Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Meetoo Kultur

Finns det något mäktigare än kvinnor som har fått nog?

Kristin Lundell var på Södra Teatern för att bevittna skådespelarupproret.

Det vill aldrig ta slut. Det pågår i vad som känns som en oändlighet men som i mänsklig tid är knappa två timmar. Det är som att det inte finns någon botten – som att brunnen av vittnesmål om övergrepp och trakasserier i teatervärlden rymmer så många berättelser att den går att ösa ur i all evighet. För det är år och årtionden av samlade historier som nu bärgas upp till ytan. I går kväll stod tvåhundra skådespelerskor på Södra teaterns scen och läste upp en tiondel av alla berättelser som samlats under uppropet #tystnadtagning. De kom ut på scen som en enhet; ett kollektiv utan ledare eller talespersoner. Ur gruppen, som är uppdelade på tre för att få plats på scengolvet, bryter några sig fram för att läsa några av de insamlade vittnesmålen. Det är vidriga historier: våldtäkter, ofredanden, pedofila övergrepp, misshandel, maktspel och ilskeutbrott.

I publiken sitter drottningen, kronprinsessan, kulturministern, teaterchefer, teaterkollegor och andra som vill bevittna denna historiska händelse.

För detta är ljudet av kvinnor som fått nog. Som tröttnat på utsattheten. Som tröttnat på att parera Teaterns Stora Män – män som kallar sig för Konstnärer och anser att just de besitter en gudabenådad talang att förmedla Konst. Berättelserna är våldsamma. Ordvalen är förskräckande. Aggressiviteten är skrämmande. Hur har alla dessa kvinnor kunnat arbeta i den här miljön? Hur har de orkat? Hur stark måste inte deras kärlek till teatern ha varit för att stå ut med detta?

Genom hela tiden har de behållit värdigheten. Det gör de också nu när skådespelerskor från alla generationer går samman. Just den där värdigheten är slående. Styrkan när de nu reser sig och tar makten. Fastän de borde explodera av återhållen ilska som komprimerats under alla dessa år är det lugn som råder. Det är ljudet av kollektivet som rest sig. Signalen för att slutet är här för den grisiga teatermannen. Att toleransen mot honom är över. Vad som kommer att vara resultatet om tio år när det initiala förändringsarbetet och viljan har förvandlats till vardag är en fråga för framtiden. Söndagskvällen handlade om nuet. I salongen efteråt känner jag mig alldeles upplyft. En kanske udda reaktion efter att i två timmar ha lyssnat på det ena vedervärdiga vittnesmålet efter det andra. Men känslan av nystart är så omtumlande. Som att dörrarna till en garderob som varit stängd i decennier nu slagits upp på vid gavel. Allt ska nu ut i ljuset. Varenda maläten rock och unken undertröja ska ut i en luft som är både ny och alldeles frisk. Frågan är om det finns något mäktigare än ett kollektiv av kvinnor som till slut har fått nog?

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera