Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Ett land i kaos

En oansenlig protest växte snabbt till ett massivt uppror. Nu plågas Nicaragua återigen av missnöje och våld.

För två månader sedan var Nicaragua Centralamerikas stabilaste, tryggaste och kanske också ekonomiskt mest framgångsrika land. I dag är det ett land i kaos, där det vanligaste mänskliga tillståndet utgörs av en mix av skräck och ilska.

I helgen lyckades visserligen, efter mycket tålamod, den nicaraguanska biskopskonferensen få regeringen och den breda oppositionskoalitionen »Med­borgar­alliansen för rättvisa och demokrati« att enas i en uppmaning till alla parter att upphöra med våldet. Man enades också om att bilda en sanningskommission till vilken man ska bjuda in FN, EU och den inter­amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Regeringen och oppositionen bildade också ett antal arbetsgrupper för att fortsätta förhandla.

Men allt är vagt och det som varit proteströrelsens främsta krav – det vill säga att att presidenten Daniel Ortega och hans hustru och vicepresident Rosario Murillo ska avgå – berördes inte alls. Och så länge presidentparet sitter kvar, kommer också protesterna att vara kvar.

Det hela började med en marginell protest mot en reform av pensionssystemet som snabbt, och till allas förvåning, utvecklades till ett massivt uppror. Nästan ett déjà vu av sandinisternas resning mot Anastasio Somoza för snart 40 år sen. Men utan vapen.

Protesterna mot Ortegas regering har alltid slagits ner i sin linda av hans stormtrupper, de så kallade »turbas«, som främst består av medlemmar i det sandinistiska ungdomsförbundet, stöttade av polisen. Och det har alltid fungerat. »Las turbas« har visat sina muskler och demonstranterna har flytt.

Men den här gången var det som om alla år av misshandel i olika former ackumulerats som lavan i en vulkan. Vulkaner brukar inte avisera sina utbrott, men liksom på andra ställen i världen visade sig gratis wifi vara en effektiv utlösningsmekanism.

När »las turbas« med påkar, kedjor och batonger den här gången gick till angrepp mot demonstrerande pensionärer och studenter, medan polisen passivt tittade på, var det tiotusentals som såg det på sociala medier. Och när Rosario Murillo med arrogant ton beskrev demonstranterna som »små själar, ynkliga, tarvliga, mediokra varelser fyllda av hat – vampyrer som behöver blod«, så var det som om lavan obönhörligen vällde över kraterns kanter, sociala medier exploderade och tusentals ungdomar gick man ur huse.

Men ju fler som slöt upp i upproret – ockuperade universitet, byggde barrikader, deltog i demonstrationer – desto våldsammare blev regimens svar. Förutom »turbas« och kravallpoliser användes prickskyttar placerade på högt belägna tak. »Turbas« fick förstärkning och började alltmer likna paramilitära styrkor. Kommunalägda vita Hilux körde omkring med tungt beväpnade och maskerade gäng på flaken och spred samma vågor av skräck som de grå och mossgröna Ford Falcon utan nummerplåtar gjorde under den argentinska militärdiktaturens dagar. I deras spår, visste man, följde tortyr, mord och försvinnanden.

Hittills har omkring 170 människor dödats, de flesta studenter men också flera poliser. Över tusen har sårats allvarligt. Siffror som växer för var dag. Vägblockader runt om i landet, både på landsvägarna och inne i städerna, håller över 6 000 långtradare som trafikerar destinationer utefter den panamerikanska huvudvägen mellan Panama och Mexiko, som gisslan, och har paralyserat nästan all ekonomisk verksamhet. Många av de 140 nästan 30 meter höga »livets träd«, stora pastellfärgade och glödlampsbeklädda metallkonstruktioner efter förebild från en teckning av Gustav Klimt, som väger flera ton och som Rosario Murillo låtit resa runtom i Managua som symboler för hennes och hennes makes »kristna, socialistiska och solidariska revolution«, har slitits ner av ursinniga demonstranter och används nu som barrikader.

Sedan det hela började, den 19 april, har dessutom några av de största demonstrationerna någonsin i Nicaraguas historia genomförts – en organiserad av företagarorganisationen Cosep, en av den katolska kyrkan och en, den största av alla med över en halv miljon deltagare, av mödrarna till de ungdomar som dödats tillsammans med studentrörelsen.

Den samlande parollen har varit: »Ortega y Somoza – la misma cosa« (Ortega och Somoza – samma jävla sak).

Under upprörda möten på ockuperade universitet och vid barrikader hörs allt oftare förslaget att »marschera mot El Carmen«, som ett eko från revolutionen 1979, då uppmaningen löd »marschera mot Somozas bunker«.

El Carmen är Daniel Ortegas och Rosario Murillos bunker. Den ligger i ett sömnigt villakvarter ganska nära Managuas gamla centrum som förstördes av jordbävningen 1972. Förutom presidentparets privata bostad finns här också, bakom fem meter höga murar och dussintals vägspärrar, inte bara presidentens och vicepresidentens kontor utan också regeringspartiets, sandinistfronten FSLN, sekretariat. Flera hundra poliser vaktar anläggningen dygnet runt.

Och skulle demonstranterna i en stund av hetta verkligen få för sig att marschera dit skulle det sluta i ett blodbad.

El Carmens ursprungliga ägare, Jaime Morales, ingick på 1980-talet i den antisandinistiska contrasarméns ledning. När Daniel Ortega återkom till makten 2006 hade han Jaime Morales som vicepresident. Men det som såg ut som en gest i försoningens tecken, hade ett betydligt mindre nobelt syfte. Nämligen att, mot en modest ersättning, få Jaime Morales att formellt skriva över El Carmen på Daniel Ortega. Bunkern i El Carmen är alltså inte bara maktens hjärta i Nicaragua, den är Daniel Ortegas privata egendom.

En effekt av det extrema våld proteströrelsen har bemötts med, är att motståndet mot Ortega vidgats både socialt och politiskt. Det tidigare så goda samarbetet mellan Ortega och de nicaraguanska företagarna, som med viss beundran brukade beskrivas ömsom som innovativ konsensuspolitik och ömsom som »ansvarsfull populism«, har brutit samman. Nyligen förklarade Nicaraguas rikaste man och ledande företagare, Carlos Pellas, som haft en nära relation med Ortega, att modellen kollapsat och att presidentparet måste gå.

Men de gångna två månaderna har också visat på en växande klyfta inom sandinismen. Av de nio kommandanter som ingick i FSLN:s ledning när revolutionen segrade och som fortfarande är vid livet är det bara en som, och dessutom tveksamt, står på Daniel Ortegas sida. Alla andra har tagit avstånd från honom och agerar aktivt till stöd för proteströrelsen.

Platser som varit historiska sandinistiska fästen, och som varit stolta över att vara det, som till exempel indiankvarteret Monimbó i Managuas grannstad Masaya, har förvandlats till barrikaderade upprorsfästen. Och bland de hundratusentals männi­skor som har deltagit i demonstrationerna de senaste månaderna är det tiotusentals som identifierar sig som sandinister och som betraktar Ortega som en förrädare.

Det FSLN Ortega basar över är definitivt inte samma FSLN som besegrade Somoza. Det liknar mer den apparat för klient­relationer, social kontroll och förtryck som Somozas liberala parti var.

Ännu en av dessa nicaraguanska motsättningar – en revolution som förvandlas till sin egen fiende.

Och om inte biskoparnas medlingsansträngningar lyckas, så talar oddsen för att metamorfosen kommer att gälla ända till det bittra slutet.

Och att Daniel Ortega, liksom Somoza, helt enkelt tvingas fly.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera