Blogg

Hej DN, från Barcelona

Är det inte lite märkligt att samma dag ägna tre ledartexter åt samma ämne och ändå misslyckas med att finna ett vettigt svar?

I Barcelona har de sina egna politiska bekymmer. ”Frige de politiska fångarna” står det – översatt från katalanskan, förstås – på skynken som hänger från fönstren. Men det går aldrig att fly från att vara svensk.

Någon hör av sig där hemifrån och berättar att Dagens Nyheter – ständigt denna Dagens Nyheter – i dag har tre (1,2,3) olika ledare som alla handlar om att man måste undvika Sverigedemokraterna. Jag tror förstås att det rör sig om "fake news". Något slags alt-right-kampanj.

Inte kan väl en tidning som i flera månader fört en hysterisk kampanj om att trettiotalet är tillbaka, för att efter valet byta fot och läxa upp dem som trott att trettiotalet är tillbaka, gå i samma fälla igen? Inte kan väl en sådan redaktion bli så besatt av en enda sak en gång till, när den nyss trampat så fel?

Jo.

Men det blir ännu märkligare: en av texterna verkar handla om något jag skrivit. Åtminstone förekommer mitt namn i rubriken. Vad i herrans namn är det frågan om?

Jag vet inte riktigt. Ni kan läsa själva. Det har förstås att göra med DN:s sedan länge fastlagda linje att det inte går att förhandla med Sverigedemokraterna, att de etablerade partierna måste hålla samman och att de väljare som gått till Sverigedemokraterna måste hållas kort. SD:s väljare kanske i huvudsak inte är oanständiga, om jag förstår DN rätt, men de måste väl då vara dumma i huvudet istället, eftersom de inte begripit att man inte kan ha med Sverigedemokraterna att göra. Så nu måste de hållas åt sidan, i skamvrån, tills de lär sig veta hut, kryper till korset och börjar rösta på anständiga partier igen.

Det är här jag har en lite annan syn på saken. Jag är inte säker på att de som har röstat på Sverigedemokraterna är dumma i huvudet. Många av dem som har röstat på Sverigedemokraterna skulle jag tro har gjort det helt enkelt därför att de tvingats dra slutsatsen att de etablerade partierna fått hål i huvudet. Det är i själva verket inte en särskilt kontroversiell slutsats. Alla partier, till och med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har vid det här laget i varierande grad erkänt att de klantade till det oerhört vad gäller migrationen. I handling, och ibland till och med i ord, har de stora partierna till och med erkänt att Sverigedemokraterna var de enda som var villiga att diskutera problemen, trots att problemen var uppenbara, och som hade lösningsförslag.

En hel del av dessa lösningsförslag är nu svensk politik.

Jag skulle också tro att det bland Sverigedemokraternas väljare finns en betydande grupp som helt enkelt upplever det som att de röstat för ett bevarande av den svenska välfärdsstaten. Om de är lurade eller ej kan man diskutera, men inte heller det är en särskilt kontroversiell slutsats. Europeiska socialdemokratiska tänkare har sett det här sambandet länge. Jag har skrivit om saken, för den som orkar läsa långa artiklar.

Det här leder mig till att tro att den situation vi befinner oss i inte är övergående. Sverigedemokraterna är inte Ny demokrati. Och då måste man ha en rimlig strategi. Att frysa ut, bygga etablissemangskoalitioner och ändra spelreglerna för att hålla Sverigedemokraterna ute från inflytande, tror jag inte är en sådan. Det är verklighetsfrämmande, kortsiktigt och korkat.

Sverigedemokraterna har ett mycket osmakligt nära förflutet. Det är en sida av partiet. De har också 1,1 miljoner väljare. Man ska inte glömma det första, men inte heller ignorera det andra.

Jag tänker så här: DN kan mycket väl ha rätt i att det kan visa sig omöjligt att förhandla med Sverigedemokraterna. De kan mycket väl ställa helt orimliga och idiotiska krav. Politiska partier är ofta självmordsbenägna. Men sanningen är den att varken DN eller jag har en aning om vad förhandlingar med SD skulle innebära. Kanske inte SD heller. Om en part är omöjlig att förhandla med, visar sig först i förhandling.

Om SD ställer omöjliga och idiotiska krav kan man redovisa det och gå vidare. Då har man fört en dialog med väljarna som är begriplig och respektfull. Om SD å andra sidan inte ställer orimliga krav, finns det all anledning att försöka återföra de väljare som av misstroende valt ett alternativ, till den politiska mittfåran. Det finns inget egenvärde i att upprätthålla avgrundsdjupa sprickor i politiken. Det finns däremot en rätt rejäl kostnad. Det äter sig in i själva den demokratiska infrastrukturen.

Jag tycker helt enkelt att man ska behandla dem som röstat på SD – och partiets ledning – som vuxna människor. Om man tror att det är omöjligt utan att smittas av nazism, är man mer än lovligt osäker på sin egen kärna.

Ärligt talat, jag vet inte om det här på något sätt svarar på DN:s tre ledartexter i dag. Monomani av det där slaget är aldrig riktigt rationell. Kanske kommer tre nya texter på samma tema i morgon. Men det är i varje fall värt ett försök.

Ta ett djupt andetag. Vi kommer att fixa det här också.

Varma hälsningar från Barcelona.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera