Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Problemet i pojkarnas parti

Ulf Kristersson talar med mild stämma om sitt lag. Frågan är om han har pli på Moderaternas starkaste jag.

De träffades hemma hos Ulf och Birgitta på Norrbackagatan i Stockholm en höstkväll 1991. En utvald skara ledande ungmoderater. Syftet var att ta fram ett utkast till en reformagenda.

Ulf hade varit Muf:s ordförande i fyra år. Men läget nu var ett annat än när de var i opposition mot S-regeringen; för första gången sedan 1924 var det högern som styrde landet!

Det stora framtidslöftet, Thomas Idergard, lade fram en PM om hur Muf skulle se till att »göra sin tolkning av det borgerliga uppdraget«.

De var ivriga.

Det handlade om att »försvaga kommunerna«, »privatisera socialförsäkringarna«, »möjliggöra marknadshyror«, »städa i det politiska systemet« och att »sätta facket på plats«. Men också om fri invandring och att montera ner stora delar av public service-tv och -radio.

– Vi är jävligt duktiga men också extremt otåliga. Vi vill inte vänta på resultaten till vi är 40–45 år, sa Kristersson.

– Vi ska göra om detta land. Förändra. Det måste märkas i allt från parkeringsavgifter till skatter, sa en annan ungmoderat denna kväll, Fredrik Reinfeldt.

Stämningen i lägenheten i Vasastan var på topp. Men det dröjde inte länge innan framtidstro byttes mot stridslystnad. När Reinfeldt och Kristersson hamnade på kollisionskurs slängdes ungdomsförbundet in i en uppslitande konflikt. Under styrelsemötet på Gimo herrgård i januari 1992 gick Reinfeldt till angrepp på Muf-ledningens arbetssätt och utmanade Kristersson om ordförandeposten.

Det så kallade Slaget i Lycksele den hösten blev Ulf Kristerssons första stora förlust. Nästa kom när Carl Bildt lämnade den moderata tronen. Då ville förloraren ta över. När inte det gick siktade han på jobbet som partisekreterare i stället. Men även där spelades han ut och blev kommunikationschef på ett it-företag i stället.

Så här i efterhand lyfter moderater gärna fram Ulf Kristerssons förlorarfacit som något positivt; han som kom tillbaka till toppolitiken via näringsliv och kommunalrådsuppdrag. Han som lärde sig att kompromissa och inte låta framgång stiga honom åt huvudet.

Ulf Kristersson träffar i helgen sina lokala företrädare på partiets Sverigemöte. Han är en lyssnande partiledare som skyr interna konflikter. För att skapa lugn har han anlitat sin gamle Muf-kompis Gunnar Strömmer, eller »Pastor Gunnar« som han kallas, som partisekreterare. Kristersson pratar om det »vuxna samtalet« och hans nyvunna debattstil förvånar dem som känner honom som en slugger: Han bjuder in till blocköverskridande överenskommelser och mästrar inte i debatterna.

Han ska framstå som statsmannamässig.

Det är som när Olof Palme 1979 ville föra ett »lågmält samtal« med väljarna.

Från munkjacka till makt. Niklas Wykmans karriär inom Moderaterna gick först till Muf-ordförande till att sedan bli sakkunnig hos finansminister Anders Borg. Därifrån har han skaffat sig position att påverka i M-toppen.

 

Men samtidigt rör det sig i de moderata kulisserna. Där finns en yngre generation som är lika otålig som Ulf Kristersson 1991. Som också har en reformagenda, även om den gömts undan i partiarkiven.

Om ungmoderater på frammarsch på 90-talet fann sin bas i Vasastan, har de nu basen i Solna. Där finns Pehr Granfalk, Hanif Bali och den ständigt gäckande Niklas Wykman. Precis som Kristersson har Wykman en bakgrund som ordförande i Muf. Han kommer från en enkel bakgrund i det invandrartäta Smedby i Kalmar.

När Wykman, klädd i munkjacka och slitna gympaskor, gjorde entré i Muf var det med liberala idéer och angrepp mot allt från jakt till försvaret. Muf blev en spelplats för tjuv- och rackarspel och delades upp i två lika makthungriga skaror: »flickorna« och »pojkarna«, där Wykman styrde de senare.

Efter fyra år som ordförande i ungdomsförbundet blev Niklas Wykman sakkunnig hos finansminister Anders Borg. 2014 kom han in i riksdagen och blev skattepolitisk talesperson. På den tiden pratades det allt mindre om »flickorna«. Men »pojkarna« var fortsatt samlade. Och välorganiserade.

Bilden av Niklas Wykman och hans anhängare är i dag splittrad inom Moderaterna. En del pekar ut honom som ett givet ministerämne om Kristersson får bilda regering i höst. Andra ser honom som intrigmakare av närmast machiavellisk art. En maktspelare med egen agenda som oblygt samlar sina bundsförvanter för överläggningar innan formella gruppmöten.

Wykmans killar, de är oftast just killar, är alltid beredda att sätta jaget framför laget, knorrar deras meningsmotståndare.

– De skyr inga medel och är smarta. De vet att om de kräver väldigt mycket så får de ett lillfinger i alla fall. Omvänt: får de ett lillfinger så tar de hela handen, berättar en moderat riksdagsledamot.

När Anna Kinberg Batra knuffades ner från den där tronen kom första attacken från Solna och kommunstyrelsens ordförande Pehr Granfalk. Sedan tog Järfällas oppositionsråd Cecilia Löfgreen bladet från munnen. Hon konstaterade att den nationella nivån inte bidrog till deras förutsättningar och då fungerade inte partiets ledning.  Kinberg Batras fall fick både moderater och politiska bedömare att vända blicken mot Niklas Wykman. Han som efter att ha utmanat partiledningen i frågan om kristna minoriteters situation, snuvats på jobbet som skattepolitisk talesperson. Och som under Anna Kinberg Batra lett en reformgrupp vars resultat utan pardon sopats under mattan.

När rapporten presenterades i februari 2017 möttes partiledningen av förslag nästan lika radikala som Thomas Idergaards tre decennnier tidigare. Wykmans grupp föreslog marknadshyror, nedtrappning av ränteavdragen, studieavgifter på högskolor och att a-kassan skulle knytas till kollektivavtalens lägstalöner.

»Sedan flera år tillbaka har Moderaterna definierat sin uppgift som att utöva makt i stället för att formulera den mest relevanta samhällskritiken och vinna stöd för en reformagenda«, stod det i rapporten.

– Det var torrsim. Rapporten mer eller mindre försvann och användes inte under Kinberg Batra, konstaterar en källa.

Men Niklas Wykman har inte glömt den konstaterar en annan:

– Han är väldigt uppslukad av att vi står inför någon form av ekonomiskt skifte och att det måste mötas av reformer.

Företrädare för partiledningen får något jagat i blicken när Wykmangänget kommer på tal. Pojkarna är, för att låna en moderats uttryck, »sårskorpan som börjar klia så fort den läkt«. Men utåt heter det att de är ett parti i balans, där folk är samspelta och arbetar mot samma mål. Andra beskriver splittringen i riksdagsgruppen som ett arbetsmiljöproblem. Men, tilläger de, kanske är vinden på väg att vända. De pekar på att Wykmans högerhand, den nätkrigande Hanif Bali, kan försvinna till Europaparlamentet efter EU-valet nästa år. Dessutom håller Wykmans stöd i hemlänet på att decimeras. Titta bara på Täby, där Leif Gripestam regerade i över ett decennium, men nu knuffats bort till förmån för en ny ledning. Med honom ur politiken försvinner en av Niklas Wykmans viktigaste allierade. Kanske var det därför det blev sådant rabalder kring kommunlistan i Järfälla.

Det började med att en av Wykmans bästa vänner, samma Cecilia Löfgreen som gick till angrepp mot Anna Kinberg Batra, gick dåligt i provvalet. Plötsligt dök en annan Wykmanförtrogen upp, M:s skolpolitiske talesperson Erik Bengtzboe från Sörmland, och blev ordförande för nomineringskommittén.

– Det ansågs vara en kupp av valberedningen och stämman blev väldigt stökig, säger en M-källa.

– Det blev ett wake up call för alla utanför riksdagsgruppen, för så här beter man sig inte, säger en annan.

Men Wykmans förtrogna håller inte med. De menar att motståndarna till honom i ungdomsförbundet inte kommit över att man förlorade striden i Muf, och fortsätter angreppen på partinivån.

– Påståendena att han skulle ligga bakom den här lokala konflikten kommer från dem som historiskt stod mot honom i Muf, säger en av dem.

När Ulf Kristersson valdes till partiledare en oktoberkväll förra året var alla som var någon i Moderaterna där. Att en partiordförande just fått lämna under kuppartade förhållanden, hindrade inte dem från att skratta och skåla. Nu skulle partiet tillbaks till var det en gång var. En moderat kallade det skämtsamt för »Lyckselevännernas väckelse«.

Diskussionerna i partiet i dag handlar om vem som blir nästa finansminister, justitieminister, handelsminister.

Stämningen är på topp bland Kristerssons vänner. Även om de vet att åtminstone en partikamrat riskerar att bli rejält förbannad om han inte blandas in i leken. Niklas Wykman blev inte talesperson när Kristersson tog över. Kanske en hämnd för de utspel Wykman gjorde mot Kristersson som ekonomisk-politisk talesperson. Men de flesta är säkra på att han och hans kamrater kommer att göra det som krävs för att han inte ska lämnas kvar ute i kylan efter valet. Samtidigt betonar partifolk att Wykman som minister skulle leda till ett ramaskri i riksdagsgruppen.

Säkert är att det blir stökigt, oavsett vad Niklas Wykman skriver på sitt visitkort i höst. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera