Inrikes

Det eviga M-obbarpartiet?

Att slå underifrån är en konst, den besitter­ inte högern.

Hösten 2017 blev Moderaterna vuxna igen. Det var åtminstone den bild Ulf Kristersson ville sprida när han tog över. Nu skulle det bli slut på elakheter och Ulf skulle kliva in som »den vuxne i rummet«. Äldre moderater gillade vad de hörde. De förstod aldrig varför de skulle hålla på och tjafsa i sociala medier, eller vad det nu hette. Det är väl knappast bland ettor och nollor­ som potentiella högerväljare kunde rekryteras?

Länge skrattade yngre moderater åt det där. I Svenska Dagbladet visade en stolt M-strateg upp de digitala trupperna som skulle möta vänstern på nätet. Det pratades om digitala »war rooms« och partister som fått över 4 000 retweets möttes av jubel. Men sen kallade en av twittrarna en minister för hora, hans chef fick sluta och efter ett tag kom Ulf Kristers­son, som inte ens har ett Twitter-konto.

En strateg frågar sig nu om nätstriderna verkligen är rätt väg för Moderaterna? Kan högern slåss på nätet – utan att uppfattas som den som slår nedåt? För det kvittar om sossarna­ är större och mäktigare, högersmockor uppfattas alltid lite fulare, även om vänsterns ton ofta är den hårdaste.

Kanske har hen rätt. Moderaterna bildades av konservativa riksdagsledamöter, eliten, och när de slår på arbetarpartiets nättroll, hur burgna Hornstull-sossar de än må vara, riskerar tjuvnypen reta upp vanligt folk.

Men handlar det så mycket om partifärg, egentligen? En gång i tiden var det en socialdemokrat som slog både hårdare och fulare än någon annan i politiken. Han kom från överklassen och gillade att göra ner sina motståndare. Sossen vann debatten. Men förlorade valet, mot en tyst­låten borgare från det ångermanländska bondlandet.

Tidigare Fokuserat

Kristin Lundell: Om konsten att skylla ifrån sig

Johan Hakelius: Håkan Juholt – en man utöver det vanliga

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera