt läkarteam i den lyxiga badorten Zeralda utanför huvudstaden Alger.

Sista versen. Den 80-årige presidenten Abdelaziz Bouteflika gör sporadiska framträdanden och övervakas av ett internationellt läkarteam i den lyxiga badorten Zeralda utanför huvudstaden Alger.

Familjemedlemmarna runt Bouteflika försöker placera sitt folk på nyckelposterna, men det är en helt öppen fråga om de kommer kontrollera militären i Annabaklanen. Med dess strategiska och utsatta läge kommer omvärlden ha svårt att prioritera en korrupt civil regim framför ett effektivt militärt styre i Algeriet. Utan den omfattande algeriska armén och skickligheten hos dess underrättelsetjänst är det omöjligt att kontrollera de stora öken- och bergsområden som gränsar till bland annat Tunisien, Libyen, Niger och Mali, där det islamistiska inflytandet ökar och fylls på av hemvändande IS krigare.

Den arabiska våren som svepte över Egypten, Libyen och Tunisen nådde inte längre än till Algeriets gräns. Militär och polis slog effektivt ner alla försök till revolt. Men så var också all form av opposition kväst efter vad man brukar kalla de svarta åren på nittiotalet, när såväl politiska som militära islamistiska krafter inledde en blodig maktstrid med den socialistiska icke-religiösa regimen. Efter att det islamistiska partiet FIS förbjöds inledde dess ledare med hjälp av sin beväpnade gren GIA dödsaktioner ute i algeriska byar där hela familjer mördades urskiljningslöst.

Regimens svar blev lika hårt och i dag beräknar man att uppemot 150 000 personer föll offer under de svarta åren. Stabilitet är ledordet för västvärldens ledare när de bakom kulisserna försöker blidka och öka sitt inflytande hos de rivaliserande grupperna i Algeriet. Det är också en tyst maktkamp mellan amerikanska och franska intressen som bygger såväl på oljan som på vem som kan kontrollera Alger och det geopolitiskt väl så viktiga grannlandet Marocko, där islamistiska krafter nu ökar sitt inflytande. Syrien är bara en försmak på vad ett sammanbrott i Maghreb skulle innebära för omvärlden.

Den nye franska presidenten Emmanuel Macron reste redan före sin valseger till Alger och fällde det hårt kritiserade uttalandet att Frankrike begått ett brott mot mänskligheten när landet med våld försökte behålla makten över sin koloni. Att hålla sig väl med Algeriet är en överlevnadsstrategi för Frankrike. Man är inte bara näst största handelspartner – men det är också Frankrike som kan vänta sig huvuddelen av den gigantiska flyktingvåg som skulle bli resultatet av ett nytt algeriskt inbördeskrig.

Men den ekonomiska verkligheten kan rasera alla goda förutsättningar. Och de islamistiska krafternas nya strategi likaså. De fallande oljepriserna har gjort att ekonomin är i kris. Regeringen kan inte längre subventionera baslivsmedlen lika frikostigt och det folkliga missnöjet är utbrett.

Algeriet är inte bara afrikanska kontinentens största land, det är också ett land av olika världar. Från Medelhavskustens leende gröna landskap med städer som Alger och Oran där stadskärnorna alltjämt är färgade av den franska kolonialismens arkitektur till de höga otillgängliga bergstrakterna längre in i landet, trakter som i sin tur öppnas upp mot väldiga öken-områden i söder.

Klipporna stupar avgrundsdjupt rakt ner, staden hänger över dem. Det är en nästan sanslös dramatik som ger ångest åt slättmänniskor och fyller de som lever i exil med en smärtande hemlängtan.

I Constantine, Algeriets tredje största stad, i hjärtat av det berberdominerade Kabylien, sprängdes en självmordsbombare till döds utanför en polisstation för bara ett par månader sedan. En i raden av den lågintensiva terrorism som präglar dagens Algeriet. Här är arbetslösheten, fattig-domen och hatet mot den arabdominerade centralmakten i Alger utbredd. Det är i Kabyliens bergstrakter som AQME, al-Qaida -Maghreb, och IS koncentrerar sina hemvändande Syrienkrigare.

De, liksom stora grupper som nu ägnar sig åt vapen, narkotika och människo-smuggling i ökenområdena längre söderut, väntar på instruktioner från de islamistkretsar som styr dem. De som efter de svarta åren insåg att de inte kunde vinna via valurnorna och inte via direkt våld har ändrat taktik.

I stället går de nu in för att islamisera det algeriska samhället där de troende muslimerna sägs uppgå till 98 procent. Bouteflika har svarat med att bygga en moské för motsvarande tio miljarder i Alger, i hopp om att stärka moderata muslimska krafter.

Det moderna socialistiska land som länge var en ledare bland de icke allierade och som på sjuttiotalet hyllades av Olof Palme är försvunnet. På åttiotalet öppnades det första islamska universitetet i Constantine, islamska krafter försöker ändra i skolornas kursplan, via kommunalt inflytande ser man till att familjelagstiftningen inte moderniseras, som till exempel i grannländerna Tunisien och Marocko. Och nittiotalet präglades av de svarta åren.

Medan åldrande FLN-ledare klamrar sig fast vid makten, i ett allt mer korrupt styre och ett land som låtit oljeinkomsterna tysta protesterna medan industri, jordbruk och infrastruktur eftersatts, radikaliseras de yngre generationerna. Och Europa väntar med bävan på att Algeriet exploderar.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera