Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Länderna som hatar kvinnor

Stjärnorna har radat upp sig för en första kvinnlig statsminister i Sverige. Så misströsta inte. Det går ett nytt tåg 2022  … eller 2026  …

Otack är världens lön. Det vet Theresa May. När alla män på tur – David Cameron, Michael Gove, Boris Johnson – vek ner sig stod May kvar för att som ny premiärminister, mot sin egen övertygelse, leda EU-förhandlingarna om Storbritanniens utträde ur unionen. Brittiska medier väntar ett och ett halvt år senare fortfarande på den misstroendeförklaring som slutligen ska »befria henne från hennes lidande«, och över 40 ledamöter sägs redan ha krävt det (det behövs 48). Men än finns inte den ersättare som gör att Torykollegerna vågar utdela det slutliga brutushugget i ryggen, även om namn som Boris Johnson, Michael Gove och Jacob Rees-Mogg så sent som i förra veckan nämndes som dream team.

Under tiden kämpar Theresa May vidare med att baxa brexit över stötestenar som pengar, migration, tullar och gränsen mot Irland i förhandlingar med Europa­rådets ordförande, Donald Tusk, som varnat henne för att bli för känslosam. När May under hösten drabbades av en förkylning togs själva hostattacken i talarstolen som inteckning för hennes svaghet som ledare, ännu ett bevis för att hon inte är rätt man på rätt plats.

Theresa May är i själva verket en av bara femton kvinnliga ledare i världen.

För moderaternas förra partiledare, Anna Kinberg Batra, var situationen en annan. Svensk ekonomi går som tåget sedan några år, det vill säga bättre än vad tåget går. Ordförandeskapet i EU hägrar fem år bort. Statsministerposten är attraktiv, förknippad med makt och möjligheter. Men efter en dominant partiledare som Fredrik Reinfeldt fanns ingen självklar arvtagare. Som gruppledare i riksdagen klev Anna Kinberg Batra fram, och rakt in i Decemberöverenskommelsen, en uppgörelse mellan blocken som hela partiledningen stod bakom. Ingen hade förstått hur provocerande idén var för många av partiets väljare.

Felfinnandet inom partiet tog fart direkt. Hon var stel. Hon ändrade sig som en vindflöjel. Hon uttalade sig otydligt om Sverigedemokraterna. Efter det att Stockholmsmoderaterna tappat kraftigt i opinion var misstroendet ett faktum. Ett efter ett slöt hälften av de moderata distrikten upp. Hon hade visserligen inte gjort något fel, men de kunde omöjligt stötta henne. Den 25 augusti stegade Anna Kinberg Batra upp på podiet på en hastigt inkallad presskonferens och meddelade sin avgång.

– Jag hoppas min dotter kan uppleva att Sverige får sin första kvinnliga statsminister, kommenterade hon senare, och sa sig vara stolt över att som första kvinna ha lett Moderaterna, även om hon under alla sina år påmints om att män och kvinnor behandlas olika i politiken.

Läs mer: På väg - ut? (Veckans Fokus, #23/17)

I ett annat liv, i London, fick jag som kvinna lära mig att beställa max en halv pint öl på krogen, för att inte ses som »not very ladylike« – och att helst inte ta initiativ i förhållande till män, för att inte skrämma bort dem. Visst är det några år sedan, men inte längre än att det var grönt ljus för kvinnor att hinka stöl i Sverige och ragga fritt. Efterblivet land, fnissade vi svenskar på plats emellanåt åt den bristande jämställdheten. Om vi i stället hade lyft blicken över våra egna näsors horisont så skulle vi kanske ha funderat lite mer över den brittiska premiärministern.

Margaret Thatcher hade vid det laget suttit i tio år och styrde med fast hand inte bara i det förenade kungadömet utan i världen, där hon teamat ihop sig med Ronald Reagan för de första stegen på den våg av marknadsliberalisering som skulle svepa fram kommande decennier. Vid hennes sida under hela den tiden, och ett kvartssekel därtill, hade drottning Elizabeth regerat. Och regerar fortfarande. Ingen drottning har någonsin suttit lika länge. Inte heller någon vald statschef, president eller premiärminister. Thailands kung Bhumibol satt 70 år fram till sin död..

Det ska vara en kvinna på den yppersta tronen i framtiden. Det står klart om en scannar av amerikanskt utbud av drama och action. Tv-serier som »Veep«, »Homeland« och »24« tar i sin tur avstamp i en faktisk verklig utveckling.

Av världens alla kvinnliga presidenter och premiärministrar hittills har tre av fyra nått sina poster under de senaste tjugo åren. 114 kvinnor, i 74 olika länder, bland de 193 länder som är medlemmar i FN.

Europa är inte oväntat ett föredöme. Sju av de kvinnor som regerar just nu gör det i länder på vår kontinent; senaste tillskotten är förutom May, Estlands Kersti Kaljulaid och Schweiz Doris Leuthard (en av sju i ett roterande federalt system).

Läs mer: Maktens nya ansikten (Veckans Fokus #13/07)

Den kraftiga ökningen gör att underlaget för första gången har nått den kritiska nivå som lämpar sig för vetenskapliga studier. Statsvetaren Amy Alexander, biträdande lektor på Göteborgs universitet, konstaterar att kvinnligt ledarskap gynnas i tider när ledarskapet är försvagat, till exempel när ett lands regering är i kris, som i Mays Storbritannien.

Kvinnors chanser ökar också i politiska system som bygger på maktdelning, med både en premiärminister och en president. Det är då den lite svagare premiärministerposten, där makten ofta utgår från ett parti, som i högre grad tillåter kvinnor. Männen håller hårdare i presidentposten, med sitt fokus på personval. Av världens kvinnliga ledare har 65 varit premiärministrar och 49 presidenter.

I ett land som USA är situationen för kvinnliga kandidater därför särdeles svår. Inte bara är makten väldigt koncentrerad till presidentposten. USA:s president ses också, tillsammans med de styrande i länder som Kina, Japan och Ryssland, som världsledare.

– Presidentposten förknippas i allmänhet med typiskt maskulina ledaregenskaper, men i de här länderna blir det ännu större fokus på stereotypt manliga ledaregenskaper som styrka, fasthet och beslutsamhet, vilket kan missgynna kvinnor, säger Amy Alexander.

Den politiskt rutinerade Hillary Clinton föll trots det på målfotot i förra valet. I slutändan ansåg tillräckligt många väljare att det var bättre med en invandringsfientlig, klimatförnekande manlig hotellmagnat utan politisk erfarenhet, trots anklagelser om både misogyni och sexuella trakasserier. Kanske berodde det verkligen på Clintons dubiösa tidigare affärer. Kanske berodde det verkligen på längtan efter förändring.

– Det finns forskning som visar att Hillary Clinton kan ha påverkats skadligt av könade idéer i mediernas rapportering, men det var också andra frågor som spelade in, säger Amy Alexander.

Även i länder som Iran, Irak, Saudiarabien, Ryssland, Mexiko verkar den tryggt styrande landsmodern långt borta. Bland Europas länder är det ett tiotal, länder som Italien, Spanien, Ungern, Tjeckien, som ännu inte har haft någon kvinna i de högsta ämbetena.

Annat är det i det progressiva Skandinavien. I mitten av 1990-talet sträckte riksdagsledamoten Jóhanna Sigurðardóttir näven i luften och yttrade de sedermera bevingade orden »Min tid kommer«. Hon hade utmanat dåvarande partiledaren Jón Baldvin Hannibalsson om makten i det socialdemokratiska partiet Alþýðuflokkurinn, där hon varit vice ordförande i tio år, och förlorat. Med sin kampgest förklarade hon att hon inte tänkte ge upp. Drygt ett decennium senare var hon den islänning som nött bänkarna i riksdagshuset under flest år och hennes idoga arbete hade gjort henne extremt populär hos tre fjärdedelar av islänningarna. I början av februari 2009 blev hon inte bara Islands första kvinnliga premiärminister utan också världens första öppet homosexuella regeringschef.

Redan tidigare hade Island haft en kvinna på presidentposten, Vigdís Finnbogadóttir, 1980–1996, och gör därmed skäl för sin utmärkelse som världens jämlikaste land.

Finland fick sin första kvinnliga president för 17 år sedan i Tarja Halonen, som blev omvald och satt i dussinet år. I Danmark blev Helle Thorning-Schmidt premiärminister år 2011 för en mandatperiod. I vårt systerland Norge ser det ännu bättre ut. Høyres statsminister Erna Solberg omvaldes för fem månader sedan för en and­ra mandatperiod. När den går ut år 2021 närmar Norge sig länderna på fem-i-topplistan (se fakta). Före Solbergs hittills fyra år har nämligen Gro Harlem Brundtland varit statsminister i tre omgångar, några månader 1981, perioden 1986–1989 samt 1990–1996.

Kvar finns bara  … ja, just det. Sverige.

– Att nå det högsta verkställande ämbetet är något mycket ovanligt, påminner Amy Alexander, något tröstande, och rabblar lite statistik: Av de kvinnliga nationella ledare som världen har haft så har nästan en fjärdedel, 26 stycken, bara varit tillförordnade, det vill säga suttit under en kortare övergångsperiod.

– Till parlamentariska institutioner finns det många möjligheter, men den yppersta makten är det väldigt få som når. Det finns bara en chans, säger hon.

Läs mer: Makten bär slips (Veckans Fokus, #45/09)

För ett land med världens kaxigaste feministiska regering och därtill utrikespolitik blir det förstås en smula besvärande för självbilden, vårt narrativ – varumärket Sverige – att höra till Europas – och världens – bakvagn i frågan om kvinnlig representation i de högsta ämbetena. Annie Lööf och Isabella Lövin är de enda kvarvarande hoppen i årets riksdagsval, efter att Liberalernas feministikon Birgitta Ohlsson följde Kinberg Batra i snöplig sorti – nedröstad – efter att ha utmanat partiledaren Jan Björklund om makten. Ingen av dem känns särskilt troliga så här i valrörelsens början. Att det uttalat feministiska Vänsterpartiets Rosanna Dinamarca strax innan hon avgick kritiserade sitt parti för toppstyrning och osynliggörande av kvinnor känns inte heller hoppfullt.

Vad är det då som krävs? Hur kunde vi bli omsprungna av länder som Bangladesh, Haiti och flera länder i Latinamerika, knappast kända för sin jämställdhetssträvan? I Sverige infördes kvinnlig rösträtt 24 maj 1919. Redan på den tiden låg vi efter våra grannländer Finland 1906, Norge 1913, samt Danmark och Island 1915. Nya Zeeland var först i världen när landet införde kvinnlig rösträtt 1893, följt av Australien 1902.

– Stjärnorna har radat upp sig för Sverige, säger Amy Alexander och pratar om den svenska gåtan. Allt är ju på plats för att en kvinna ska kunna krossa det där glastaket. Vi har ett kulturellt klimat som tillåter att kvinnor ger sig in på manliga domäner. Sverige ligger väldigt bra till i alla jämställdhetsvärden, enligt de internationella undersökningar som görs regelbundet i World Values Survey. Det råder också jämställdhet i samhällets institutioner och i riksdagen – en nödvändighet för att få fram kandidater – ända sedan Socialdemokraterna införde varannan damernas på sina riksdagslistor till valet 1994, en kvoteringsreform som enligt en färsk SNS-rapport verkligen ledde till att fler kvinnor når toppositioner.

Det har visserligen bara gått tio år sedan Sveriges främsta regeringsparti Socialdemokraterna fick sin första kvinnliga partiledare, i Mona Sahlin. Riksdagens näst största parti Moderaterna hade sin första kvinnliga ledare i Anna Kinberg Batra som tillträdde för drygt tre år sedan. Men sedan 1990 har faktiskt var fjärde svensk partiledare varit en kvinna. Det kan låta lite, men bara Norge är bättre på den punkten.

Kvarstår slumpen. Samt den svårmätbara allmänna inställningen. Amy Alexander tycker att ett intressant forskningsområde skulle vara att titta på om det finns ett informellt klimat av att stereotypisera i Sverige.

– Det finns definitivt forskning som visar att det finns sådana bias. Kvinnor möter mer stereotyp rapportering i medier, på ett sätt som kan skada dem. Och när det gäller de här verkställande positionerna så är de extra utsatta, säger hon.

Män talar med förnuft och de ger ofta uttryck för den allmänna folkviljan, till skillnad från kvinnor som är mer känslosamma. Det är exempel på sådana stereotypiserade förutfattade meningar, enligt forskning som statsvetaren Maria Wendt gjort på Stockholms universitet, i en studie av det feministiska partiet Fis uppgång och »fall« i Sverige.

Personer med traditionellt stereotyp syn på makt som en manlig egenskap har helt enkelt svårt att våga tro på att en kvinna klarar jobbet. Eftersom Sverige är en monarki där statschefsposten ärvs så fokuseras all verkställande makt på statsministern, vilket gör det extra svårt för kvinnor att övertyga en första gång, utan tidigare förebilder.

Och medierna hjälper inte till, enligt forskning som Wendt hänvisar till. I samband med politiska skandaler behandlas kvinnor mycket tuffare och mer oförlåtande än manliga kolleger och kopplas i högre grad ihop med sina kroppar och med känslor. När Feministiskt initiativ grundades 2005 fick partiet snabbt 13 procent av väljarna i opinionen bakom sig. Men efter en period av tidningsskriverier där interna bråk stått i fokus och där partiet beskyllts för att vara »nazi« och »stalinister« och där ledamöter beskrevs som fula, arga och opålitliga så slutade partiet på 0,7 procent av rösterna i valet 2006.

Om svenska opinionsundersökningar kan ses som en indikation, en sorts febertermometrar, för dold misogyni så är det hög tid för aspirin och kalla våtdukar i pannan. En månad efter att Anna Kinberg Batra avgått så valde Moderaternas stämma enhälligt Ulf Kristersson, en man fostrad under samma Muf-år, i samma Muf-falang, som hon, med samma syn på hur invandringen ska kontrolleras och liknande syn på Sverigedemokraterna. Dessutom en av dem som slutit upp bakom den kritiserade Decemberöverenskommelsen. Trots de omedelbara likheterna så fick skiftet opinionen att direkt skjuta i höjden, från 16 till över 20 procent.

Fi guppade samtidigt runt i bakvattnet i opinionsmätningarna och först i kölvattnet av den världsomspännande och kraftfulla metoo-revolten lyckades partiet under vintern släpa sig marginellt över 2-procentstrecket.

Men vi har ju i alla fall kvinnlig tronföljd på gång! Dubbelt upp. Det klubbades i riksdagen 1979 – på hösten några månader efter det att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien – och mötte på den tiden mycket motstånd från personer som ansåg att det inte var ett lämpligt uppdrag för en kvinna (däribland kungen själv).

»Liberian girl«, sjöng Michael Jackson redan på 1980-talet. Och riktigt så snabba var liberianerna inte, men 2005 var det i alla fall dags för Afrikas första kvinnliga president, när Ellen Johnson Sirleaf blev vald och sedan omvald. Tolv år före Sverige, »and counting  …« som en säger i amerikansk actionfilm.

Fakta | 74 länder har haft en kvinna på toppen

Test2

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera