Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sverige har blivit som ris à la Malta

Det är dags att avsätta myten om Landet Lagom och välkomna den nya lagomheten.

Det är inte lätt att överge bilden av den som man en gång var. Att lägga sin noggrant konstruerade självuppfattning på hyllan. Att investera i sig själv har ju varit ett livslångt projekt men också affärsidéer som en gång verkade lysande kan med tiden förvandlas till vansinnesprojekt. Plötsligt får man inse att inte bara slaget är förlorat – det är sedan länge förbi. En dag står man där och inser det som man tidigare avfärdat som en biverkning av åldrandet: Att man en gång var en annan – en bättre version av sig själv.

Det gör ont att släppa taget om sin historia. Fråga bara konungariket Sverige och dess invånare. Den svenska självbilden – och självgodheten som Lars Berge skriver om på föregående sidor – har blivit en så stor del av oss att vi reproducerar bilden utan att tänka på sanningshalten. Men det är dags att gå vidare. Vi måste lugnt och sansat konstatera att vissa saker inte längre stämmer.

Vi kan börja med lagomheten – detta svenskaste av ord som under många decennier var definitionen av svenskhet. Det handlade om att inte förhäva sig, inte sticka ut från mängden, inte ta mer än nödvändigt. Det fanns en solidarisk handling i begreppet lagom. Så exotiskt det låter, som något riktigt vackert. I dag är alla snarare extremister som står och gapar om trånga åsiktskorridorer i varsitt hörn. Som om debattklimatet någonsin haft öppnare planlösning än nu.

För i dag är den allmänna inställningen att allt ska levas till max. Inget ska hållas inne utan allt ska levas ut. Varenda känsla, tanke och begär.

Det fullständiga urspårandet av anti-lagom är givetvis ohållbart. Att det har blivit norm att unna sig medan pumpen fortfarande jobbar. Det ska byggas ut och köpas badtunna och fyrhjuling och skoter och nej det är inget storstadsöversitteri för utanför landsbygden ska det rivas nya kök och köpas skidsemestrar och fredagsbuketter av importerade blommor och så gäller det att komma bort från det trista vädret och känna att man är människa någon annanstans. Denna eviga omsorg om det egna jaget. Antitesen till allt lagom.

Det svenska frosseriet har sprängt alla gränser. Det handlar inte bara om materiella ting eller resor utan nu också om människor. Den allmänna omfamningen av nästa par ut i leken har blivit närmast bulimisk. Nu ska också personer konsumeras sönder och samman till en dag då det plötsligt får vara nog.

För några år sedan verkade det som om majoriteten av svenskarna inte kunde bli mätta på Erik Haag och Lotta Lundgren. SVT gick i taket och slevade upp portion efter portion av tv-duon. Inte ens när lagom-känslan borde fungerat som broms kunde man besinna sig utan då skulle ytterligare en rätt ner likt en gjutjärnsbytta med ris à la Malta. Svenska folkets dom över tv-parets insats som julvärdar var inte nådig. Det var närmast väntat i ett land som skippat lagomheten för maximalismen.

Om komikern Olof Wretling framåt jul får ett telefonsamtal med frågan om att sitta i rutan den 24 december – kanske tillsammans med någon av sina komiska karaktärer som blivit så populära? – borde han se det som en varning. Wretling är nästa person ut att kramas sönder av den svenska antilagomheten. I mellandagarna sände han sitt sjätte »Vinter i P1« på sju år. Folket verkar inte kunna få nog av honom. Inga mellandagar utan vinterprat från Wretling! Min första tanke är att det är en osund relation som sjösatts i och med det ständiga vinterpratandet. Men så ångrar jag mig och blir hoppfull: är det kanske ett försiktigt tecken på att lagomheten kan vara på väg tillbaka? Att vissa saker kan få fortsätta att vara som de är. De behöver inte överträffas eller bytas ut varje år. Kanske kan detta också bli slutet på myten om Landet Lagom – en föreställning som hålls kokande för att manliga komiker ska kunna fakturera sig landet runt för att säga åt svenskarna att de är något som de inte varit på länge.

Läs mer krönikor av Kristin Lundell

Med 2017 i backspegeln

Finns det något mäktigare än kvinnor som har fått nog?

Stora Män tar sig alltid tillbaka till täppans topp

Alla texter av Kristin Lundell

Läs nästa artikel
Video: Erik Fichtelius

»Så dålig är alltså arvs- fondsdelegationens styrning och kontroll«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera