Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Spanat

Mensfria gudinnor

Bättre än bäst när kvinnorna över 50 börjar på nytt.

Klimakteriekärring. Det räcker att smaka på ordet för att känna hur det dryper. Få ord är väl lika nedsättande, lika fulla av ett förakt utan särskild laddning, vilket är den värsta sortens förakt eftersom den betyder att något tas för vedertagen sanning.

Tidigare generationer har lidit i tysthet av vallningar och humörsvängningar; kanske av skam, kanske av en anakronistisk integritet. Många har säkert inte ens förstått vad som drabbat dem. Kvinnans övergångsålder – den period, enligt Nationalencyklopedin, i en kvinnas liv när menstruationerna upphör och hon inte längre kan bli gravid – har inte varit löpsedelstoff i vare sig skola, tidningar eller på vårdcentraler.

Men vi lever i de vända stenarnas tid. Och nu slår pendeln åt andra hållet. Nu är det bara gudinnor och starka kvinnor som slipper byta bindor och knapra Alvedon varje månad. För fyra år sedan gjorde journalisterna Åsa Albinsson och Maria Fröjdh upp med rigida föreställningar i »Hej Klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av«. Tidningen Må Bra listade i november sju bra saker med klimakteriet. Och i dagarna släpps boken »Jag känner inte igen henne«, en bok för män vars fruar nått övergångsåldern, av juristen och föreläsaren Annalena Eriksson. I den biologistiskt feministiska boken betonas övergångsåldern som en förändringens tid, då den spännande, självständiga och mogna kvinnan självsäkert tar sig an den sista tredjedelen av livet. Nu ska klimakteriekvinnan säljas in till mannen.

Det är som när kvinnorna, på 90-talet, började göra annat på film än att bryta klacken, fly och skrika gällt; och förvandlades till revanschistiska superkvinnor av typen Thelma & Louise, Sgt Ripley i »Terminator 2« och Sarah Connor i »Alien 3«.

Det kommer att ta en stund innan luftfriktionen får pendeln att stanna i mitten; där också »Girls« antihjälte Hannah Horvath får plats, en ganska gullig tjej som smeker, ljuger och jävlas, som om hon också vore en helt vanlig människa. En dag då härliga klimakteriekärringar får vara bara vanliga töntar som du och jag, och som våra pappor och bröder och söner. Låt mig gissa att det händer ungefär samtidigt som det börjar komma gulliga böcker om den manliga andropausen, och de härliga män som äntligen kan börja sina sprillans nya spännande och mogna liv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera