Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
kulturbloggen

Det mest förbjudna (förbjud resten också när vi ändå håller på)

Jag ämnar tänka högt nu en stund. Provtänka - den ännu mer extrema släktingen till provpratandet (minns dramatikern och regissörens Stina Oscarsons tanke från 2015 om vikten att prata för att behålla takhöjden i den offentliga debatten och därför prata trots att »det man säger inte är helt färdigformulerat och därför kan innehålla brister eller felslut«). Att provtänka är att skicka ut en tanke sekunden före den tänkts. För att se var i helskotta den landar (och i vissa fall själv bli förvånad över att den hamnade just där). Det var väl för ändamål som dessa som internet kopplades in? För att man ska kunna slänga ut trådar – inte minst i valtider – och se hur de plockas upp. Som ett kast med litet fiskespö. Om man råkar fastna med draget i vassen är det bara att rycka i linan och kasta åt andra hållet. Vem vet - kanhända blir det bättre napp där. Eller så blir vassen bara ännu tätare. Herregud man måste väl få tänka på chans?

Vi har ju redan pratat om detta med att Sverige ska bli vuxet under 2018. Det är underbart att vara vuxen. Anledningen till att man längtade efter just det under tiden som o-vuxen – det som i folkmun kallas för »barn« – var ju för att slippa alla förbud. Drömmarna om 18-årsdagen då ingen längre kunde bestämma över en (barn fattar som bekant inte vad Skatteverket har för funktion) var som hägringen i öknen. Så fort vuxenlivet inträdde skulle det vara so long med alltihop: sovtider, godisbegränsning, tandläkarbesök. Men så sitter man här – undersövd, med en kropp som vitt socker har byggt och med en oombedd kallelse till privattandvården som man aldrig kommer orka ringa och boka av – och läser om alla dessa förbud som föreslås.

Vi verkar vara på väg in i förbudens tid och inte mig emot. Hade jag fått välja hade det mesta varit förbjudet. Nu kanske det verkar som att jag gestikulerar brett i en porslinsaffär men folk klarar inte av friheter. Det gör dem (okej då – oss) egoistiska, lata och omöjliga att ha att göra med. Det är sånt som gör att människor inte tar av sig ryggsäcken i rusningstrafik, att gravida kvinnor får stå upp och skrota bäst de vill på tunnelbanan och att det ska kräkas på stan så fort det råkar vara dag före helgdag.

Nu kanske jag drar detta lite långt men generella förbud mot det mesta skulle kunna vara ett alternativ här. Valrörelsen ska vara som en riktig ogin vuxen som bara vrålar nej, nej, nej när någon försöker ha lite roligt i sitt enda liv.

Ingen mobil, inga kepsar, inga böneutrop, inga slöjor, inga dubbdäck, inga gardiner, inga ingenting. Ulf Kristersson ska få en gammallaestadian att verka som en partyprisse. Ordning och reda ska vara melodin. Ingen ska snart veta vem som är för vilket förbud eller vem som först föreslog detsamma. För eller senare är ju alla för att förbjuda ungefär samma saker. Det behöver bara gå lite tid emellan. Ingen är ju så glömsk som förbudens moder.

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera