Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Vetenskap

Minnets kartritare

Med experimentell psykologi förändrade Brenda­ Milner synen på vad en människa är.

Gärna som vanligt, är hjärnans vanligaste arbetsmetod. Säkert var det därför det inte blev någon kvinnlig Nobelpristagare i år. Kandidatbrist var det i alla fall inte. Brenda Milner hade kunnat belönas. Hon är en av kognitions- och neurovetenskapens pionjärer, och en av världens tyngsta auktoriteter på minnet. Hennes­ forskning har ban­brytande förändrat synen på vad en människa är.

Milner föddes i Manchester 1918, som dotter till en far som var musikkritiker och som på egen hand hann utbilda Brenda i piano, tyska och mate­matik innan han dog när hon var åtta. Efter studier i Cambridge flyttade Milner till Kanada och blev experimentell psykolog. Ett av de centrala ögonblicken i den moderna neurovetenskapens historia är när den då 34-åriga Milner på 1950-talet kom i kontakt med den ungefär jämnårige patienten Henry Molaison. Henry hade som barn blivit påkörd av en cykel, fått en svår epilepsi, och lobotomerats för att få bort den. Metoden brukar fungera bra, hade läkaren försäkrat den intelligente men svårt plågade Henry. Vad läkaren inte sa var att tidigare opererade patienter förutom epilepsin betraktades som personlighetsstörda redan före operationen, och att ingen brytt sig om att utvärdera hur de kirurgiska ingreppen påverkat deras intellektuella funktioner i övrigt. Läkaren borrade alltså två hål ovanför Henrys ögon och gjorde ett snitt i hans frontallob, där han stack in ett silverrör som letade sig långt in i Henrys hjärna. Där hittade den vad den sökte: Hippocampus – hjärnans grå-rosa sjöhästliknande klump mitt i skallen. Läkaren plockade ut den.

Henry märkte inget. Hans tankar påverkades inte medan han låg där. Men det som togs ifrån honom i det ögonblicket var inte vad som helst, det var hela resten av hans liv. Via hippocampus slussas intryck ner i långtidsminnet, där det kan lagras och bli cementfasta minnen som gör oss till de vi är. Henry blev av med sin epilepsi, men mindre än en timme efter frukost kunde han inte minnas att han ätit. Han hälsade när hans familj kom på besök, när de gick ut och hämtade en vas till blommorna och kom tillbaka sa han hej igen, mindes inte att de kommit några minuter tidigare.

Henry hade förblivit ett sysslolöst kolli om inte Milner intresserat sig för honom. Hon hörde med förfäran vad som hänt och blev nyfiken på exakt vilka funktioner Henry hade förlorat. Därefter träffade hon Henry varje månad i 30 år. Klart och tydligt kunde han minnas händelser som inträffat före operationen, världs­politiska händelser under andra världskriget och egna barndomsupplevelser. Men inget nytt fäste. Henry var dömd att leva i ett ständigt nu.

Milner bad vid upprepade tillfällen Henry att rita av en figur som han fick titta på i en spegel. En svår uppgift. Inget man kan utan träning. Varje gång han fick uppgiften frågade Milner om han mindes att han gjort uppgiften förr. Det gjorde han inte. Han skrattade åt frågan. Så löjlig var den. Men någonstans hade färdigheten ändå tränats upp. En dag klarade han det. På så vis insåg Brenda Milner att människohjärnan består av minst två separata minnessystem.

Hennes forskning har inspirerat efterföljare att upptäcka flera minnessystem. Milner själv har blivit 99 år, forskar fortfarande, har vunnit­ priser och fått mängder av utmärkelser, men inget Nobelpris än. Men det vet hon i alla fall vad det beror på: vårt slappa vanetänkande.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera