Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Krönika

Valet handlar om tillit – och dörrlås

Den här valrörelsen handlar om tillit. Det verkar vara svårt att begripa.

»Vi brukade inte ens låsa dörren  …«

Den frasen är en svensk stapelvara. När svensken drömmer sig tillbaka till en guldålder är det inte överflöd och prakt som gäller. Inte ens fri kärlek och ostraffad lättja. Det är att slippa bära nycklar.

Alla samhällen bygger på tillit, men den svenska tilliten har varit särskilt stark. Det går att mäta sådant, om ni undrar. Det är förstås det som drömmen om att slippa låsa handlar om: en värld där alla är att lita på. Eller åtminstone en värld så liten att tjuven är känd och fotbojad av social kontroll.

Tillit bryts ner av anonymitet. Inte så att man måste känna alla som man litar på. Ett samhälle där man bara litar på släkten är ett klansamhälle. Det brister i tillit. Men tilliten kräver att folk inte kan försvinna och dra sig undan konsekvenserna av sina handlingar. Man måste helt enkelt begripa folk, kunna identifiera dem, för att kunna lita på dem.

Det gör likhet viktig. Det är svårare att lita på folk som är annorlunda och kanske ingår i andra, okända sociala system. Och så är förstås skalan viktig. En del av befrielsen med storstäder är att de erbjuder anonymitet. Så i storstan har man alltid låst dörren.

Öppenheten har växt ur en trygghet som i sin tur växt ur vår starka tillit.

Ursäkta grundkursen, men det här valåret är det där man måste börja: i det mest grundläggande.

Vi berömmer oss gärna av att vara ett öppet och modernt land. Inte utan skäl. Vi har framgångsrika it-företag. Svensk musik går bra. Trendiga varumärken vet att svenskar är tacksamma konsumtionstorskar. Men den där öppenheten har växt ur en trygghet som i sin tur växt ur vår starka tillit. Och det finns en paradox i det.

Öppenheten – för människor, idéer, levnadssätt – leder till mindre likhet. Det beror förstås på invandring, särskilt från platser som är kulturellt väldigt olika Sverige, men det beror också på att öppenheten skapar globala subkulturer. Fler börjar identifiera sig utifrån intressen, klass och livsstil, än nationalitet. Fler blir främmande för varandra, trots att de växt upp i samma land. I kombination med urbanisering, leder det till större anonymitet. Och tillsammans resulterar det i mindre tillit.

Vi känner oss tvingade att börja låsa dörren.

Det partierna tävlar i nu, är vem som har säkrast lås.

Det var paradoxen. Här är metaforen: den låsta dörren är precis vad årets valrörelse handlar om. Migrationen, förstås. Igen. Men även lag och ordning, försvaret, »vinster i välfärden« och det mesta andra. Det är ilskan och sorgen över att behöva låsa dörren som gör att Sverigedemokraterna når nya rekordnivåer. Det är ansvaret för en politik som undergrävt tilliten som drabbar Socialdemokraterna. Det partierna tävlar i nu, är vem som har säkrast lås.

Allt är förstås mycket mer komplicerat än så. Det är det alltid. Världen styrs inte från Rosenbad. Och som vanligt vill de flesta ha kakan och äta den: tillit och anonymitet. Samhörighet och obundenhet. Men alla nyanseringar och brasklappar till trots, kan man inte förstå den här valrörelsen, om man inte förstår att det är tilliten den handlar om och att det är viktigt.

Det är tyvärr rätt många som inte förstår det.

I den liberala idealvärlden finns ingen motsättning mellan öppenhet och tillit. Sådant som har att göra med likhet och olikhet viftas ofta bort som kulturella livsstilsval, utan bäring på politiken. Allt som krävs för att få demokratin att funka, är tanken, är opartiska lagar och abstrakta principer. Resten får man ägna sig åt därhemma, precis på samma sätt som med alla andra små solkiga privatsynder.

Årets valrörelse.

Det där är en blind fläck, stor som Dalsland. Att dra undan den förpolitiska tilliten, utan att påverka demokratin, är svårare än det gamla tricket då man drar undan bordsduken, utan att rubba dukningen.

Pröva inte det därhemma.

Vi kan förstås inte gå tillbaka till en värld där man aldrig låste dörren. Vi vill nog inte, egentligen. Men så länge politiken är bunden till geografin – och det är svårt att begripa hur den inte skulle vara det – kommer vi att behöva ett tillräckligt mått av tillit mellan grannar, om demokratin ska fungera. Exakt hur man ordnar det är inte lätt att säga. Men säkert är att man inte gör det genom att låtsas att känslan av samhörighet inte är mer än ett livsstilsval.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera