Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Frågan om den vuxne i rummet

Hur ska fraktioner, renegater och avvikare hanteras i ett parti?

I första avsnittet av den fantastiska tv-dokumentären om New York Times och Donald Trump finns en scen som får blodet att frysa. Det är när Trump under publikens högljudda jubel för första gången proklamerar att medierna är folkets fiende. Fingrarna i luften, »Trump, Trump, USA, USA!« skränar folkmassan. Budskapet om medierna som folkets fiende har Trump nu upprepat så ofta att situationen blivit riktigt hotfull. Tongångarna är obehagligt bekanta från 30-talet.

2018 ska det inte behöva påpekas att oberoende, kritiska medier är en förutsättning för demokrati. Det är inte en institution som ska bekrigas av politiska ledare. Det är därför diskussionen om den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis krig mot medierna är så viktig. När han sprider bilder av sig själv i full krigsmundering under rubriken »Hanif & DN at war« fastnar skrattet lätt i halsen.

Hur kan en moderatledning som efterlyst fler vuxna i rummet tolerera en toppkandidat som går bärsärkagång i sociala medier? Månad efter månad, vecka efter vecka och till och med dagarna inför valet?

Läs mer: Kan du din Balism?

Det var bråk i våras också. Då sparkades Hanif Bali ur partistyrelsen och det sas att han skulle sluta twittra. Men det tog bara några månader så var han tillbaka utan att partiledningen reagerade och han har nu över 86 000 följare på Twitter. Låter partiledningen honom hållas för att de inte vill missa 86 000 väljare?

I så fall är det möjligen en felkalkyl. En del följer honom kanske för att förfasas eller kunna bemöta, inte för att rösta på honom. Men Hanif Balis högljudda följarskara är uppenbarligen ett problem för moderatledningen. Det skulle kunna beskrivas som en nätorganiserad fraktionsverksamhet.

Det finns personer i moderattoppen som i bakgrundssamtal betraktar Hanif Bali som en »galning«, som »förlorat alla spärrar«. Men så fort de andas något negativt om honom så möts de av en våg av invektiv från Hanif Balis troll. Partiledaren och partisekreteraren uppges vara oerhört besvärade. Det måste vara fru­strerande för Ulf Kristersson att behöva ägna många viktiga intervjuer och debatter i valrörelsens slutskede åt att försvara eller förklara Hanif Bali.

Men vad är Hanif Bali värd i valrörelsen? Vad är ledningen beredd att stå för som parti och som de vuxna i rummet? Nu är Hanif Bali folkvald, inröstad och kryssad. Han står på listorna, och det är mycket svårt att dagarna före ett val göra sig av med en kandidat. Centerpartiet uteslöt en toppkandidat i Göteborg när hans kopplingar till turkiska Grå Vargarna avslöjats, men kandidaten vägrar att vika ner sig.

Andra tvingas avgå på direkten för fusk med reseräkningarna. Men det kräver någon slags frivillighet. När kandidaten redan står där på valbar plats kanske det inte ens räcker med en uteslutning. Sverige har personval och yttrandefrihet. Om moderatledningen gick hårt åt Hanif Bali skulle den utmana en mäktig fraktion i partiet, som är mer öppen för SD-samarbete än andra.

Fraktionsbildningar är vanliga inom politiken. Frågan är bara hur de hanteras av ledningen. Inom vänstern har fraktionsstrider alltid varit skoningslösa, och lett till splittring och uteslutning. Socialdemokrater och kommunister har varit hårda mot organiserade fraktioner. Men Alf Svensson och Kristdemokraterna böjde sig för en organiserad fraktionsverksamhet av Livets Ord i valrörelsen 1998. Några veckor före nomineringsstämman på våren fick KD:s Uppsalaavdelning plötsligt flera hundra nya medlemmar från Livets Ord. I kyrkan hölls »stryktipsmöten« där pastorerna instruerade församlingsmedlemmarna hur de skulle rösta. En välorganiserad kupp gjorde att Livets Ord-are och hårdföra abortkrigare hamnade överst på listorna och kom in i riksdagen. Alf Svensson valde att inte ta strid. Han var beredd att kompromissa med sin övertygelse för att inte förlora 20 000 potentiella väljare.

Hur länge kan Ulf Kristersson kompromissa med sin övertygelse om behovet av vuxna i rummet? Eller är han i själva verket inte stark nog som ledare att bemöta en fraktion som ständigt trotsar honom? Då blir det kanske denna svaghet som definierar Kristerssons ledarskap och som i eftervalsdiskussionen blir en del av förklaringen till varför det gick som det kanske gör.

Politik | Erik Fichtelius

Video: Frågan om den vuxne i rummet

Därför kan en ny minoritetsregering vara beredd att kompromissa

Sommarens lästips: SD:s program

Erik Fichtelius 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera