Anderssonskans smocka
I tisdags stod finansminister Magdalena Andersson i Rosenbad och presenterade »nya åtgärder för att bekämpa skattefusk och skatteundandragande«. Det gällde dels bättre möjligheter för Skatteverket att bekämpa brott, dels en så kallad utflyttningsskatt. De som flyttar från Sverige ska betala den latenta reavinstskatten på sina tillgångar vid flytten, även om de inte säljer dem.
Finansministerns dragning tog 13 minuter. De avlutande fyra ägnades åt själva nyheterna. De första nio åt en inflygning med ett aldrig direkt uttalat, men ändå kristallklart, besked till »företrädare för näringslivet« och »de som har stora resurser«: Skyll er själva! Så här går det när ni envisas med att ha pengar i Luxemburg och flytta till Portugal när ni går i pension!
Något i Magdalena Anderssons retorik – men också själva förslaget om exitskatten – fick mig att fundera över om en era är på väg att ta slut. Någon gång under 1990-talet bytte företagarna namn till entreprenörer och började betraktas som vardagshjältar, i stället för som tidigare, ännu icke häktade manschettförbrytare. Och för tiotalet år sedan blev Sverige ett paradis för kapitalägare när förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatterna avskaffades och ISK-sparandet inrättades. Skattekvoten (eller -trycket beroende på i vilket politiskt läger man hör hemma) sjönk från drygt 50 procent 1990 till 42,5 procent 2011.
Men nu är skatterna 44 procent av BNP, vid årsskiftet höjs ISK-skatten och regeringen vill alltså låsa in upparbetade kapitalvinster här i landet. Och till det den nygamla retoriken. Man anar att Magdalena Andersson såg en liten man med kalaskula, cylinderhatt och damasker framför sig när hon pratade om »näringslivets företrädare« och de »med resurser«, såvida det inte rätt och slätt var Leif Östling hon hade i tankarna.
Kanske är det nödvändigt att synen på skatter och beskattade pendlar tillbaka efter att under ett kvarts sekel ha rört sig från ett ytterlighetsläge till ett annat. Kanske är det nödvändigt bara i Sverige.
Häromveckan intervjuades EF-grundaren Bertil Hult i Dagens Industri. Han var en av de svenskar som pekades ut som en aggressiv skatteplanerare i Paradise papers-reportaget nyligen (oaktat att han bor i Schweiz). Det var en lång intervju och han berättade en hel del intressant. Bland annat att han – i likhet med andra höginkomsttagare i Schweiz – varje år får ett brev från den lokala skattemyndigheten som tackar för att Hult bidrar med så mycket pengar till välfärden. Det är ett synsätt som skiljer sig rätt markant från det i Sverige förhärskande.
Nåväl, jag började såklart fundera över huruvida regeringen vill gå vidare efter utflyttningsskatten. Om den vill höja kapitalskatterna också, när pengarna så att säga väl är säkrade i landet? Jag tror ändå inte det. I alla fall inte den sittande regeringen med en finansminister som var med och tog bort arvsskatten när hon var statssekreterare och som har lovat dyrt och heligt att aldrig återinföra fastighetsskatten. Fast Magdalena Andersson sitter naturligtvis inte för evigt och inget hindrar hennes efterträdare från att göra slag i saken.
Inför den risken förefaller det sannolikt att en och annan »med resurser« tar det säkra före det osäkra och lämnar landet innan den nya lagen träder i kraft någon gång kring 2020.
Själv tillhör jag dessvärre inte den skara som behöver fundera över saken. Men om jag gjorde det vet jag vart flytten skulle gå. Till ett land med god mat, vacker natur, bra skidåkning och mycket ost. Och där man varje år får ett brev från fogden där det står: Tack, för att du finns!
Läs mer krönikör av Jon Åsberg
