Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Domstol-2 Synvinkel

Befria domstolarna från amatörerna

Nämndemannasystemet är en logisk kullerbytta­, som kostar samhället ­miljarder och skadar tilltron till rättsväsendet, skriver­ jur kand Charl Priem.

Tidigare i somras bestämde sig Justitieombudsmannen, som har tillsynsansvar för de svenska myndigheterna, för att utreda om tre nämndemän hade brutit mot lagen. JO hade läst en artikel i Aftonbladet om en rättegång i Migrationsdomstolen. Enligt journalisten Oisín Cantwell var det en historia utöver »det vanliga knaset som tenderar att uppstå då lekmannadomare är i farten«.

Ärendet gällde ett äldre och sjukligt par som överklagade Migrationsverkets beslut att de skulle utvisas till Grekland, där de är medborgare. Domaren i Migrationsdomstolen tyckte också att de vanliga skälen för uppehållstillstånd saknades.   Men nämndemännen, som har i uppdrag att tillsammans med juristdomaren döma i tingsrätter, hovrätter, förvaltningsrätter och kammarrätter, tyckte annorlunda. Nämndemän är inte anställda av domstolen utan väljs i kommun- och landstingsfullmäktige efter nominering av de politiska partierna. Trots vad som stod i utlänningslagen kom de fram till att det i detta fall fanns »synnerligen ömmande omständigheter«. Det skulle strida mot Europakonventionen att skicka hem paret. Enligt lagen ska uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter gälla i tretton månader. Juristdomaren reserverade sig, men var i minoritet. Nämndemännen var medvetna om att deras beslut stred mot lagen, men skrev att det vore »icke-humanitärt« att »följa lagtexten«, och beviljade i strid med lagen det grekiska paret permanent uppehållstillstånd.

Efter att fallet uppmärksammats har förvaltningsdomstolen stängt av nämndemännen, och polis och åklagare utreder om de gjort sig skyldiga till tjänstefel.


Ärendet sätter fingret
på något djupare. Nämndemännens agerande kan ses som en olycklig avvikelse från systemets regler, men är i själva verket en konsekvens av arbetsbeskrivningen. Ett ofta uppmärksammat problem med systemet är att nämndemän försätter sig själva i jävssituationer. Det medför kostnader för landets skattebetalare. Det så kallade »Södertäljemålet« för några år sedan gick på drygt 200 miljoner kronor. Rättegången fick göras om på grund av att en nämndeman var jävig. Följden blir ett ökat lidande för brottsoffer och vittnen. Förutom att allt måste tas om, och sår rivs upp, sjunker bevisvärdet av offrens utsagor när rättegången hålls på allt längre tidsavstånd från brottet.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det förstås i ett sådant läge ändå rätt att hålla en ny rättegång. Och jävssituationer, kan man hävda, borde inte vara omöjliga att undvika. På ett mycket tydligare sätt pekar fallet i Migrationsdomstolen på ett grundläggande fel i hela systemet.

Redan i Olaus Petri domarregler från omkring år 1540 slås fast att domaren ska »veta lagen«. Varje domare ska ha en mycket god kunskap om lagen. Och varje domare skall döma efter lag.

Domarreglerna, att den som dömer ska känna till lagen och döma efter den, är inte stadgade i lag. Det är dock denna domared: »Jag, N.N., lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra.« Man ska döma fattig och rik på samma sätt »och döma efter Sveriges lag och laga stadgar«.

Det är en oeftergivlig förutsättning för tjänstgöring som domare att domareden avläggs. Den gäller för både juristdomare och nämndemän.


Nämndemannasystemet har en
åttahundraårig tradition i Sverige. Lekmannainflytandet i dömandet har alltid setts som en viktig demokratisk funktion. På Domstolsverkets hemsida klargörs nämndemannens uppdrag: Man ska inte bara bidra till allmänhetens insyn i domstolarnas verksamhet. Man ska också döma. I mål av olika slag. »Din röst är lika mycket värd som juristdomarens  …«

Domstolsverket slår på sin hemsida även fast att en nämndeman har samma ansvar för domstolens avgörande som den lagfarne domaren, och samma skyldighet att i sin dömande verksamhet följa lagen.

Att döma i enlighet med lagen är alltså ett individuellt åtagande, och ett personligt ansvarstagande.  Men är det över huvudtaget- möjligt för nämndemannen att infria ett sådant åtagande?


Den som söker ledning
hos Domstolsverket rörande »vad som gäller« finner underrubriken »Utbildning«, ett kategoriskt uttalande: »Nämndemän förväntas inte ha någon juridisk utbildning. Det är juristdomarens uppgift att ha kunskap om lagen«.

Domstolsverket förtydligar detta genom att förklara att meningen »är att nämndemännen ska vara vanliga människor med sunt förnuft och med erfarenhet från olika områden«.

Mot denna bakgrund bör det noteras att det både är möjligt och förekommer att nämndemän bildar en majoritet och avgör ett mål i strid mot den lagfarne domarens uppfattning.

När en domstol håller överläggning till dom, redogör den lagfarne domaren, rättensordförande, vanligen först för de frågor som är aktuella i målet och vilka stadganden som ska tillämpas på dessa.

En nämndemans individuella och lika rösträtt utövas mot bakgrund av vad den lagkunnige domaren uppger vara gällande lag, dess rätta tolkning enligt förarbeten och praxis, tillämpliga bevisvärderingsregler, påföljdsval enligt rådande praxis och annat.

Domstolsverkets utgångspunkt är att en nämndeman förmodas sakna individuell kunskap om lagen.

Domareden lämnar inte något utrymme för en motsvarande ansvarsbegränsning. En nämndeman dömer ju, och nämndemannens röst väger lika tungt som juristdomarens.

En nämndeman är efter att ha svurit domareden en företrädare för domstolen, med ett uppdrag att ta aktiv del i domstolens dömande verksamhet genom att påverka och ta ansvar för domstolens avgöranden. Denna uppgift kräver en individuell kunskap om lag, praxis, fördelning av bevisbörda, värdering av bevis och straffmätning.

Men domaredens krav är kunskaper en nämndeman enligt Domstolsverket förmodas sakna. Enligt Domstolsverket ska en nämndeman vara en företrädare för allmänheten, med ett uppdrag att för allmänhetens räkning utöva insyn i den dömande verksamhet som nämndemannen samtidigt har i uppdrag att påverka och ta ansvar för, i syfte att berätta om sådana förhållanden som må äventyra rättssäkerheten i dömandet.


Det är lätt
att se att för att denna insyn skall vara möjlig och meningsfull krävs att den som utövar insynen har kunskap om lagen. Men kunskapen om lagen är alltså enligt Domstolsverket inte nödvändig, eftersom sunt förnuft räcker.

Nämndemannens olika roller och uppgifter tycks alltså vara oförenliga.

Det är varje domares uppgift att i sin dömande gärning ge såväl parter som allmänhet en fullt tillräcklig grund för att hysa ett gott förtroende för domstolen och för rättsväsendet.

En lagkunnig domare ska skapa och upprätthålla detta förtroende genom sin goda kunskap om lagen, genom sitt noggranna iakttagande av saklighet och opartiskhet vid tillämpningen av sin kunskap om lagen samt genom sina rättsligt välgrundade och tydligt motiverade avgöranden.

Men vad händer med förtroendet för rättsväsendet när allmänheten ser att en nämndeman regelmässigt saknar kunskap om den lag som hen har svurit att följa? Samma fråga gäller  att den lagkunnige domaren uppenbarligen förstår att nämndemän vid varje rättegång bryter mot domareden.

För en person som är åtalad i ett brottmål är okunnighet om lagen ingen ursäkt, man ska dömas ändå. Men de som dömer kan alltså vara okunniga, eftersom det enligt Domstolsverket, är meningen att nämndemän ska vara »vanliga människor« med sunt förnuft och med erfarenhet från olika områden – och oftast utan juridisk skolning.

Den senaste nämndemannautredningen hade som »självklar utgångspunkt« att nämndemannasystemet är värdefullt och skall behållas. Men ekvationen går inte ihop. Systemet innehåller ett logiskt tankefel, som innebär att lagkunniga domare dömer brottmål tillsammans med nämndemän som inte uppfyller kraven på att vara domare.

Det lekmannainflytande i rättsskipningen som under århundraden har setts som en betydelsefull demokratisk funktion för att upprätta förtroendet för rättsväsendet skadar i själva verket förtroendet för det.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera