Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Från vänster, John Maynard Keynes, Anders Borg och Milton Friedman

Ekonomi

Därför funkar varken Keynes eller Friedman

Jon Åsberg reder ut finanspolitiken

Förra veckan firade Finanspolitiska rådet tioårsdag med ett seminarium på Grand Hotel i Stockholm. På talarlistan fanns bland andra rådets instiftare, förre finansministern Anders Borg. Moderatorn bad honom berätta om bakgrunden till rådets tillkomst och ifall förväntningarna hade infriats. Men Borg nappade inte på det. I  stället gjorde han en liten exposé över nationalekonomins moderna historia, med tonvikt på det senaste decenniet.

Efter depressionen kring 1930 drog ekonomerna, anförda av britten John Maynard Keynes, slutsatsen att politikerna under en kraftig lågkonjunktur ska sätta fart på hjulen med hjälp av  expansiv finanspolitik. Staten bör låna pengar och stimulera ekonomin, exempelvis genom att investera i infrastruktur som hamnar och järnvägar, resonerade Keynes. Det ger så kallade multiplikatoreffekter, eller ringar på vattnet, när de nyanställda konsumerar pengarna vilket ökar företagens försäljning varpå dessa anställer fler, och så vidare.

Doktrinen höll fram till 1970-talet då stora delar av västvärlden gick in i en ny makroekonomisk miljö, kallad stagflation. Där levde plötsligt lågkonjunktur och hög arbetslöshet sida vid sida med inflation, en kombination som enligt Keynes inte borde kunna uppstå.

Så den rådvilla expertisen sökte efter ett annat teoribygge och fastnade för Milton Friedmans monetarism. Nu inträdde penningpolitikens epok. Enligt Friedman är samhällets penningmängd den viktigaste parametern för en sund ekonomisk utveckling. Centralbankens främsta uppgift är att hålla inflationen i schack genom att styra mängden pengar som cirkulerar i ekonomin. När det blir lågkonjunktur ska ekonomin stimuleras med penningpolitik – räntesänkningar – snarare än med finanspolitik. Omvänt gäller att en hotande överhettning ska kväsas med räntehöjningar.

Teorin höll ihop hyggligt fram till den globala finanskrisen för snart tio år sedan. Men sedan dess är inget sig likt i monetaristernas värld heller.

Anders Borg pekade på tre omständigheter i den senaste krisen som gör att den skiljer sig från tidigare svackor. För det första att det hårt ihoptvinnade globala finansiella systemet gjorde att krisen spred sig och fick effekter som ingen kunnat förutse. För det andra att tillgångspriserna och världsekonomin klappade ihop så snabbt. Den vedertagna uppfattningen var tidigare att konjunkturen rör sig i cykler som sträcker sig över flera år. Hans tredje observation gällde de penningpolitiska åtgärder som användes för att bemöta krisen. Centralbankerna sänkte styrräntorna till noll eller i vissa fall ännu lägre – som i Sverige. Dessutom köpte de statsobligationer för tusentals miljarder dollar, euro, pund, yen och kronor av de pensionsbolag och andra institutioner som ägde papperen. För pengarna köpte placerarna aktier, fastigheter, företagsobligationer och andra tillgångar i jakt på avkastning (bankkontot gav ju ingen ränta). Det utlöste i sin tur de senaste årens kraftiga uppgång på många av världens börser och andra tillgångsmarknader. Men, och detta var Borgs poäng: reptricket räckte inte för att på allvar lyfta den globala tillväxten igen. Den har varit väsentligt lägre efter krisen jämfört med åren före.

Det största mysteriet är att inflationen inte har tagit fart trots den enorma ökningen av penningmängden och trots att arbetslösheten på många håll nu börjar krypa tillbaka till förkrisniåver och i USA ännu lägre.

Anders Borg verkade ha landat i slutsatsen att den moderna världen inte klarar sig med bara Keynes eller Friedman. Båda behövs.

– Den ekonomiska politiken måste vara aktiv och bidra till stabiliseringen [i en konjunkturnedgång]. Det gäller en pragmatisk penningpolitik som vågar pröva nya instrument och det gäller också finanspolitiken som måste vara med för att klara lägen där vi riskerar deflation, sa han.

– Man måste kunna bedriva en aktiv keynesiansk politik för att stimulera efterfrågan och samtidigt göra strukturåtgärder i ett krisläge.

De som ville kunde möjligen tolka detta som en försiktig pik mot det Finanspolitiska rådet som i sin rapport i våras varnade regeringen för att finanspolitiken är alltför expansiv i ett läge där Sverige redan har hög tillväxt och brist på utbildad arbetskraft. Där påpekas också att Sverige ligger långt ifrån det överskottsmål som finns fastlagt i det finanspolitiska ramverket.

I stället för att försöka nå målet vill regeringen sänka det, något som rådet är skeptiskt till. Och dessa beska synpunkter levererades alltså flera månader innan regeringen presenterade sin ännu mer expansiva budget för valåret 2018.

Anders Borg gav sig inte in i den diskussionen men varnade för ett alltför stort fokus på ramverkets tekniska utformning. Han anser visserligen att ett ramverk behövs så att inte en framtida regering frestas att skuldsätta landet för hårt, men ramarna får inte vara hämmande.

– Om man lägger alltför rigida ramverk i ett krisläge finns risken att man inte kan föra en tillräckligt aktiv finanspolitik i ett krisläge.

Viktor Munkhammar, makroanalytiker på Dagens Industri, är också inne på att regeringen kan behöva bedriva en expansiv finanspolitik, och att det kanske inte är läge att dra i bromsen just nu, trots att tillväxten är god.

För det första kan sättningen på bostadsmarknaden som pågår leda till att byggandet minskar kraftigt, vilket i sin tur drar ner tillväxten.

– Ungefär en tredjedel av BNP-tillväxten i år kommer från byggandet, säger Munkhammar.

Dessutom är statsskulden snart så låg att det faktiskt kan skapa problem. Mängden utestående obligationer riskerar att bli så låg att penningmarknaden inte fungerar effektivt.

– I det läget kan det vara bra att staten lånar pengar, men då bör de användas till investeringar som ger samhällsekonomisk avkastning på sikt, snarare än fördelas direkt till hushållen och gå till konsumtion.

Men kanske är den viktigaste frågan inte hur det ska bli fart på tillväxten, utan vad den nya ekonomiska doktrinen om nyttan av både finans- och penningpolitik ska kallas. Borgianism?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera