Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Att upptäcka danskar – och sig själv

Danskarna kan lära oss något och det är dags att börja blicka inåt igen. Det är fördjupningstorsdag i valrörelsen.

Valrörelser är närsynta. En fråga åt gången. En, möjligen två, tankar åt gången. Massor av spel, mindre av sakfrågor. Resten av världen får vänta.

Men nu tar vi en liten fördjupningstorsdag.

Ta det lugnt, vi börjar lättläst.

Vad händer egentligen i våra grannländer? Hur går det för dem?

Vem vet? Svenskar är duktiga på att tänka bort sitt närområde. Dyker det upp är det ofta i form av pappfigurer. För danskarna innebar det att de först fick vara de gemytliga och roliga nordborna. Som svenskar skulle velat vara, om vi inte var så vansinnigt ordentliga och ängsliga. Sedan blev de Nordens läskigaste populistrasistfascister. En kontrast till hur fina vi är i Sverige, eller åtminstone var, före Sverigedemokraterna.

Men denna fördjupningstorsdag väljer vi en annan väg. Vi låter Dagens Industris Henrik Mitelman vara vår guide.

Danmark, påpekar han, har full sysselsättning. Arbetsgivaravgifterna är försumbara, arbetsrätten anpassad efter ett kunskapssamhälle, inte en industrinorm. Huvudnäringen är serviceindustri och genomsnittslönen är 60 000 kronor högre än den svenska. En dansk betalar tre kronor mindre för en euro än en svensk. Vi får betala 1,40 för att byta kronor med danskarna. Det senare beror förstås delvis på Stefan Ingves och den vettlösa räntepolitiken, men i botten finns en fungerande dansk ekonomi.

Vore inte det här exemplet något att tala om i valrörelsen?

Nu blir det lite tyngre, men det är värt besväret.

I går skrev psykoanalytikern Johan Eriksson i Svenska Dagbladet om den välkände amerikanske och numera brittiske kollegan Christopher Bollas senaste bok. Den är ett försök att lägga samtiden på terapisoffan. Eriksson beskriver utifrån Bollas bok, hur vårt sätt att skapa oss själva har förändrats. Vi har flytt från att utvecklas genom introspektion: att se in i oss själva. Istället har vi etablerat ett sätt att leva som ersätter verkligt moraliska frågeställningar och samvetskonflikter med tekniska lösningar, självhjälp, klichéer och platta konventioner. Allt fler utvecklar en personlighetstyp som ”flyr utåt”, inte minst tack vare informationsteknologin, snarare än att vända sig inåt för att utveckla och försvara sin identitet. Sådant vi upplever som problem lägger vi utanför oss själva. Finns motsägelser klyver vi oss själva i delar, som inte kommunicerar med varandra. På så sätt kan vi bli effektiva handlingsmänniskor, utan att sinkas av självreflexion.

Eriksson räknar upp politiska problem som växer ur det här: främlingsfientlighet, oreglerad kapitalism, sociala orättvisor, klimat- och demokratikris. Man kan fortsätta och utveckla: polariseringen i offentligheten, grälsjukan i kombination med starka krav på konformism och ren stammentalitet, åsiktskorridorer, rädslan för avvikande tankar, längtan efter ett språk rent från hot och ifrågasättanden.

”Bollas menar alltså att den mest allvarliga klimatförändringen idag är den som sker i det mänskliga psyket”, avslutar Johan Eriksson, ”Om vi inte lyckas vända vår psykofobiska livshållning, om vi inte lyckas få det mänskliga självet att bli intressant och viktigt igen, så kommer den politiska processen till slut att helt tömmas på den intellektuella vitalitet och de ­gemensamma ansträngningar som är nödvändiga för mänsklighetens fortsatta överlevnad.”

Varken Bollas eller Eriksson kommer att citeras i någon av alla de kommande partiledardebatterna. Men ska man förstå varför partiledarna säger det de säger, finns en hel del svar i den här artikeln.

I morgon är det vanlig fredag igen.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera