Stora Män tar sig alltid tillbaka till täppans topp

Det har varit en tung höst för Den Store Mannen. Han – stjärnan, geniet, affischnamnet – och hans bröder som under alla tider betett sig och tillåtits bete sig. Som tagit sig friheter och som nya generationer av kvinnor hela tiden fått lära sig konsten att parera. För det gäller att vara följsam och minimera risken att råka ut för deras nycker.

Från att ha varit en ohotad art – som glidit runt likt en flock beundrade svarta svanar i sina respektive ankdammar – har jaktskyddet nu hävts. Efter film- och teateruppropet »#tystnad tagning« kom i veckan operavärldens motsvarighet »#vi sjunger ut« där fler än 600 sångerskor skrev om övergrepp på jobbet. Uppropet publicerades i Dagens Nyheter och det kommer inte att ta slut där: Nya vittnesmål från kultursfären och andra branscher rullas ut i offentligheten. I hemliga grupper på Facebook samlas historier

in för att offentliggöras när medlemmarna bestämmer sig för att tiden är kommen.

»Kraften i den massiva kvinnorörelse som nu sätter skräck i många och hopp i de allra flesta, är det största som har hänt sedan kvinnorna fick rösträtt« skriver Maria­ Schottenius i DN och visst är det något att önska. Cynikern i mig tänker dock på feminismens cykler. Att pendeln hela tiden rör sig fram och tillbaka. Ett problem påtalas, åtgärder sätts i bästa fall in och sedan är man nöjd. Det går några år innan det är business as usual. Det är som en representationsmage som pressas in i en gördel. Så fort trycket utifrån släpper väller allt ut igen.

Det sena 1990-talets mediefeminism påverkade ju klimatet för 2000-talet men så kom 2010-talet och Mediemannen stod åter som herre på täppan och dikterade sanningar och pekade ut riktningar i de stora tidningarna.

För förändringar går som bekant inte över en natt och strukturer byts inte ut som vore de traditionella stambyten. Något att spola rent och eventuellt ersätta på de ställen där det blivit allt för murket.

Det handlar givetvis också om arbetsmarknaden. Vilka som ges de fasta jobben. Vilka som frilansar eller är visstidskontrakterade och står ensamt oskyddade.
Alla dessa övergrepp som äntligen bjudits ut i ljuset. Det är som att de aldrig vill ta slut. Nu kommer i stället en smygande oro för hur många vittnesmål som det offentliga kommer orka ta emot innan det blir för tungt. Det ständiga problemet med alla kriser och katastrofer är just det: Att den väckta ilskan till slut stänger av sig. Männi­skan blir passiv inför eländet.

För det finns så mycket kvar att diskutera. Som detta med att ges en andra chans. Vilka är det som har privilegiet att få andra chanser (och i vissa fall ännu fler)? Vilka är det som byggs upp till stjärnor och rekryteras som chefer så att de sedan kan hävdas vara extra viktiga för företaget eller institutionen?
Kulturen – denna intellek­tuella sammansvärjning som gärna ser sig som förmer än det »Let’s dance«- och Mello-trånande folket. Något bildat och världsvant. Några få utvalda med exceptionell begåvning.

Att landslagets forne super­stjärna Zlatan filmades på läktaren när Sverige spelade mot Italien blev plötsligt symboliskt. Efter måndagens match som skickade Sverige till VM spreds en bild där coachen Janne Andersson städade upp i omklädningsrummet. Han förklarade för pressen att han var så glad för spelarnas skull att han var nära att falla i gråt.

Veckans manlige hjälte visade sig som antitesen till macho­mannen. Att man blir rörd av Anderssons medmänsklighet är i sig lite sorgligt. Att det tydligen krävs så lite för att man ska känna så mycket.