Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Billy Howle som Edward och Saoirse Ronan som Florence i Dominic Cookes filmatisering av »På Chesil Beach«. Filmen får svensk bio­ premiär den 15 juni.

Kultur

Äktenskapet: för de lyckliga tu – eller samhället?

Trots samhällets alla för­ändringar fortsätter männi­skor att gifta sig. Är äktenskapets eviga erbjudande om exklusiv förening så djupt inristat i våra hjärtan?

»De var unga, utbildade och både oskulder på denna, deras bröllopsnatt, och de levde i en tid då ett samtal om sexuella problem var rent otänkbart.«

Den första meningen i Ian McEwans »På Chesil Beach« (2007, Ordfront) sammanfattar egentligen hela romanen. I den ryms förväntningarna på den första natten tillsammans som äkta makar och om äktenskapet som ska följa från denna till deras sista dag tillsammans. Men meningen rymmer också den stora distansen mellan två människor som inte kan prata med varandra om intimitet eftersom konventionerna förhindrar det.

Egentligen är det inte sex per se som står emellan den känslomässigt behärskade Florence och den idealistiske Edward när de säger ja till varandra en sommardag i juli 1962. I stället är det, ironiskt nog, föreställningen om sex. Och genom den också föreställningen om äktenskapet.

För i vår bild av äktenskapet ingår idén om två individer som blir en, både i sexaktens fullbordande där två kroppar möts och i äktenskapets enade front, sammansvetsade genom ett och samma efternamn. Men den tanken är farlig och banar väg för rädslan för närhet, den sorten som handlar om att våga öppna sig för varandra till fullo. För tänk om det visar sig att man inte är en och samma person, trots allt?

Till formen har äktenskapet alltid sett likadant ut – två personer som svurit trohet till varandra, och oftast också inför (en) gud. Men innebörden av äktenskapet och föreställningen om vad ett sådant ska innehålla har däremot förändrats, eller kanske ska man säga breddats, under åren.

Historiskt sett har religionen varit drivande i definitionen. Kristendomen har proklamerat att äktenskapet både är en plikt och en välsignelse (åtminstone för heterosexuella par): ett måste för en respektabel människa och den yttersta gåvan från vår högre makt. Detta är ett budskap som samhället i stort tagit till sig och förmedlat när man sedan under historiens gång fördömt ensamstående mödrar, stenat äktenskapsbrytare (eller snarare framför allt äktenskapsbryterskor) och hastat fram snabba bröllop då oskyddat sex råkat få en oönskad konsekvens. Gift har länge varit synonymt med dygdig.

Samtidigt har äktenskapet under historiens gång också påverkats av andra tankar, som den filosofiska idén om den romantiska kärleken med bröllopet som yttersta manifestation. Rent krasst har också överklassens konventioner spelat en roll, äktenskapet har varit ett sätt att stärka sin status och behålla allianser, makt och pengar inom familjen.

Vi kanske tror att detta försvunnit helt i vår moderna, liberala era, men då kan vi rikta blicken mot svenska kungafamiljen – eller för all del den brittiska – och hur prinsar och prinsessor fått stå till svars för sina val av trolovade när de inte kommit ur de högre klasserna.

Fokus har flyttats från samhällets bästa till individernas lycka och personliga val.

Det är intressant att läsa Svenska kyrkans vigselord, alltså de ord som prästen rituellt säger till brudparet framme vid altaret. 1942 hade prästen i uppgift att upplysa de tu om att »Äktenskapet är instiftat av Gud till samhällets bestånd« och att »genom en omsorgsfull uppfostran bereda efterkommandes välfärd.« Med andra ord fyllde äktenskapet en samhällelig uppgift och var viktigt även för eftervärlden. Ser man däremot till vigselorden som används i dag (de ändrades 2009) står i stället att »Äktenskapet är ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud« och att brudparets uppgift är att »älska och ära varandra«.

Fokus har alltså, som vi kan se, flyttats från samhällets bästa till individernas lycka och personliga val. Detta visar förstås på en utveckling i stort där det fria valet och individualismen smäller högre än det kollektiva välbefinnandet och där man i dag gör saker av lust snarare än av plikt. Men det skulle också kunna spegla en attitydförändring kring idén om kärlek och äktenskapet som en union, där två blir en.

»På Chesil Beach« utspelar sig i England i början av 60-talet »då ett samtal om sexuella problem var rent otänkbart«. Det är en förändringarnas tid. De nya tankarna som nu börjar ta form ska påverka vår syn på kärlek och sex framöver, kanske för alltid. Detta vet vi, vi har läst om den sexuella revolutionen, sekulariseringen och striden för kvinnliga rättigheter.

När boken nu filmatiseras, i regi av Dominic Cooke med Billy Howle och Saoirse Ronan i rollerna som Edward och Florence, kan frågan ställas: Vad kan »På Chesil Beach« säga oss i dag? Historien påminner om hur något som kan tyckas evigt – kärlek och viljan att bli två – faktiskt inte alls är evigt. För uppfattningen om vad kärlek är och hur ett förhållande, sex och givetvis också ett äktenskap ska se ut utvecklas och förändras hela tiden.

Edwards hemliga bröllopspresent till Florence är att han förvägrat sig onani under en veckas tid.

I filmen möter vi Edward och Florence på deras bröllopsnatt, som de träder in i med vitt skilda attityder och förväntningar. Det vet de emellertid inte om. Bröllopsnatten har alltid varit viktig för med den kommer en förmodan – både från inre och yttre krafter – om sex. Äktenskapet som ogiltigt i samhällets och lagens ögon om det inte fullbordats.

Det finns en förväntan hos den ivrige Edward att få ha sex med sin fru för första gången, något han nu har all lovlig rätt till. Han har spelat enligt spelreglerna, visat sin fru respekt medan hon ännu var hans fästmö och inte hastat fram någonting. Han förtjänar hennes intimitet.

Edwards hemliga bröllopspresent till Florence är att han förvägrat sig onani under en veckas tid för att helt och hållet ge sig hän. Florence present till Edward är att hon lovat sig själv att bita ihop och låta sin make ta på hennes kropp trots att hon inte vill men för att hon förstår att han vill och att det förväntas av henne att låta honom göra det. Ingen av dessa »presenter« förmedlas till mottagaren men illustrerar väl skillnaderna dem emellan. Och, om man vill, mellan kön, klass och tid.

Ian McEwan. Foto: Alastair Grant/AP.

För hade inte kraven på dem att gifta sig vilat så tungt hade de kunnat lära känna varandra under mindre pressande former. Hade inte tanken på det förpliktigande sexet varit så närvarande hade de kanske kunnat närma sig varandras kroppar utan rädslor. Men detta hade också byggt på att de varit öppna för närhet och att dela med sig av sina farhågor, tankar och erfarenheter. Just det går förlorat i en tid då äktenskapet ingås enligt förväntan.

Edward frågar sig själv vad det är som hindrar honom när han tvekar att föreslå för Florence att de klär av sig nakna. Vad hindrar honom att ta initiativ till sex, att närma sig sin fru som han åtrår och som sagt ja till hela honom inför vittnen och präst? Han ger sig själv svaret: »Deras personligheter och förflutna, deras okunnighet och rädslor, blyghet, överkänslighet, brist på rättigheter eller erfarenheter eller okonstlat uppförande, och så svansen på det religiösa, deras engelskhet och klass, och så historien.«

Hans poäng är förstås att det offentliga tränger in även i det mest privata. Sex är politiskt. Äktenskapet är politiskt. Den yttre pressen och de personliga attityderna, formade av samhälleliga ideal, sätter käppar i hjulet för dessa två även när de är ensamma med varandra. Även fast, eller kanske trots, att de är gifta. Det är en god idé att påminnas om att eviga föreställningar sällan är eviga. Och tur är väl det.

Vi lever inte nödvändigtvis fortfarande i en tid då samtal om sexuella problem är otänkbara. Men vi lever i en tid då vi fortfarande gifter oss och upplever bröllopsnätter. Låt oss stanna upp och fråga oss varför och vad vi förväntar oss av äktenskapet. Låt oss sedan dela de tankarna med vår make eller maka. Så minimerar vi inte bara risken för slutenhet och rädslan för närhet. Vi ökar också distansen mellan det offentliga och det privata, som i dag trots allt fortfarande tycks kort.

Äktenskap i Sverige

  • Totalt gifte sig 52 497 par 2017 vilket var 1 320 färre än året innan.
  • Giftermålen har ökat nästan oavbrutet från och med 2008.
  • Genomsnittsåldern vid ingående av äktenskap är 32 år hos kvinnor och 35 hos män.
  • Rekordåret 1989 gifte sig 108 919 personer vilket var en effekt av en lagändring om änkepensionen.
  • 24 210 par skilde sig förra året.
    Källa: Statistiska centralbyrån.

 

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera