Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
AKBvanlig Veckans reportage

På väg – ut?

Ansatt. Kritiserad. Baktalad. Fokus har följt Moderatledaren under en turbulent vår.

Va? Har du jobbat på Ikea?

Nu vaknar han till.

Den luttrade journalisten från lokaltidningen tittar upp på Moderatledaren.

Det visste han inte. Det visste han verkligen inte. Och han brukar ha koll; han har trots allt träffat varenda högerledare sedan Hjalmarsson. Bohman, Bildt, Heckscher och han, ja han, vafan hette han nu, ja, hela gänget i alla fall.

Hur länge då?

Anna Kinberg Batra, nyss influgen till den svenska möbeljättens huvudkontor i Älmhult verkar lite överraskad av det plötsliga intresset. Alltså, bara några månader, berättar hon. På varuhuset i Kungens kurva.

Journalisten släpper sin slitna Nikonkamera och börjar anteckna. Frenetiskt. Ikeas vd tar sin besökare vidare och låter henne fingra på en kopp som ser ut att vara gjord av plast men som i själva verket är gjord av bambu.

Den gamla journalisten kommer lite på efterkälken. Så han börjar snacka om Leif Cassel. Han hade kunnat vara en i raden av de där Moderatgubbarna. Men blev bara vice under Heckscher och Hjalmarsson.

Hursomhelst. Det var han som sa det där om halvpannan.

En halv flaska sprit alltså. Eller vin? Beror kanske på var man kommer från?

Han sa att en partiledare måste kunna dela en halvpanna med svenska folket.

Så är det nog, tänker journalisten.

Det är där det brister, säger han.

***

Något är det som brister. Sällan har väl ett parti, så som Moderaterna detta vinterhalvår, tappat så många väljare på så kort tid.

Opinionssiffrorna är inte det enda. Alliansen faller sönder. En riksdagsledamot byter parti.

Om allt detta kan man ha olika teorier. Medierna har sedan länge fastnat för förklaringen att allt beror på partiledaren, och i synnerhet partiledarens personlighet.

Om denna används ord som undvikande, otydlig, oförmögen att fånga människor, för kontrollerad, försiktig, okarismatisk, fjär, stram. Hela synonymlexikonet har tömts på ord för att beskriva denna politiker, till synes omöjlig att älska.

Snart kommer några partikamrater att fastna för samma förklaring. Snart kommer några av dem att påbörja ett försök att avsätta henne.

Men det är ännu tidig vår. Det har inte ens varit val i Frankrike än.

Hon säger att den där Macron, han är intressant. Verkar helt sakna konkreta förslag, men lyckas på något sätt skapa lite entusiasm. Men han kommer ju från etablissemanget. Det blir mer och mer av ett problem.

Som hon själv?

Nja.

Jo. Djursholm. Handelshögskolan. Har ni inte ungefär samma bakgrund?

Nej. Det är mer komplicerat, säger hon.

Fast inte med de orden, utan på ett komplicerat sätt.

 

April 1994. Som nybliven kårordförande vid Stockholms universitet syns Anna Kinberg för första gången i medierna.

April 1994. Som nybliven kårordförande vid Stockholms universitet syns Anna Kinberg för första gången i medierna.

Var kommer Anna Kinberg Batra ifrån? Medierna säger gärna Djursholm. Det betonar även den socialdemokratiska statsministern när hans borgerliga rival besöker någon utsatt förort.

Hon själv – och hennes stab av medhjälpare – kontrar med att säga att hon levde sina första år i Skärholmen.

Men kanske är svaret varken eller.

Kanske är svaret Holland. Det var dit hon flyttade när hon var fyra år. Pappan, ingenjör från tekniskt gymnasium, fick jobb där och tog med sig familjen.

Det var ensamt. Anna och hennes ett år yngre bror fick ty sig till varandra i ett land där de till en början inte kunde språket.

Det var de två mot världen.

Hennes gamla klasskompisar hittade henne på Facebook nyligen. Det var dags för klassåterträff. De bjöd in henne och hon åkte dit.På återträffen var alla överraskade över att hon blivit ledare för ett stort parti.

Hon som varit så blyg.

Det verkade ju inte alls som hennes grej.

De stannade i Holland tills hon var tio. Och kvar dröjde en känsla av att inte riktigt höra hemma någonstans.

– Ibland undrar jag var jag egentligen kommer ifrån. Jag har alltid haft en känsla av att inte passa in. Jag är född på Södersjukhuset, och mitt barn är fött där. Men däremellan  … jag vet inte.

Det där är något som många diplomatbarn, och andra som i unga år levt ett kringflackande liv, säger ibland. Att de saknar anknytning till ett socialt sammanhang, en viss kultur.

– Det är som om jag inte har en flock. Jag leder en flock, men jag har ingen flock.

Hon berättar att hon hjälpte sin mormor att släktforska för länge sedan. Men när hon ska berätta vad de hittade är det tydligt att hon inte riktigt minns. Bondesamhället någonting.

Det är som att hon inte riktigt bryr sig heller.

Kanske är svaret varken Skärholmen, Djursholm eller Holland.

Kanske kommer Anna Kinberg Batra från ingenstans.

Hon står med sträckt rygg och skriver på sitt kontor. Har höjt sitt skrivbord till maxhöjden. Avslutar några grejer bara.

Hon säger att något är nytt. Det franska valet, liksom USA-valet och omröstningen om brexit har visat en underlig sak.

– Det går att vinna val genom att säga att det var bättre förr. Att bara slå i backen. Det går att vinna väljare på det.

Det är verkligen nytt.

– … men det går ju inte att göra någonting av det sedan.

Det finns många grejer som är lätta att prata med Anna Kinberg Batra om. Fransk politik. Amerikansk politik. Låtarna på Depeche Modes »Black Celebration«. Plast. Bambu. Bambu som liknar plast.

Egentligen är det lätt att prata om allt som omöjligtvis kan ha med hennes jobb eller svensk politik att göra.

Det är då det knyter sig. När hon får frågan om vad hon och hennes man pratade om första gången de träffades, svarar hon »allt.« När hon sitter i en tv-studio och får en helt ofarlig fråga kan hon ändå inte förmå sig att svara ja eller nej.

Men är det Moderaternas problem? Eller är det större än så?

Hon säger att hon aldrig drabbas av panik. Det är en inövad mening. Hon har sagt den till andra journalister. Men det är något i hennes sätt att prata om en konsert på Isstadion 1986 som avslöjar att hon faktiskt inte är så orolig.

Hon verkar lugn. Trots allt.

Det är maj. Emmanuel Macron har vunnit i Frankrike. Allt går inte så dåligt för etablissemanget ändå. Men det har inte vänt för Anna Kinberg Batra än. Antingen är hon extremt bra på att dölja stress, eller så talar hon helt enkelt sanning. Hon är på extremt gott humör. Framför henne, genom fönstret, breder Mynttorget ut sig. Väggen till höger om henne är fortfarande tom. Under hela förra hösten pryddes den av en affisch på Hillary Clinton.

– Hon skulle ha talat mer om framtiden  …

De tog ner affischen direkt efter valet. Hösten 2016 brakade inte bara allt samman för den person som alla trodde skulle bli USA:s första kvinnliga president.

Det var ungefär då det började gå åt helvete för Anna Kinberg Batra. Och det gick snabbt.

Från att i flera år ha legat ganska stabilt i opinionen – oftast ett par procentenheter högre än Fredrik Reinfeldts valresultat 2014 – sjönk Moderaterna från runt 25 procent till cirka 20 procent.

I januari berättade hon att hon var beredd att fälla Stefan Löfvens regering med hjälp av Sverigedemokraterna.

Ingen visste hur det skulle tas emot. Men svaret kom nästan direkt: partiet fortsatte tappa väljare, nu i ännu snabbare takt.

Till sist verkade Moderatledningen köpa den där förklaringen om att det handlade om partiledarens personlighet. Till Moderaternas Sverigemöte i mars skrevs ett tal med innehåll anpassat för ett amerikanskt konvent: berättelser om en svår förlossning, jämförelser med fotbollslandslagets vändning mot Tyskland i VM-kvalet 2012, och formuleringar som att »Sverige måste vara ett land där det viktiga inte är varifrån du kommer utan vart du är på väg«.

Den där sista meningen hade för bara några år sedan gått att avfärda som politiskt fluff, men 2017 har det blivit en åsikt som faktiskt betyder något.

För de konflikter som präglar Sverige i dag – stad mot land, migrationsfrågan, liberalism mot konservatism – skulle kunna beskrivas som konflikter om huruvida det verkligen är viktigast att vara på väg någonstans. Den brittiske författaren och journalisten David Goodhart skrev nyligen en bok om det. Han delar till och med in folk i om man kommer från »Anywhere« eller  »Somewhere« – från »någonstans« eller »ingenstans«. Skapar man sin identitet utifrån sin utbildning eller karriär, eller genom sin klasstillhörighet och platsen man kommer från?

Länge såg det ut som om den första gruppen hade vunnit. Politikerna, näringslivet, den kulturbärande klassen – alla bejakade de en liberal idé om att det är en människas arbetsinsats som betyder något. Sossarnas och nymoderaternas framtidsbilder av Sverige var till förväxling lika. I framtidsvisionerna bodde iranska och skånska mellanchefer grannar i Hammarby sjöstad, med platt-tv på väggen. I Moderaternas värld fick de dra av städtjänster, i sossarnas bara renoveringsjobb, men i övrigt var det ungefär samma sak.

Sedan brexit. Sedan Donald Trump. Det blev tydligt att en stor del av väljarna i Europa och USA ville ha blod, jord, skyddade arbetsmarknader och annat som många trodde tillhörde ett passerat stadium i mänsklighetens historia.

Det har skrivits en hel del om att Anna Kinberg Batras politiska åsikter så tydligt finns i det liberala lägret. Redan 2000 var hon en av fem som gick emot partilinjen och röstade ja till att samkönade par skulle få möjlighet att adoptera. Året efter motionerade hon för fri invandring.  I dag, när Moderaterna driver en restriktiv invandringspolitik, har hon hittat ett sätt att förklara omsvängningen. Det låter kanske inte klockrent, men om man anstränger sig för att lyssna får man intrycket av att hon tänkt en del på det.

– Hur var det egentligen den där hösten? När barn försvann från boenden. När det inte fungerade. Om man tittar på World Values Survey är vi ett individualistiskt och sekulärt samhälle, men det bygger på en grundtrygghet. Att vi håller ihop samhället. Oron ledde till nya motsättningar i samhället, rasism, säger hon.

Men vi lämnar den diskussionen. Den finns att läsa på andra ställen. För om man ska förstå Anna Kinberg Batra måste man sluta tänka på henne som en liberal politiker. Det går djupare än så. Hon är en liberal människa. En mönstermedborgare i det liberala samhället. Hon kommer från ingenstans.

Oktober 2001. Riksdagsledamoten Anna Kinberg med sekreteraren Mattias Svensson lämnar in motion precis före deadline.

Oktober 2001. Riksdagsledamoten Anna Kinberg med sekreteraren Mattias Svensson lämnar in motion precis före deadline.

Det är lätt att missa i kortbeskrivningen av henne. Djursholm, Handelshögskolan, riksdagen – det låter som en snitslad bana rakt in i samhällseliten. Men det är sant som hon säger: det är lite mer komplicerat än så. Hennes föräldrar hade aldrig satt sin fot på ett universitet. När de kom hem från Holland tog de ett lite större lån för att kunna köpa ett halvt hus i en kommun med bra skolor.

Det gick ändå inte särskilt bra i skolan för Anna. Betygen från de första terminerna i gymnasiet är medelmåttiga i ordets bokstavliga betydelse – nästan bara treor rakt igenom. Sedan bytte hon skola – till ett privat gymnasium, så slutbetyget är inte offentligt. Betygen räckte i alla fall inte för att komma in på Handelshögskolan. Så hon läste enskilda kurser på kvällarna, jobbade på dagarna och övade lite på högskoleprovet. Till sist fick hon 1,9.

Därefter påbörjade hon den raka banan: politiskt sakkunnig hos Carl Bildt, ledarskribent på Svenska Dagbladet, politisk sekreterare i Europaparlamentet, distriktsordförande för Muf, personvalskampanj, en sväng på pr-byrån Prime, Stockholms handelskammare och så riksdagen. Några som kände henne under de här åren säger att hon var rolig. Uppsluppen. Jävligt härlig. De förstår inte hur hon kan vara så robotlik och stel i tv nu.

Andra är mindre överraskade. De säger att hon alltid haft garden uppe i professionella sammanhang. Att man alltid måste börja på ruta ett med henne.Kanske har det blivit värre med den saken.Det vore inte så konstigt; det har ju fungerat. Saklighet. Lugn. Inte hålla på och göra sig till. För varje år som gått har hon nått allt högre höjder. Som gruppledare hade hon järnkoll på M-ledamöterna. De som mest av allt premierar konsekvens, kunskap, ordning och reda.

Meritokratin har fungerat. Samhället har fungerat för henne.Så när kommentatorer och väljare stör sig på att hon inte svarar ja och nej på frågor förstår de inte en viktig grej: det har ju gått bra hittills.

Men nu? Måste hon bli rakare? Måste hon komma från någonstans? Måste hon visa upp sina privata sidor? Måste hon verkligen kunna dela en halvpanna med svenska folket? Hon som trodde att de bara ville ha en välfungerande arbetsmarknad och reallöneökningar. Kanske ett stabilt kreditbetyg på statsobligationerna.

Alla de egenskaper som har tagit Anna Kinberg Batra hit har plötsligt blivit hennes största problem. Paradoxalt nog tvingar krisen in henne i en roll som är ännu mer obekväm. Nu måste hon berätta om hur lång tid det tog att skaffa barn. Att det är skönare att springa i funktionskläder. Hur hon och David Batra träffades, för tusende gången. Sådant som ett ordförandeskap i finansutskottet inte förbereder en för.

Det sägs om henne att hon klyvs mellan Moderaternas liberala och konservativa flyglar. Hon kläms lika mycket mellan sina instinkter och dessa plikter.

Kommer hon att klara det här?

6 juni 2017. Anna Kinberg Batra inleder sitt sommartal på Mosebacke i Stockolm med att prata om att Sverige har ett kulturarv. Nya Moderaterna känns långt borta.

6 juni 2017. Anna Kinberg Batra inleder sitt sommartal på Mosebacke i Stockolm med att prata om att Sverige har ett kulturarv. Nya Moderaterna känns långt borta.

Barn och alkoholister är de som säger sanningen, sägs det ju. Så vad vore mer sanningsenligt än ett barn som dricker öl?

Okej, han har kanske fyllt arton år. Svårt att avgöra. Han har i alla fall rest från en liten kommun en timmes tågväg bort, enkom för att höra sin partiordförande tala. Det är torsdagseftermiddag och happy hour på Velvet Lounge mitt i Jönköping. Hamburgare, pommes och en Carlsberg Export för 125 kronor. Det är ett hastigt sammankallat evenemang, men pappret i entrén har 56 kryss i närvarolistan. Bra uppslutning ändå. Det svåraste var kanske att hitta lokal, men en lokal ombudsman spelar korpfotboll med krögaren här, så det löste sig.

Den unge moderaten ser ut som ungmoderater brukar: märkesskjorta, skinande hy, halvlångt hår.

– Jag gillar henne, säger han. Hon gör det bra.

Men det går ju inte så bra just nu?

– Nä, så är det.

Det är omvärlden, tror han. Oro. Rädsla. Folk som söker sig till enkla lösningar och väljer Sverigedemokraterna, säger han och låter misstänkt lik sin partiledare.

Men där du kommer från, där måste du väl känna många sverigedemokrater?

– Oh, ja.

Pratar du med dem? 

– Ja, särskilt med en i min klass, eller, vi läser en tillvalskurs i ekonomi, vi snackar mycket politik.

Är han rädd? Orolig för omvärlden?

– Nä, där handlar det nog om rasism.

Maten kommer in på en liten planka. Från vänster till höger: coleslaw, pommes, burgare.

– Tyvärr, säger han. Tyvärr är det så.

Så går AKB upp på scen.

Stämningen är god. Väldigt god med tanke på hur opinionsläget ser ut.

Jobb, jobb, jobb – AKB river av sitt spiel. Skapa jobb, bryta utanförskapet, alla har hört det förr.

Frågestunden efteråt handlar nästan bara om varför Moderatledningen i Stockholm dragit undan sitt stöd för höghastighetsbanan. Det är en lokal grej, och det är tydligt att partiledaren inte riktigt har koll på hur meckigt det är att resa hit om man inte har råd att flyga. Men publiken verkar nöjd med svaren. De skickar fram sina barn för att ta selfies med henne.

Den unge moderaten passar också på att ta en selfie.

Lugnet i leden förbryllar de politiska kommentatorerna. Länge var ju Moderaterna känt som ett parti som behandlade sina ledare som vore de chefer för börsnoterade storföretag. Visa resultat eller avgå.

Varför kommer inte avgångskraven?

***

Sista dagarna i maj. Hon sitter i en taxi på väg till Arlanda för att ta ett plan till USA. Hennes medarbetare – som sällan verkar ha full koll på vad hon egentligen gör på dagarna – har haft lite extra svårt att förklara vad hon ska göra på den här resan. Något möte i New York, med handelskammaren där. Någon avstickare till New Orleans för att viga sin stabschef.

Det verkar inte spela någon roll. Allt verkar ändå rätt lugnt på hemmaplan.

Inte ens avhoppet verkar störa henne. Häromveckan bytte backbenchern Patrick Reslow parti, från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

– Det har ju ingenting med mig att göra. Det tolkas självklart så, men det har verkligen inget med mig att göra, säger hon i taxin.

Hon har tänkt lite. Hon verkar ha kommit på att det finns en fördel med hennes bakgrund. Kanske är det bra att inte komma från någonstans. Kanske är det bra att inte ha någon flock. Att inte tillhöra en gemenskap som man är skyldig en massa tjänster.

Fast nu använder hon ordet kotteri. Hon tillhör inget sådant.

– Det kan vara en fördel. De som är nära en har ju också intressen. Men en ledare ska balansera allas intressen.

Hon tror att det vänder snart.

– Man ska inte hålla på och jämföra näringslivet med politiken, men de här opinionsundersökningarna påminner lite om kvartalskapitalismen. De tvingar fram kortsiktiga beslut.

Men har hon tagit särskilt många långsiktiga beslut då?

– Två, säger hon. Budgetarbetet och migrationspolitiken.

Översättning: närmandet till SD och omsvängningen till en mer restriktiv migrationspolitik.

De har skadat henne i det korta perspektivet, men kommer att löna sig i längden. I valrörelsen alltså. Allt före det är ju torrsim.

– När valdagen närmar sig kommer det att bli tydligt vad en röst innebär. Då kommer vikten av att byta regering bli tydligare.

Sådan är planen.

Om hon kommer dit.

Några dagar senare, medan hon fortfarande är i USA, berättar Dagens industri att tunga Stockholmsmoderater konspirerar mot henne. De vill tvinga fram en frivillig avgång. Det verkar likna en kupp. Dagen efter läcker en intern opinionsundersökning som visar att Moderaterna bara är fjärde största partiet i Stockholms stad. En östgöte skickas fram för att utdela det första hugget.

Alla inväntar den stora undersökningen från Statistiska centralbyrån.

En intressant sak händer under tiden. Det är som om kritikerna inte riktigt lyckas formulera vad de ogillar med sin partiledare. Likt den de försöker avsätta vågar de inte välja konkretionen. Deras språk är lika handikappat som Kinbergspråket. Allting fastnar i att hon har »svårt att kommunicera«.

För det första är det en lam kritik; Sverige har haft två statsministrar i rad som på var sitt sätt misshandlat det svenska språket. Förmåga att uttrycka sig är uppenbarligen inte en nödvändig kvalifikation för jobbet. För det andra är det en kritik som partiledningen tycker är helt okej. Det har till och med varit försvaret när opinionssiffrorna sjunkit: att de inte når ut med sin politik, att folket inte känner Anna än.

Så när partisekreteraren Tomas Tobé sätter sig i »Aktuellt«-studion för att försvara henne, när SCB-siffrorna visar att Sverigedemokraterna gått om Moderaterna och nu är största borgerliga parti, är det inga problem. Han erkänner att det »finns förbättringspotential« på den punkten, och att hon är »redo att ta till sig av den kritik som finns«. Samtidigt pekar utomstående analytiker på alla de svårare frågor som hemsöker partiet: frånvaron av politiska förslag, flykten till SD, flykten till C, splittringen mellan liberalism och konservatism, Alliansens sönderfall, att väljare i västländer vänder sig mot teknokratiska politiker.

Men det är som om Moderaterna inte riktigt orkar ta tag i det. Inte nu.

Dagarna går. Hon kommer hem. Lovar att skärpa till sig. Skyfflar runt lite i ledningen. En gammal justitieminister skickas till elefantkyrkogården. Ingen är väl särskilt imponerad, men när det blir den 6 juni och nationaldag står hon likväl där på Mosebackes scen, på Södermalm i Stockholm, och håller tal som ledare för sitt parti.

Hon har klarat av en kris, men har inte kommit stärkt ur den.

Alla är överens. Diskussionen om hennes framtid tar bara sommarlov.

– Bollarna låg där de låg. Jag var tvungen att sparka på dem. Jag visste att några av dem skulle göra ont.

Okej, språket är kanske inte hennes starka sida. Om man lyssnar noga på hennes sportmetaforer är det ofta oklart vilka idrotter hon syftar på, om de ens existerar. När hon i mars höll sitt anförande på Moderaternas Sverigemöte – det som av många bedömdes vara hennes viktigaste någonsin – hade talskrivarna i alla fall gjort lite research och hittat en riktig sport, och en riktig match.

Hon talade om en VM-kvalmatch 2012. Tyskland-Sverige i Berlin. Om den osannolika vändningen. Om underläget 0–4 som vändes till 4–4. Om att Moderaterna kunde göra samma sak. Komma tillbaka i halvtid och  …

Om Anna Kinberg Batra reder ut det här är det onekligen en liten bragd.

Men hur gick det egentligen sedan för landslaget och dess förbundskapten?

Jo, de stretade vidare, hamnade på andra plats i gruppen, fick stryk i kvalet mot Portugal, men förbundskaptenen fick sitta kvar i två år till innan han slutgiltigt förnedrades i EM 2016. Den där Tysklandsmatchen var tveklöst en liten seger. Men det var en seger som ledde till fyra förlorade år för svensk fotboll.

Det är fortfarande oklart vem som skrev det där talet, men både den personen och Anna Kinberg Batra borde hoppas att tillräckligt många moderater inte tänker för mycket på vad hon egentligen sa den dagen.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera