Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Och om din son blev tiggare?

Om sexköpsförbud är progressivt, men tiggeriförbud är reaktionärt, saknas mer än ett tankeled.

Thomas Steinfeld, som bland annat varit kulturchef på Süddeutsche Zeitung, har skrivit en artikel om tiggeriet i Svenska Dagbladet. Den håller högre nivå än vad som är vanligt i just det här ämnet.

Steinfelds poäng är i korthet att tiggeriet är något som alltid funnits, förutom en kort period under välfärdsstatens zenit i en handfull länder. Att vilja förbjuda tiggeriet är historielöst, menar Steinfeld, och viljan att göra det vittnar om en rädsla att se sanningen i vitögat: ”tiggeriet skvallrar om de mörka hemligheterna som ligger till grund för varje samhälle”, skriver han: ”det är skrämmande att bli påmind om hur tunn civilisationens fernissa faktiskt är”.

I en debatt som sällan går djupare än idiotargumentet att man inte kan ”lagstifta bort fattigdom”, är det ett friskt resonemang. Han sätter fingret på något verkligt: den låga tröskel vi har för alla former av avvikelser och upplevelser i våra egna liv, om vi inte valt dem själva. Det talas en hel massa om kaos och kollaps, men verkligheten är i själva verket mer tillrättalagd än någon annan gång i historien.

Det finns egentligen bara en invändning mot det Steinfeld skriver: han slår knut på sig själv. Argumentationen handlar i huvudsak om att tvåla till ”högerpopulism” och när det blir huvudsaken, tycks det alltid vara svårt att se det uppenbara.

Man skulle kunna använda exakt samma resonemang som Steinfeld för om tiggeri för att diskutera prostitution. Prostitutionen har funnits i alla tider. Den är obehaglig, eftersom den påminner om samhällets mörka sidor. Den uppdagar den ”grund av våld” som ”samhället vilar på”, för att använda Steinfelds egna formuleringar.

Gör det att de som på olika sätt vill lagstifta mot prostitution – antingen sexköp, sexförsäljning eller båda delarna – är drabbade av ”historisk och kulturell ignorans”?

Det är möjligt. Det finns gott om färdigsnidade argument för varför allt försvårande av ”sexarbete” bara är fördomsfullt och puritanskt. Men man kan förstås tänka på annat sätt också.

Det resonemang som är svårast att avvisa när man talar om prostitution är det enkla skamgreppet: ”skulle du vilja att din dotter blev sexarbetare”. Det är en retorisk fuling, men inte enbart. Det är faktiskt en relevant fråga, om man menar att prostitution är något som borde vara accepterat och odramatiskt. Det märkliga är att samma personer som gärna använder argumentet mot prostitution – och nu har vi lämnat Steinfeld ett ögonblick, för jag vet inte alls vad han tycker om saken – aldrig använder det mot tiggeri. Det normala är att beskriva den svenska lagstiftningen mot prostitution som den enda moraliskt försvarbara och progressiva och samtidigt kalla varje lagstiftning mot tiggeri för reaktionär högerpopulism.

Därför borde frågan ställas till dem som vill bevara gatutiggeriet: om detta är något som bör vara accepterat och normalt, skulle ni då tycka att det var OK om era söner valde att bli tiggare? Eller är det en verksamhet som bara duger för rumänska romer? I så fall varför?

Jag tror att de flesta som såg sin son eller dotter tigga, skulle anstränga sig för att övertyga om att det är bättre att skaffa ett arbete. Eller att söka hjälp från välfärdsstaten. Eller att finna ett sätt att studera. Något, som inte skulle innebära samma förnedring som det oundvikligen gör att sitta på marken utanför en affär och be andra skänka pengar, utan motprestation.

Att inte försöka hjälpa och uppmuntra sina egna barn att jobba, snarare än att tigga, skulle nog de flesta uppfatta som oempatiskt, för att inte säga direkt känslolöst. Vore barnen omyndiga kunde det antagligen få rättsliga följder.

Finns det något vettigt skäl till att principen skulle vara den rakt motsatta om tiggaren är en rumänsk rom? Finns något vettigt skäl till att det är förnedrande att uppmuntra och uppmana en rumänsk rom att finna ett arbete, snarare än att tigga?

Visst, det finns diskriminering. Men vi har också extremt låg arbetslöshet. Den outtalade premissen att rumänska romer inte kan arbeta, har aldrig verkat särskilt välgrundad. Kanske finns den där för att man helst vill undvika att tala om att romsk, separatistisk kultur är en del av förklaringen till att tiggeri går före arbete, vid sidan av diskriminering.

Vi kan resonera fram och tillbaka om huruvida tiggeri bör förbjudas eller ej. Det finns gott om exempel på att tiggeriförbud leder till att tiggarna försvinner från gatorna. Men om man absolut inte vill gå den vägen, skulle jag istället föreslå tumregeln att vi börjar behandla tiggarna på samma sätt som vi skulle behandla våra egna barn, om de satte sig på gatan och tiggde. Det kan väl rimligen inte vara något fel i det? Och att tiggeriet alltid funnits, är väl inte heller en anledning till att behandla rumänska romer sämre än våra egna barn?

Filosofiska diskussioner om vad tiggeriet symboliserar och utlöser för konflikter i oss själva och i vårt samhälle, kan vi trots allt föra ändå.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera