Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

April 1967. En antikrigsdemonstration tågar genom Haight-Ashbury.

April 1967. En antikrigsdemonstration tågar genom Haight-Ashbury.
Veckans reportage

Sommaren var kort

Om du reser till San Francisco, skippa blommor i håret. Ta med kreditkort och cash. Fokus gjorde ett återbesök i staden femtio år efter The Summer of love.

The Magic Bus annonserar sin ankomst till Union Square med kaskader av såpbubblor. Bubblorna kommer från ett extra avgasrör. Glad sextiotalsmusik pumpar genom fönstren. Bussen är målad i regnbågens alla färger. Förebilden är bussfärden som författaren Ken Kesey, han som skrev klassikern »Gökboet«, genomförde med sina Merry pranksters i mitten av sextiotalet. Drogade upp över öronen åkte de genom landskap befolkade av hillbillies för att frälsa dem med LSD.

Folk ler och vinkar till oss när vi kliver ombord, efter att ha kryssat mellan tiggarna på torget. Hemlösheten i San Francisco är påtaglig. Ibland beskrivs den som epidemisk. Situationen har förvärrats av bostadsbristen, som i sin tur är en följd av gentrifieringen. It-bolagen bygger nytt och dyrt för sina anställda. Företag som Airbnb, Uber och Linkedin har etablerat sig i klassiska distrikt som Mission och SoMa (South of Market). Senaste exemplet är Apples nya huvudkontor med smeknamnet »Spaceship« i Cupertino, söder om San Francisco. Byggnaden är tänkt att rymma hela fjortontusen anställda.

I San Francisco stiger hyresnivåerna, särskilt i eftertraktade lägen. Konstnärer, musiker och människor med kreativa yrken tvingas söka sig till det billigare Oakland på andra sidan vattnet. Kvar blir de utan bostad. Antalet hemlösa beräknas till drygt 6 500. Stadens tretton härbärgen räcker inte på långa vägar till.

De flesta av tidsresenärerna ombord på Magic Bus är femtiofem plus. Undantaget är en tjej i tonåren med en vädurskanin, som hon bär i mitella. Hon är medtvingad av sin mamma. Under hela den två timmar långa turen tittar tjejen demonstrativt ner i sin Iphone.

Jag är här för att skriva om femtioårsjubileet av The Summer of love, berättar jag för Aden, som kör mig från flygplatsen in till San Francisco.

Han är 32 år, ursprungligen från Uzbekistan men bor sedan tolv år i San Francisco. Han stirrar oförstående på mig.

– Du vet – hippies, säger jag.

Samma tomma blick.

På eftermiddagen hamnar jag i hotellbaren bredvid en äldre man från Kansas. Han har ett förflutet inom flygindustrin och är turist i stan. Till min förvåning visar han sig vara 93 år.

– Då antar jag att du har någon sorts relation till kärlekssommaren på sextiotalet?

Han stirrar på mig som vore jag någonting katten hade släpat in:

– Jag gillade aldrig din generation.

Han dricker ur sin öl och lämnar barstolen. Kanske jobbade han en gång i det militärindustriella komplexet? Sam verkar i alla fall inte ha skakat av sig det dåtida etablissemangets misstänksamhet mot det långhåriga packet. Min flint spelar ingen roll. Guilt by association.

Dissen av kärlekssommaren fortsätter. På en parkbänk utanför Grace cathedral, en kyrka i nygotisk stil högst uppe på Nob Hill, en av San Franciscos 44 kullar, träffar jag på Willie. Han är asiat och jobbar inom techindustrin. Föräldrarna invandrade från Hongkong i mitten 1950-talet. Den kinesiska befolkningen i San Francisco utgör numera drygt 20 procent av stadens drygt 800 000 invånare. Han väntar på sin hustry som yogar i katedralens svalkande mörker. Inte heller han bryr sig om femtioårsjubileet:

– You mean all that hippieshit? Visst, det var mycket snack om fred och kärlek men svarta, latinos och asiater var inte inkluderade. Det var bara vita medelklassungdomar som flockades. Kärlekssommaren var lika rasistisk som samhället i övrigt. Summer of love – my ass!

Han har en poäng. Inför resan köper jag på Amazon ett begagnat exemplar av magasinet Times utgåva om »The hippies« från 7 juli 1967. Det var allra första gången fenomenet uppmärksammades i en seriös tidskrift. Priset är 650 kronor. »All that hippieshit« har fått samlarvärde. Jag räknar antalet icke-vita på bild. Av 48 personer i det elva sidor långa reportaget är 2 asiater och 1 svart.

Time-Juni-1967.FIX

Time 7 juli 1967

Willie ser ändå San Francisco som en välkomnande stad med en historia av tolerans. Numera med Amerikas förste asiatiske borgmästare, Edward Lee. Och det var här Harvey Milk, fyrtio år tidigare, blev den förste öppet homosexuelle man som valdes till ett politiskt ämbete i Kalifornien. Mer än ett stänk av den inkluderande andan har också landat på it-jättarna, enligt Willie.

– »Tech for good« är ett allt vanligare samtalsämne i Silicon Valley. Det går inte längre att blunda för hemlöshet och utslagning. Hos många teknikjättar ingår filantropi och socialt engagemang som en naturlig del i kärnverksamheten.

Det tycks som om hippiefilosofin lever kvar i staden, trots den snöpliga inledningen på min tidsresa. Faktum är att San Francisco valt att uppmärksamma jubileet ordentligt. På internet marknadsförs mängder av nostalgiska tillbakablickar på temat Summer of love – utställningar, guidade turer till den tidens hippa adresser, psykedeliska rockkonserter, gallerier med fokus på hippiekonst, seminarier och föredrag. Turister erbjuds till och med en tältafton med bjällror, vindspel, rökelse och dans till trummor vid Hippie Hill i Golden Gate park. En inte alltför vågad gissning är att miljön inramas av San Franciscos egen signaturdoft: marijuana.

***

Jag heter Gaia, säger vår guide på The Magic Bus.

– Gaia är symbolen för moder Jord, fortsätter hon, källan till allt liv. Många hippies tog sig nya namn för att bejaka en ny livsstil, med fred och kärlek som grundstenar.

Typiskt hippieflum, tänker jag och undrar vid vilken tidpunkt i åldrandeprocessen jag blev cyniker.

Gaia bär ljusbrun mockadräkt med fransar och rött indianband knutet runt sitt svarta hår. Jag tror inte ens att hon var påtänkt för femtio år sedan.  Men hon är en entusiastisk guide, kallar oss för sin »klan« och uppmanar oss att sjunga med i låtarna, alla välbekanta från hitlistorna 1967.

Varje passagerare får en gul ringblomma att fästa i håret. Visst – »If you’re going to San Francisco, be sure to wear some flowers in your hair«.

Medan bussen brummar över San Franciscos branta backar ledsagar oss Gaia genom historien om The Summer of love.

Fröet såddes i mitten av 1950-talet. Det var då beatnikrörelsen började sända röksignaler om ett alternativt förhållningssätt till livet och litteraturen.

Från vänster: Beatnikpeoten Allen Ginsberg och Beatnikförfattaren Jack Kerouac.

Från vänster: Beatnikpeoten Allen Ginsberg och Beatnikförfattaren Jack Kerouac.

Författarna lät prosan flöda fritt, var mindre noggranna med interpunktion och kommatering, inspirerade av bland annat jazzmusikens spontana solon. De revolterade mot den konformistiska amerikanska livsstilen med sin auktoritära kultur. Gjorde uppror mot den gängse ambitionen om ett förortshus, bil och tv-apparat. De bodde i kollektiv, klädde sig bohemiskt och studerade österländsk religion.

Författaren Jack Kerouac blev ledstjärnan, med sin genombrottsroman »On the Road«, frihetsdrömmen om ett liv på drift. En annan i frontlinjen var Allen Ginsberg, poeten som introducerade hinduism och zenbuddism för hippierörelsen. Än mer omvälvande var det faktum att han kom ut som gay i en tid då homosexualitet ännu betraktades som ett brott.

– Författare och poeter i all ära, det var drogerna som verkligen satte fart på hippierörelsen, säger Gaia och uppmanar oss att googla ämnet.

Hon hinner inte berätta allt. Särskilt inte som bussen rullar in i kvarteren runt Haight och Ashbury, den bohemiska »by« som blev mecka och centrum för Summer of love.

Haight-Ashbury i dag är stadens mest turistiska område. De tidigare nedgångna viktorianska husen är upprustade och har blivit hotell, krogar och vintageboutiquer. Spåren av hippietiden finns kvar som ett svagt eko från svunna tider. Alla i bussen plåtar Jimi Hendrix röda viktorianska hus, förevigat i låten »Red House«.

– Fast egentligen var det inte Jimi som bodde där utan hans älskarinna. Så fort hon reste bort tittade hennes syrra förbi, berättar Gaia.

Alla fnittrar. Jag googlar på droger och The Summer of love.

***

I laboratoriet på schweiziska Sandoz (numera Novartis) framställde på 1940-talet en kemist vid namn Albert Hoffman – inte släkt med den amerikanske aktivisten och anarkisten Abbie Hoffman – lysergsyredietylamid, LSD. Det är ett hallucinogent preparat som påverkar hjärnan och orsakar förändringar i beteende, sinnesintryck och medvetande. Avsikten var att ta fram ett medel som stimulerade andning och cirkulation hos patienter. I samband med testerna fick Hoffman i sig preparatet via sina fingertoppar och upptäckte till sin förvåning att han upplevde »en lätt eufori, yrsel, stimulerad fantasi och en aldrig sinande ström av kalejdoskopiska bilder innanför hjärnbarken«.

Den schweiziske forskaren hade ofrivilligt tagit sin första tripp. Tre dagar senare tog han med vilje en mindre dos och tog därmed den första frivilliga trippen. Dagen, den 19 april, kallas bland kännare för cykeldagen, eftersom Albert Hoffman kände av drogens verkningar när han satt på cykeln på väg hem från laboratoriet.

LSD nådde USA i mitten av 1950-talet. Forskarna anade att preparatet kunde användas i samband med behandling av mentalsjukdom, bland annat schizofreni.

CIA inledde ett olagligt och synnerligen hemligt forskningsprogram, MK-Ultra, med en helt annan inriktning: hur man via drogen skulle kunna förändra och styra en människas tankar. I grund och botten en idé om hjärntvätt.

Affischer

Från vänster, konsertaffisch för Monterey Pop Festival och The Diggers dockteateraffisch

»En LSD-tripp får dig att efter bara någon timme se världen ur ett perspektiv som det tar tibetanska munkar tjugo år av intensiva studier att nå fram till«, konstaterade den självutnämnde gurun och professorn Timothy Leary, en av hippierörelsens förgrundsgestalter. Han hade under tidigt sextiotal ställt upp som försökskanin på Howarduniversitet där man genomförde tester med LSD.

Avsikten var att undersöka de terapeutiska effekterna på psykisk hälsa. Leary gillade sina upplevelser. Han ansåg sig ha »upptäckt« en drog som visuellt och spirituellt hjälpte människor att bättre förstå sina liv.  Frågan var hur han skulle kunna nå ut till en bredare publik  …

Learys svar blev the Human Be-In i San Franciscos Golden Gatepark den 14 januari 1967, allmänt ansedd som starten för kärlekssommaren. Självlärde kemisten Owsley Stanley, nära vän med Leary, hade i sitt hem tillverkat tusentals och åter tusentals blotters – en liten absorberande papperslapp, kvadratisk och ofta utsmyckad – och dränkt dem i LSD. Utvalda lärjungar gick omkring med korgar i parken och delade ut gratis tripper.

Timothy Leary, iförd fotsid vit tunika och blommor bakom öronen, deklamerade från scenen frasen som skulle bli grundstenen i hippiefilosofin och sextiotalets motkultur: »Turn on, tune in, drop out«.

– Uppskattningarna av hur många som var där varierar. Tidningarna skrev tjugotusen, men jag är säker på att vi var närmare sextiotusen som samlades. Etablissemanget mörkade närvaron. De ville inte sprida nyheten om att det fanns så många »freaks« ute på gatorna, säger Joel Selvin, amerikansk musikkritiker och författare vars böcker ett antal gånger legat högt på New York Times lista över bästsäljare. En av dem heter »Summer of Love«. Han var ögonvittne detta legendariska datum.

– Jag tror inte de som var där brydde sig nämnvärt om de zenbuddistiska budskap som mässades från scenen av diverse överstepräster. De flesta musiker, som psykedeliska kultbandet The Grateful Dead, var höga som hus och spelade ett och samma ackord i timmar. Det som drabbade besökaren var i stället insikten om att inte vara ensam – det fanns fler av samma sort. En motkultur av blomsterbarn kom för första gången ut ur garderoben.

– Vi var en salig blandning av optimister och idealister som trodde på en ny sorts medvetenhet med kärleken i förarsätet. Det låter naivt – det var naivt – men den sommaren kändes det som om våra drömmar faktiskt kunde förverkligas. Vi gick man ur huse klädda i färggranna kläder, rökte på, demonstrerade mot Vietnamkriget och stoppade blommor i soldaternas gevärspipor. Alla delade med sig vare sig det gällde husrum, mat eller pengar. Alla älskade med alla. Gay eller straight spelade ingen roll. Budskapet plockades snabbt upp av medierna. Fraser som »flower power« och »make love not war« blev lockrop som fick tiotusentals ungdomar att vallfärda till San Francisco.

Beatlesitext

Beatles, Janis Joplin och Jimi Hendrix

Joel Selvin får ett drömmande uttryck i sina ögon. Kanske delvis beroende på de tre jointar han utan blygsel drar i sig under vårt samtal. Staten Kalifornien röstade i november förra året ja till att legalisera cannabis för personligt bruk, något som tros stärka legaliseringsrörelsen i hela världen.

År 2020 beräknas delstatens legala cannabismarknad enligt affärstidningar omsätta 50 miljarder kronor.

– Drogerna är på gott och ont en del av det kulturarv som The Summer of love bidrog till att sprida över världen. Då syftar jag på gräs och LSD, inte tung narkotika som heroin och amfetamin. Alla hippies visste vad Grace Slick i Jefferson Airplane syftade på när hon sjöng den klassiska textraden »One pill makes you
larger, and one pill makes you tall, and the ones that mother gives you, don’t do anything at all«.

– Säga vad man vill om LSD men de flesta som testade, och jag är en av dem, fick en upplevelse som de bär med sig för resten av livet och inte låter sig beskrivas som annat än andlig. Man »såg« att varje människa var en del av en större helhet. Att allt i universum hänger ihop – att alla handlingar får konsekvenser. I förlängningen betyder det att man måste sköta sina relationer, värna naturen, vårda miljön, säger han och pekar på framväxten av fredsrörelsen samt intresset för ekologisk mat och biodynamisk odling som en direkt följd av strömningarna under The Summer of love.

Joel Selvins beskrivning väcker säkert ramaskri hos antidroglobbyn. Statistiken visar att den psykiska ohälsan i San Francisco ökade markant under The Summer of love – och åren därefter. Akutmottagningarna var överhopade av unga människor som led av psykoser, drogförgiftning och andra missbruksrelaterade problem. För att inte nämna den kriminalitet, de gängkrig och det våld som blossade upp i knarkets kölvatten. Det är nu en brutal del av vardagen, inte bara i San Francisco utan i de flesta länder.

Färden till Selvins hus på Potrero Hill, en kulle med utsikt över havsbukten söder om stan, bär syn för sägen. Taxin passerar genom Tenderloin, en stadsdel präglad av kriminalitet, droger och fattigdom. Här begås sju av tio rån och överfall i San Francisco. Nio unga män iförda identiska svarta basebollkepsar och tatueringar på halsen är strategiskt placerade i gathörnen där Van Ness Avenue korsar Market Street. Knarkhandeln pågår för fullt.

San Francisco Chronicle skriver samma morgon att för människor under femtio år, är överdos den vanligaste dödsorsaken i USA.

– The Summer of love var en fantastisk tid men visst – nostalgi får oss att släta över och förlåta, säger Joel Selvin.

– Ta det här med fri kärlek. Den var inte alltid fullt så vacker och romantisk som den framställdes i medierna. En hel del av de unga kvinnor som vallfärdade till San Francisco blev sexuellt utnyttjade. Jag talar inte om våldtäkt i bokstavlig mening, men många tjejer var »zonked out of their minds«. De visste inte vad som pågick och var oförmögna att säga nej. För många kvinnor blev följderna av The Summer of love en oönskad graviditet.

– I andra vågskålen har du den tillåtande och empatiska inställning som präglade tidsandan. Mångfald både uppmuntrades och bejakades. You’re gay? Okey!

Jag frågar om den psykedeliska musiken från perioden: Tycker han att den åldrats med behag?

– En bred publik känner förmodligen till band som The Grateful Dead, Jefferson Airplane och The Doors. Liksom stadens stolthet, Texasfödda Janis Joplin. Men hur många kommer i dag ihåg band som Quicksilver Messenger Service? En konsert skulle fungera som en sinnesvidgande upplevelse, ett skådespel där ljusshower, stroboskop, film och rökelse var precis lika viktiga ingredienser som musiken. Sextiotalets psykedeliska rock fungerar inte som strömmad musik.

***

Jag promenerar uppför Taylor Street mot Nob Hill och mitt hotell. Den branta stigningen får mig nästan att ramla baklänges. En ung man med ett fyrpack vattenflaskor i handen joggar förbi. Uppför backen. Han ler retsamt. »Need a lift?« Jag kväver en impuls att slå till honom och ler tillbaka. I samma ögonblick får jag en flashback. Något i gatubilden känns bekant. Det var över branterna på Taylor Street som Steve McQueen i filmen »Bullit« för femtio år sedan rattade sin Ford Mustang GT 390 i en biljakt som blivit klassisk.

Bildsplittid1

50 år senare. En guide leder en grupp turister genom Haight-Ashbury. I dag kan hyran för en tvårummare i hippierörelsens vagga uppgå till 5 000 dollar i månaden.

– Jag var tjugo när jag flyttade från det svenska folkhemmet till Kalifornien, säger Lennart Wretlind, legendarisk radioröst, trippelvinnare av Stora radiopriset och producent av program som »Eldorado« och P2-programmet »Klingan«. Numera kan man höra honom på Spotify där han presenterar egna spellistor.

– Året var 1966 och jag jobbade i en skivaffär i Menlo Park nära Stanforduniversitetet utanför San Francisco. Minkollega i butiken var homosexuell. I dag är det inget konstigt, men på den tiden var det inte vanligt att någon kom ut som gay – jag är inte ens säker på att man använde uttrycket. San Francisco låg helt enkelt före, både i attityd och bemötande.

Ett av hans bästa minnen är Monterey International Pop Festival. Den anses vara den första stora rockfestival som anordnats, drygt två år före Woodstock, och har legat till grund för många efterkommande liknande projekt. Han var där alla tre dagarna festivalen pågick i mitten av juni 1967.

– Storheten låg inte bara i den höga kvaliteten på banden. Även om det är svårt att överträffa grupper som Simon and Garfunkel, Jefferson Airplane, Janis Joplin, The Who, Grateful Dead, The Byrds och Country Joe & the Fish. För att inte tala om Jimi Hendrix. Stämningen var magisk. Det fanns inga aggressioner i luften, banden spelade gratis och skänkte sitt gage till välgörenhet. Allt kändes äkta. Många i publiken blev vänner för livet.

Lennart Wretlind satt själv mitt i smeten på sjätte bänk.

– Jag blev chockad när The Who klev på och brände av sin »My generation«, popgruppens välkända krigsförklaring mot den äldre generationen, med krevader och rök.

Ändå var det ingenting mot Jimi Hendrix legendariska framförande, säger Lennart Wretlind, som trots allt var en lantis från Svartsjölandet.

– Han tände eld på publiken, men framför allt på sin gitarr och genomförde mer eller mindre en kärleksakt med instrumentet på scenen. Sista dagen, en söndag eftermiddag, introducerades Ravi Shankar, den indiske sitarmästaren tillika läromästare åt Beatlesmedlemmen George Harrison.

– Jag tyckte mixen av musikstilar under konsert-dagarna var så befriande häftig. Det gick att blanda rock med jazz och blues med indisk raga. Upplevelsen i Monterey påverkade mitt liv för evigt, inte minst som radioproducent. Jag vågade blanda och ge. Jag slutade dela in människor och musik i fack. I dag är jag varken höger eller vänster utan tror på ett öppet sinnelag och blocköverskridande lösningar. Och är gift med en polska. För mig härstammar mina tankegångar i direkt nedstigande led från tiden i Kalifornien och The Summer of Love.

Naturligtvis snurrade »Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band«, för många ett album synonymt med kärlekssommaren, som en evig ljudkuliss på hans skivtallrik.

– LP:n släpptes den 2 juni och passade perfekt i tidsandan, även om medlemmarna i gruppen var engelsmän och egentligen inte hade med The San Francisco scene att göra.

Låtarna gick in i varandra, flätades ihop på ett sätt ingen hade hört tidigare. Plötsligt utvidgades gränserna för det möjliga inom popmusiken. Lennart Wretlind minns första gången han hörde albumet:

– Jag satt vid ratten på väg mot Stanford och lyssnade på radiostationen K-SAN. Discjockeyn lade på »A Day in the life«. Jag blev så tagen att jag var tvungen att stanna bilen, kliva ur och ställa mig bredvid för att djupandas. Det var som om allas vår fantasi från och med då fick flyga högre och friare.

Lennart Wretling då och nu

Lennart Wretlind, då och nu

Den 7 juli 1967 släppte Beatles singeln »All you need is love«, en textrad som ytterligare förstärkte flower power-rörelsens budskap. Men sanningen var att kärlekssommaren redan då hade börjat knaka i fogarna. San Francisco kunde inte längre husera alla ungdomar. Det rådde brist på allt: toaletter, sjuktält, mat och husrum. Köerna framför frivilligorganisationernas soppkök i Haight-Ashbury växte sig allt längre.

Drogerna skördade dagligen offer bland horderna av tonåringar som lockats av det utopiska budskapet om fri kärlek, fritt vivre och gratis knark.  Polisen var överhopad med anmälningar om rån och våldtäkter. I svallvågorna följde också rapporter om polisbrutalitet. Drömmen om Peace, love & understanding vittrade som ett sandslott. Flera ideella organisationer valde att lämna San Francisco.

Det säger en del om sakernas tillstånd när till och med omtalade aktivisterna i The Diggers under hösten valde att lämna San Francisco. Gruppen, som främst bestod av skådespelare, mimartister och moderna gycklare, tog sitt namn från engelska Diggers som i mitten av 1600-talet utvecklade en sorts kommunistisk samhällssyn: ett samhälle utan privat ägande där staten fördelade resurserna.  Med den visionen som ledstjärna byggde Diggers i San Francisco vidare på hippiens underliggande filosofi om fred och kärlek.  Ett uppmärksammat manifest med rubriken »Trip without a ticket« (ungefär Konsten att leva utan att lösa biljett) sammanfattade ideologin. Man inrättade en klinik i Haight-Ashbury där medicinen var gratis, fördelade sovplatser och delade dagligen ut mat i soppkök i Golden Gate-parken.

I sammanhanget bakade man ett bröd som efter hand vann stor spridning – Diggers fullkornsbröd.  Hur gruppen egentligen hade råd att driva gratisklinik och soppkök är inte helt klarlagt. Till stor del handlade det om välgörenhet men eftersom Diggers också hävdade att »egendom var stöld« förekom det att man stal förnödenheter och delade ut till bättre behövande.

Kuriosa är att gruppen myntade flera uttryck som har letat sig in i vardagligt språkbruk. Ett exempel är raden som tryckts på allt från kaffekoppar till väggbonader: »Idag är första dagen på resten av ditt liv«.

På hösten hade även Diggers fått nog. Problemen var helt enkelt överväldigande.

Studenterna, de flesta av amerikansk medelklassbakgrund, dröp av och återvände till sina universitet. Några valde att fortsätta kampen mot konsumtionssamhället och blev revolutionärer och radikala 68-aktivister. Andra flyttade till lantbrukskollektiv. Många av dem som stannade kvar hamnade i missbruk. I oktober iscensatte en grupp intellektuella en fejkad begravning i Golden Gate-parken. På en symbolisk gravsten gjorde man inskriptionen »The Death of the Hippie«. Det fanns inga gratisluncher. Blomsterbarnens livsstil byggde på en utopi. The Summer of love kraschlandade.

***

Femtio år senare. Det fascinerande är att trots att experimentet misslyckades, lämnade det så många bestående spår. Hippiekulturens inflytande på mode, färg och formgivning återkommer, gång på gång. Vi äter alltmer närodlat och vegetarisk. Alla kommuner med självaktning har ett eller flera yogacentrum.

Hippiens uppror mot det auktoritära samhället lever vidare – nu på forum som Twitter och Facebook. Flumkulturen som chockade etablissemanget med sin cannabis har vunnit över den tysta majoriteten på sin sida. Marijuana som rekreationsdrog är snart laglig över hela USA. Ganska snart antagligen även i resten av västvärlden. Musiken tystnade heller aldrig helt. Den som söker hittar de gamla godingarna på kommersiella radiostationer.

Och det finns något mer: blomsterbarnen kan vara en sorts arketyp som människan bär inom sig. Hippien är en mytologisk figur. En nedärvd bild av den sorglösa älvan, dansande med blommor i håret. Livsåskådningen går att spåra hos historiska förebilder som Jesus, Buddha och i mer modern tid, Gandhi.

När allt kommer omkring – hur fel kan det vara att predika om fred och kärlek i en värld där det råder evig sommar?

 

Pieter Tham, då och nu

Artikelförfattaren Pieter Tham, då och nu

Läs mer
Pieter Thams kåseri om sitt eget Summer of love
Pieter Tham: »Ideologin var inte långsiktigt gångbar«
Fokus spellista

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera