Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Maktens nya ansikten

Scenen är ett litet kontor i Vita huset. En kvinna och en man prövar formuleringar, söker efter de rätta orden, läser högt och förkastar. Helt plötsligt stannar han upp, utbrister: »Vi skriver historia. Vi skriver invigningstalet för Förenta staternas första kvinnliga president.« Men en scen är just vad det är, tagen från tv-serien »Commander in Chief« där skådespelerskan Geena Davis blir den första kvinnan att svära den amerikanska presidenteden.

Samtidigt, på ett annat kontor vid exklusiva Park Avenue, Manhattan. Väggarna i det avlånga luftiga rummet pryds av foton på framgångsrika kvinnor. Här huserar The White House Project, en organisation som drivs av Marie Wilson, med målet att USA ska få en kvinnlig president. Hon berättar om alla resor till Hollywood, där hon i möte efter möte försökt övertyga filmstaden att de måste visa kvinnliga ledare på tv och film. Geena Davis i rollen som Mackenzie Allen var en seger.

Marie Wilson säger att det är oerhört viktigt att få fram förebilder, kvinnor ses fortfarande inte som ledare, utan som mödrar och fruar. I »Commander in Chief« fick vi se något nytt, en kvinna som högsta militära ledare, och som inte var rädd för att fatta tuffa beslut. Om vi blir vana vid att se kvinnliga presidenter på tv, blir det också mer självklart att välja en i riktiga livet. Geena Davis rollfigurs betydelse för Hillary Clintons chanser är ovärderlig.

– Vi har knappt haft några kvinnliga politiska förebilder i USA. Därför är jag oerhört glad att de gjorde Mackenzie Allen så kaxig. En kvinna som når så högt måste vara tuffare än en man för att bli accepterad, säger hon.

För närvarande är Hillary Clinton den demokratiska kandidat som har dragit in mest kampanjpengar, 26 miljoner dollar, och leder opinionsmätningarna.
Wilson menar att det är viktigt att få fram tillräckligt många kvinnor att välja mellan, för att kunna välja den bästa. Hon säger samtidigt att Hillary Clinton mot Condoleezza Rice i presidentvalet 2008 absolut inte är något drömscenario, det faktum att de är just kvinnor skulle skymma sakfrågorna. Idealet vore att de båda dominerande partierna nominerar tre kvinnor var. Först då skulle kandidaterna slippa representera ett kön.

Det är nio år sedan Marie Wilson grundade The White House Project. Hon drar varje år in runt 3,5 miljoner dollar från olika intressegrupper och privatpersoner, pengar som går till att främja kvinnligt ledarskap, kurser och lobbyverksamhet. Organisationen är inte en kampanjmaskin för demokraterna, utan betecknar sig som opolitisk.
– Men Hillary Clinton har ett stort problem i och med att hon stödde Irakkriget. Jag tror att hon absolut har en stor chans att vinna, men på något sätt måste hon göra avbön för att ha en riktig chans. Annars tror jag att hennes största problem är just att hon är den enda kvinnliga kandidaten. Det kommer att bli så oerhört stort fokus på det. Hon måste slåss mot alla fördomar, samtidigt som hon ska smälta in bland männen, säger Wilson.

Hillary Clinton har fått känna av utseendefixeringen på kvinnliga kandidater, men den har drabbat den franska presidentkandidaten Ségolène Royal ännu hårdare. Det skrivs knappt en artikel utan att det nämns vad hon har på sig, som de vita kavajerna. En parallell är när republikanen Elizabeth Dole försökte bli presidentkandidat 1999, och hon vid ett framträdande berättade att hon helt hade ändrat åsikt om de amerikanska vapenlagarna.

– Tror du att det var med det artiklarna började? Nej, de vinklade alla på att hon hade en limegrön dräkt på sig. Kvinnliga kandidater sticker ut, och jag tror tyvärr att pressen kommer att fortsätta fokusera på det ovanliga, fram tills kvinnor syns på alla nivåer i samhället, säger Marie Wilson.

Trenden är tydlig – kvinnorna i maktens korridorer blir fler, både i USA och i övriga världen, men förändringen går långsamt. Med 16 procent kvinnor i senaste kongressvalet hamnar USA först på 66:e plats i världen när det gäller jämställdhet i politiken, enligt en undersökning som World Economic Forum (WEF) i Davos låtit göra.
WEF mäter vilka möjligheter kvinnor har jämfört med män. Kommer landet upp i 1 är samhället helt jämlikt. USA får 0,1 inom politikområdet, vilket innebär att kvinnorna bara har 10 procent av männens makt. WEF:s arrangörer startade 2001 ett program för främjande av kvinnligt ledarskap eftersom hälften av befolkningen lyste med sin frånvaro på det årliga mötet i Davos, mingelplatsen för världens rika och mäktiga.

– Vi kände att vi var tvungna att göra något för att locka hit kvinnorna. År 2000 var det 8 procent kvinnliga deltagare, 2006 hade vi nått upp till 17 procent. Det är inte tillräckligt, men vi jobbar hårt och håller möten över hela världen för att öka antalet kvinnliga ledare, säger Saadia Zahidi, som är chef för WEF:s främjande av kvinnligt ledarskap.

– I ett jämlikt samhälle skulle vi ha sett en kvinnlig president i USA under 25 av de senaste 50 åren. Det finns ingen anledning till att kvinnor inte ska ha makten halva tiden, fortsätter hon.

Sverige rankas i dag enligt WEF:s undersökning som världens näst mest jämställda land, trots det når kvinnorna bara upp till hälften av männens makt inom politiken. En viktig anledning är att Sverige, liksom USA, aldrig haft något kvinnligt statsöverhuvud. Saadia Zahidi tycker ändå att övriga världen har mycket att lära av de nordiska länderna. I årets undersökning toppar Sverige, Norge, Finland och Island listan, Danmark hamnar på nionde plats.

– Det blir allt svårare att motivera varför det ska finnas så många män i toppen. Det är en demokratisk rättighet att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. De är precis lika kompetenta, eller inkompetenta, säger Lenita Freidenvall som är statsvetare och forskar på kvinnors representation i politiken vid Stockholms universitet.
Hon tar ner en pärm ur bokhyllan och visar att i Sverige har andelen kvinnor i riksdagen ökat vid varje val sedan 1973 utom 1991. Ändå har Sverige åkt ner från förstaplatsen som världens mest jämställda parlament. Dagens 47 procent kvinnor i riksdagen slås oväntat nog av den lilla centralafrikanska republiken Rwanda, som 1994 lamslogs av ett omfattande folkmord.

Hur kommer det sig då att en krigshärjad afrikansk nation lyckats få flest kvinnliga parlamentariker i världen? Svaret är kvotering, och Lenita Freidenvall som ingår i ett internationellt forskarteam som kartlagt alla stater som använder sig av kvotering, säger att det är typiskt för post-konfliktländer.

– Att få in kvinnor i politiken ses som en del av demokratiseringsprocessen. Vi ser det i såväl Irak som Afghanistan och Bosnien, de alla har infört kvotering. Det är helt enkelt så att när man skriver en ny konstitution är det mycket lättare att få in kvinnor, säger Lenita Freidenvall.

Förra vintern kom en våg av kvinnliga ledare fram. Mellan november och april 2006 fick världen inte mindre än fem nya presidenter och premiärministrar, i länder spridda över fyra olika kontinenter – Chile, Tyskland, Liberia, Jamaica och Sydkorea. Det har aldrig funnits så många kvinnor vid makten som nu, och man hittar dem på alla nivåer i samhällen.
I dag ställs krav på kvinnlig representation, inifrån partierna, från media, och inte minst från kvinnorna själva. Gränserna för hur en politiker ska se ut har luckrats upp. Dagens utveckling är kanske främst frukterna av en lång historisk process, men kvinnokonferensen i Beijing 1995 var också en viktig vändpunkt.

– Det verkar som om många länder köpte demokratiargumentet och åkte hem med attityden »FN säger minsann att kvinnors rättigheter även handlar om mänskliga rättigheter«. För många länder handlar kvinnlig representation om att visa sig moderna. Därför hittar vi också länder som Costa Rica, Moçambique, Argentina och Sydafrika högt upp i statistiken, säger Freidenvall.

Ytterligare en orsak bakom kvinnovågen kan vara att människor hoppas på en förändring med en kvinna i ledningen. Men skulle en kvinna göra ett bättre jobb enbart på grund av sitt kön, är kvinnor mindre krigiska ledare än män?

Historikern Peter Englund, som precis kommit ut med en bok om drottning Kristina, tror inte det. Han menar att historiskt sett kan man inte tala om en speciell kvinnlig ledarstil. Det är en viss typ av maktmänniskor som lyckas ta sig hela vägen upp, och historiens kvinnliga ledare har varit minst lika benägna att starta krig som män. Han räknar upp exempel som Margaret Thatcher, Benazir Bhutto, Indira Gandhi och Golda Meïr.

– Jag tror att det finns en gnagande känsla hos de flesta kvinnliga makthavare att de måste visa sig lika bra som vilken man som helst. Det finns ett behov att bevisa sig, men du kommer inte så där högt utan att vara en ytlig och kall människa. Alla ledare genomgår någon sorts maktprocess där de blir kallhamrade, jag vet bara inte riktigt var på vägen upp det händer. Då spelar det ingen roll om du har mens en gång i månaden, säger Peter Englund och tar drottning Kristina som exempel.

Han beskriver henne som en krigisk och brutal ledare, vars stora dröm var att en gång få leda trupper i strid. Ett livsmål hon aldrig fick se uppfyllt.

– Hon längtar efter att få dra i krig, men på grund av sitt kön så får hon aldrig den chansen, och hur mycket hon än anstränger sig, räknas det till hennes nackdel att hon är en kvinna, säger Peter Englund.

Möjligen kan man historiskt se att kvinnor är mer jordnära och att de reagerar snabbare på vardagshändelser än män. 1917 drar en protestvåg över Europa, det är kvinnorna som har tröttnat på kriget och på att det inte finns mat på bordet.

– Det faktum att kvinnorna var ansvariga för vardagen, för att få maten på bordet, gjorde att de ofta reagerade snabbare än männen. Liknande fenomen går att se under Franska revolutionen. Men det är mer som förenar maktmänniskor än vad som skiljer dem, oavsett kön. Titta bara på Margaret Thatcher, det sades ju att hon var den enda karlen i sin regering, säger Peter Englund. Han tycker att världen definitivt har förändrats.

– Det har skett en radikal förändring på en historiskt sett oerhört kort tid. Kvinnor i maktpositioner kan dessutom ha den fördelen att de blir sedda som modersfigurer. Någon som ger trygghet, men ändå kan leda.

Det är just så som Ségolène Royal i Frankrike har beskrivits, som en Marianne – den franska nationalsymbolen och landets moder. Men vem kommer då att rösta på socialistkandidaten Ségolène Royal om några veckor? Röstar män på kvinnor? Enligt statsvetaren Lenita Freidenvall finns det oerhört få studier gjorda.
– Vi vet nog inte riktigt, men de resultat som jag har sett tyder på att de inte gör det. Män vill fortfarande bli ledda av män, medan kvinnor kan tänka sig att rösta på en kvinnlig kandidat, säger hon.

Tillbaka på Park Avenue i New York. Är arbetet med The White House Project slutfört om Hillary Clinton vinner valet nästa år?
– Absolut inte, då får vi nästan ännu mer att göra. Vi måste ju se till att hon får många duktiga kvinnor att omge sig med, säger Marie Wilson.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera