Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Synvinkel

Etnicitet har spelat ut sin roll

»Hur känns det när ens barn vill samma sak som man själv ville när man var i deras ålder?«

Åtta vuxna, tre tonåringar och en bunt småbarn. En enkel måltid bestående av daal och chawal. Bollywood–låtar knappt hörbara i bakgrunden.

Jag har bjudit hem komikern Soran Ismail för att röka fredspipa. Några veckor tidigare hade jag recenserat hans ny­utgivna bok; »Absolut svensk En ID-handling«. Recensionen var förvisso främst av uppskattande natur, men det fanns också några gliringar.

Jag går ut hårt. Hur kan vi hylla till exempel kurder, katalaner, palestinier och nationella minoriteters strävan efter att få bli en nation med en stat, samtidigt som före detta statsministern Fredrik Reinfeldt fick på tafsen av samma gäng när han använde­ uttrycket »etniska svenskar mitt i livet«?

Varför är det hallal (påbjudet) för vissa att vurma etniska tankefigurer (att det finns en medfödd rätt till en specifik plätt på jordens yta) för vissa grupper men haram (förbjudet) för andra, såsom »etniska svenskar«?

Jag tar inte ställning till huruvida olika etniska strävandena är legitima eller inte. Jag ställer mig frågande till är frånvaro av en konsekvent hållning i fråga om det legitima i att värna om sin nation, sitt språk och sitt kulturella säruttryck.

I den allmänna debatten används etnisk och kulturell identitet ofta som synonymer. Begreppet etnicitet har sitt ursprung i det grekiska ordet »ethnos« som betyder folkslag. Det finns många likheter mellan begreppen etnicitet och ras. Bägge utgår ifrån synsättet att människor som föds med samma etnicitet/ras har mer gemensamt med varandra än med dem som tillhör andra grupper.

Visst finns det en inneboende elasticitet i alla begrepp men det finns även begränsningar innan de tappar sin poäng. Ett äpple kan vara benämningen för många olika sorters äpplen men aldrig för en banan eller­ en apelsin. Det går inte att komma ifrån att etnicitet gör anspråk på att beskriva en medfödd essens som är svår, för att inte säga omöjlig, att tillförskaffa genom socialisering.

Tillbaka till middagen och vårt köksbord.

Samtalet är trevligt och artigt men vi når inte riktigt varandra.

När jag dukar av middagen gnager det i mitt huvud: Kanske har min vän Dilsa rätt? Kan det vara så att jag är omedvetet motsägelsefull? Jag bekräftar alla klichéer om en man född i Pakistan när jag bjuder till bords. Samosas till förrätt. Daal och kryddat­ basmatiris till huvudrätt. Bolly­woodlåtar i bakgrunden. Det enda som saknas är att jag tar emot gästerna iförd den traditionella klädedräkten – shalwar kamiz.

Men faktum kvarstår: Jag har svårt att förlika mig med etniska identiteter. Kanske för att jag aldrig varit säker på vilken jag ska tillskriva mig själv. Pakistanier? Punjabi? Muslim? Svensk? Jag är född i ett land som inte existerade innan 1947. Jag talar ett språk som även talas i Indie, av individer som inte skulle betrakta oss som del av samma etniska grupp – sikher och hinduer. Svenska är mitt känslospråk. Sverige är det enda land i världen där jag kan navigera kulturellt.

Under min uppväxt i Tensta var jag dessutom den enda i skolan som hade anknytning till Pakistan. Jag avundades mina turkiska och grekiska vänner som hade kompisar de delade språk och andra­ kulturella referenser med. De var del av en etnisk gemenskap som överbryggade vilka fotbollslag man hejade på eller om man gillade­ synth eller hårdrock. Jag levde­ ständigt på deras nåder. Jag lärde mig väsent­liga fraser på turkiska, grekiska och spanska för att inte vara helt utanför på gården på Lättingebacken i Tensta. Eftersom jag inte kunde bli pakistanier blev jag en svartskalle, en sådan som kunde känna känslomässiga band såväl med någon född i Chile som med någon som talade turkiska eller grekiska med sina mor- och farföräldrar.

Jag har tänt brasan. Det är kallt om fötterna i vårt sommarhus på Gotland.

Sonia går fram till min fru, Klara, och säger: »Kan du göra pippilottor?«. I handen har hon två gummisnoddar som hon har hittat på golvet. Klara skiner upp. »Ja, självklart, min älskling.« De sjunger Pippi­sången medan Sonias hår sätts upp i två tofsar.

Jag frågar min fru lite syrligt, nästan avund­sjukt: »Hur känns det när ens barn vill samma sak som man själv ville när man var i deras ålder?« Jag vill uttrycka en personlig förlust av en gåva jag tycker att min fru åtnjuter utan större bemödande.

Jag avundas henne som aldrig behöver anstränga sig för att hennes barndomsminnen och annat som format den hon är ska överföras till våra barn. Den sociala lögnen om jultomten. Luciafirande. Pippitofsar. Sitta i Fjällrävens bärstol på någon vuxen som sätter namn på fåglar och blommor under skogspromenaden. Röksvamp. Skogsdunge. Rävspillning.

Det är så orättvist. Från förskolan till skyltfönstren på NK får döttrarna och modern­ hjälp att skaffa gemensamma referens­ramar. Livscirkeln sluts på något sätt.

Jag ropar på Ava och Sonia. Jag vill att de ska göra mig sällskap framför Youtube. Vi ska titta på en musikvideo från det pakistanska musikprogrammet Coke Studio (googla, du kommer att hitta bra musik).

Bildrutan upptas av en man iförd paisley­mönstrad väst som sjunger passionerat in en mikrofon. Spetsigt skägg. Beige hatt. Stora pilotbrillor i reflekterande glas på nästippen. Trendiga polisonger som ramar­ in kindbenen. Han är omgiven av ungefär 15 personer i bakgrunden som spelar traditionella instrument från områden runt delstaten Punjab. Tabla. Sitar. Oxyl­fon med det särskilda ljudet som känns igen från Beatles svartvita jamsessioner med Ravi Shankar (googla det också).

Programmet Coke Studio är, som all hipsterkultur, en brygga mellan olika gene­rationer. Kläderna, färgerna, tonerna för tankarna till sådant jag förknippar med mina föräldrar och mina mor- och farföräldrars uppväxt. På samma gång som bild­estetiken, klädmodet och produktionen känns bekant för mig och min tid. I ärlig­hetens namn har jag inget annat än Coke Studio och indiska Bollywoodfilmer att ta till för att skapa en känslomässig brygga mellan mina föräldrar, mig och mina döttrar. Kan det månne vara en etnisk känsla jag vill överföra till dem, att de är del av samma virke som jag är och deras farföräldrar?

Döttrarna vickar på huvuden och viftar med armarna, mest pliktskyldigt. De vet hur de ska få sin pappa på gott humör.

Men snart pekar minsta dottern Sonia (snart 2 år) på nästa videosnutt på You­Tube, »Titta Cathy Päry  ..Swish, Swish  ..«.

11 november 2017. I en radiostudio diskuterar moderaten Tomas Tobé och miljöpartisten Mats Pertoft förslaget att studera sambandet mellan brottslingar och deras etnicitet. Argumentet är att vi behöver mer kunskap. Motargumentet är att det inte bygger på forskning. Ingenstans, förutom i en tweet av journalisten Sakine Madon, konstateras det självklara: korrelationen mellan brott och etnicitet går inte att mäta för vi har inga etnoregister.

När Moderaterna tvingas till att förtydliga sitt förslag framgår det att etnicitet är en diffus omskrivning av födelseland eller föräldrarnas födelseland. Viljan att mäta etniciteten är snarare en önskan om att fånga »annorlundaskap«.

När våra förfäder rörde sig på savannen var de tillräckligt få för att kunna skapa emotionella band genom ögonkontakt och beröring. När människosläktet ökade i antal behövdes nya sätt att skapa relationer. Berättartraditionen växte fram. Och så har det fortsatt genom historien. Varje gång samhället genomgår större förändringar behövs nya berättelser, för att rationalisera förändringen.

Idén om gemensam etnicitet hjälpte oss förvisso att skapa nationer, något som möjliggjorde övergången från bondesamhället till industrisamhället. Men frågan är om begrepp som etnicitet och folkslag har tjänat ut sitt syfte och behöver bytas ut mot nya etiketter när vi befinner oss i hyperglobalism.

Qaisar Mahmood

Författare och chef för kulturmiljöenheten på Riksantikvarieämbetet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera