Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hoppsan – så fel det kan bli

Förra veckan bjöd på ett riktigt journalistiskt bottennapp. Nyhetsprogrammet Rapport berättade gravallvarligt om en astronaut som tillbragt ett år i rymden och när han kom tillbaka hade hans dna förändrats så han inte längre liknade sin enäggstvilling till mer än 93 procent.

Hoppsan! I så fall skulle han inte längre tillhöra människoarten – våra närmaste släktingar schimpansernas dna-sekvens liknar vår till 95–99 procent. Kommen tillbaka till jorden skulle han inte kunna para sig med en människohona och få levande ungar, vilket är definitionen på att tillhöra samma art.

Fast i praktiken hade han dött långt dessförinnan. Om bara någon promille av hans DNA förändrats (muterat) hade många livsviktiga proteiner förlorat sin form och funktion och – adjöss med astronauten. För, som Jehovas vittnen helt riktigt påpekar när de argumenterar mot evolutionen, de flesta mutationer leder till proteiner med sämre funktion än de ursprungliga.

Nej, det var inte astronautens dna som ändrats ute i rymden utan vilka gener som var aktiva, respektive inaktiva. När en cell behöver tillverka ett särskilt protein bildas en RNA-kopia av den aktuella genen. RNA:t används sedan som mall för att tillverka proteinet i fråga. Detta kallas att genen avläses eller uttrycks. Att byte av kost och miljö, som vid en rymdfärd, leder till skifte i vilka gener som avläses och proteiner som produceras, är föga förvånande.

Det var rymdstyrelsen Nasa som skrivit att astronautens gener förändrades i rymden, i stället för att hans genuttryck förändrades i rymden. Och eftersom resultaten inte publicerats vetenskapligt, fanns bara det bisarra pressmeddelandet att tillgå – som ingen begrep. Medan genetiker försökte protestera, spreds fejknyheten obehindrat över världen, eftersom den biologiska allmänbildningen är för låg på den genomsnittliga redaktionen för att rimligheten i budskapet skulle ifrågasättas.

Sällan blir vetenskapsnyheter så här tokiga. Vanligare, och därmed allvarligare, är det ständiga flödet av halvriktiga vetenskapsnyheter. Som att man blandar ihop ett statistiskt samband mellan A och B, med att A orsakar B. I veckan fick vi höra att om medelålders kvinnor tränar ordentligt kan de slippa demens senare i livet. »Det här visar att vi har möjlighet att påverka vår risk att få demens och Alzheimers sjukdom«, påstod en glad professor i Göteborgs universitets pressmeddelande.

Övertolkningar av forskningsresultat är vanliga i universitetens kommunikéer. Studien i fråga hade inte alls visat att vi kan påverka vår risk att få demens. En grupp om 191 kvinnor hade konditionstestats 1968. När deras hälsa senare följdes upp under flera decennier, visade det sig att de som 1968 klarat den högsta belastningen på testcykeln, mer sällan blivit dementa än sina mindre konditionsstarka studiesystrar.

Detta är inte bevis för att toppkondition skyddar mot demens. Sannolikt skiljer sig kvinnor med superkondition från dem med dålig kondition i många avseenden, vid sidan av själva konditionen. Skillnaden i demensrisk kan bero på konditionen, men också på en eller flera andra faktorer som skiljer sig åt mellan grupperna. Till exempel gener, kroniska sjukdomar eller tandhälsa. Kvinnorna med toppkondition var oftare självförsörjande och drack vin, medan deras fysiskt svagare systrar oftare var hemmafruar och avstod vinet. Just dessa faktorer kunde emellertid med hjälp av statistisk analys avfärdas som orsak till skillnaderna i demensutveckling.

För att kunna jämföra två grupper som endast skiljer sig åt avseende fysisk aktivitet, hade man varit tvungen att lotta hälften av kvinnorna till att motionera och andra hälften till att hålla sig i stillhet. Om man sedan lyckats visa att färre i den fysiskt aktiva gruppen utvecklade demens under en viss tidsperiod, då hade man fått belägg för att träning skyddar mot demensutveckling. I väntan på sådana studier har vi faktiskt ingen aning om ifall de kvinnor som hade dålig kondition 1968 hade blivit mindre dementa om de tvångsmotionerats under ett par decennier, eller om de rent av blivit sjukare. Medicinhistorien är full av exempel på felaktiga råd som baserats på att man tolkat statistiska samband som bevis för orsakssamband.

Allt fler blir dementa i dag som bieffekt av vår ständigt ökande livslängd. Att dö i demens fyller de flesta av oss med fasa. Forskare, universitet och medier borde hålla sig för goda för att exploatera den skräcken genom att slira på sanningen.

Läs mer av Agnes Wold

Mässlingsspridaren

Ta jobben där behov finns

Skratt dödar inte cancer

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera