Ska mina slashasar till vänner skriva min dödsruna?

Pieter Tham oroas över vad vännerna kan tänkas skriva om honom i hans dödsruna – och finner till slut en praktisk lösning.

När jag förra veckan öppnade ”Svenskan” vid frukostkaffet såg jag att han hade fått ännu en runa. Eller om minnesord är en varmare och mer passande benämning. (Nekrolog däremot är ett kantigt för att inte säga snudd på makabert ord).

Personen som åter fick tribut var förre Astrachefen och storföretagsledaren Håkan Mogren som avled för några veckor sedan. Jag tror att jag, hittills, läst typ åtta minnesord över denne tungviktare i näringslivet. Ändå är det en bit kvar till friherre Johan Nordenfalk, aktiv profil inom både näringsliv och politik. När han gick bort i december 2020 hyllades han i höviska ordalag i omkring fjorton olika runor. Ja, ni läste rätt – fjorton! Och då enbart i SvD.

Det har fått mig att fundera över mitt eget eftermäle. Vem skriver min runa?

Jag minns inte exakt när jag började läsa dödsannonserna. Skulle tro att intresset smög sig över mig vid sisådär sextiofem. Pensioneringen gjorde att jag inte behövde jäkta till kontoret. Kunde fördjupa mig i tidningen över frukostbordet (kör fortfarande med pappersvarianten). Tog ett bett av rostisen med Kalles kaviar samtidigt som jag studerade döingarnas födelseår. Fanns det någon som var född 1949? Inte särskilt ofta, inte för tio år sedan. Men åren går även i dödsannonserna. Numer dör fyrtiotalisterna som flugor och SvD:s familjeredaktion har redan börjat beta av folk födda på 1950-talet.

Vad är det för fel på det här j-vla landet? Borde man inte kunna få läsa tidningen i lugn och ro utan att sätta nerverna i halsgropen?

Nog har jag märkt att kompisarna dödstädar, det är poppis. Det rensas i kistor och byrålådor överfulla av brev och vykort, gamla svartvita foton förs över till digitala album, det upprättas testamenten och så det senaste – den åldrande fadern nedtecknar omsorgsfullt familjens historia i typ trettiosidiga ”skoluppsatser”. Till och med en farmors frånskilda make som ingen tidigare i släkten har hört talas om, får plötsligt ta plats med utförlig beskrivning.

”Det är viktigt att barnen lär känna sina rötter”.

Själv funderar jag på detta med min egen runa. Eftersom jag aldrig blev framgångsrik storföretagsledare – knappt ens framgångsrik journalist – kan jag inte räkna med fjorton minnesord. Lär få nöja mig med ett. Jag fasar dock för resultatet eftersom jag anar vilka som kommer att känna sig kallade. Nämligen mina tre närmaste vänner, alla med ett stänk av dyslexi i generna – illitterata slashasar med golf som största fritidsintresse. Ej att förglömma stigande brister i sin kognitiva förmåga. Minns de ens att jag en gång var programledare i rutan vid de första sändningarna av nyhetsprogrammet Lilla Aktuellt? Knappast. Illavarslande.

Jag är rädd att mina vänner helt saknar förmågan att i subtila ordalag mejsla fram det storslagna monument jag ändå förtjänar.

Frågan inställer sig – går det att hyra sig en runskrivare? Jag vet att anrika The Telegraph höll sig med en specialiserad reporter vars uppgift var att via research och i välformulerade – men aldrig menlösa – ordalag, porträttera den avlidne. Minst lika viktig som den avlidnes meritlista var också människan bakom titlarna. Hur hon fungerade som förälder, vän och medmänniska. Minnesorden i The Telegraph hade så högt läsvärde (fick många klick som det heter idag), att de gavs ut som en serie böcker, men nu verkar yrket har försvunnit. Titeln ”obituary writer” gav nog inga stilpoäng.

Det vilar annars något moraliskt förkastligt – för att inte säga självupptaget – över bryderier om den egna döden. Jag minns legendariske talkshow-värden David Frosts teveintervju med Olof Palme år 1969.

”Vad skulle du vilja att det stod i din dödsruna?”, frågade han den dåvarande statsministern.

”Det är något jag aldrig har funderat över”, sa Palme med emfas. ”Och jag hoppas att jag aldrig tänker i de banorna. För det betyder att du börjar bli rädd, tappar initiativkraft och vitalitet. Du vågar inte leva…”

Det är möjligt att han hade rätt. Strunt samma. Nog vet jag flera som funderat över musik som skulle passa vid ens begravning. En favorit inom min familj var länge ”You’ve got a friend” med James Taylor (komponerad av Carole King). Många tror att det är en vanlig kärlekssång om hjärta och smärta. Icke så. Texten har religiösa undertoner. Den det syftas på i refrängen är ingen mindre än – Gud.

Winter, spring, summer or fall,

all you’ve gotta do is call,

and I’ll be there yes I will,

you’ve gotta a friend”.

Finstämt. Men låten har med åren blivit utnött. Så kan det gå.

Jag tror i alla fall att författarinnan Kerstin Ekman skulle kunna göra mitt liv rättvisa. Läste hennes senaste ”Löpa varg”. Gillar hennes återhållsamma men samtidigt poetiska språk. Jag anar att hon med sin formuleringskonst vore en bra runskrivare. Eller varför inte Åsa Linderborg, kulturredaktör på Aftonbladet. Jag delar visserligen inte hennes ideologiska syn på verkligheten och risken är att min bakgrund i Djursholm retar upp hennes vassa penna… äh förresten. Åsa får inte skriva.

Faktum är att jag tror mig ha funnit en lösning. Jag skriver minnesorden själv. Mejlar runan till mina tre kompisar – som blir tvärglada över att slippa pusslet med grammatik och finurliga ordalydelser. Samtidigt som de ändå får sina namn i tryck under nekrologen. Det blir en win-win situation för alla inblandade.

Återstår bara en sak.

* * *

Text:

Toppbild: Tomas Oneborg/SvD/TT