Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Skrattar bäst som skrattar sist

Tajmningen är allt när det gäller humor. Men för indignerade moraldrev finns inget bästföredatum.

Sommaren 2018 lyckades en obskyr titel inom genren »könsrock« nå rekordpublik. Orsaken till listframgången var ett drev som involverade några av landets mest inflytelserika profiler i sociala medier. Bland dem dokusåpaprofilen Bianca Ingrosso, mediepersonligheten Cissi Wallin, retorikexperten Elaine Eksvärd och komikern Mia Skäringer, som tillsammans når drygt 1,3 miljoner följare enbart på Instagram.

Uppmärksamheten från dessa influencers ledde till att raplåten, »Knulla barn«, med våldsamma pedofila inslag, den 1 juli toppade den virala Sverigelistan på Spotify. Skandallåten raderades snabbt från tjänsten och artisten, Mr Cool, hamnade i centrum för sommarens stora kulturdebatt.

En fråga hamnade dock i skymundan: den om tajmningen.

I Malmö försöker ett gäng komiker nu förstå vad det egentligen var som hände.

– Jag tror låten florerade i stories på mindre konton till en början. Men det var de stora kontona som fick snöbollen i rullning. Det konstiga är att låten släpptes 2015 och att det inte hänt något på tre år, säger Petrina Solange.

Hon och komikern Anton Magnusson, mannen bakom Mr. Cool, är vänner och kollegor. De är båda knutna till produktionsbolaget Under produktion AB. I stallet hittar man även Kristoffer Svensson, för allmänheten känd som barnprogramledaren som ville hugga Aftonbladets kulturchef i könsorganet med en yxa. Bolaget arrangerar källarshower, producerar humorpoddar och gör turnén Funny fuckup. Man riktar sig till en liten och initierad publik. Bland tidigare produktioner finns Specialisternas »The äta bajs-tour«. Är man på jakt efter »grov humor« finns det att välja på. Samma år som pedofililåten släpptes – alltså 2015 – gick duon Far & Son, det vill säga medkompositören Simon Gärdenfors och Frej Larsson, ut på Facebook med beskedet att de betalat 6 000 dollar för möjligheten att mörda en kambodjansk pojke. Meddelandet var fejk och en del av humorproduktionen »Samhällsjudo« för TV4, men i kommentarsfältet trodde folk att det var på riktigt.

Iscensättningar där åskådaren svävar i ovisshet om ifall det man upplever är en autentisk händelse eller fiktion leder tankarna till konstvärlden, snarare än svensk humortradition. Det har gått tio år sedan graffitimålaren NUG vandaliserade en vagn i Stockholms tunnelbana och gjorde Lena Adelsohn Liljeroth rasande med sitt videoverk »Territorial pissing«. Det här är inte konst, hävdade den dåvarande kulturministern. Något årtionde senare betalar konstsamlare stora summor för dukar med NUG:s spagettiklotter.

Konstaktioner i syfte att blottlägga förtryckande strukturer i samhället – eller bara skapa en diskussion om vad som kan räknas som konst – var något de så kallade Situationisterna ägnade sig åt redan på 1960-talet. Och 1938, i radiomediets barndom, sändes Orson Welles radioteater »Världarnas krig«, som till sin form liknade ett direktsänt nyhetsevent. Hundratusentals människor trodde att USA verkligen hade invaderats av utomjordingar och flydde sina hem i panik. Liknande scener har sedan dess utspelat sig i både Chile och Kanada. 1949, i Ecuadors huvudstad Quito, krävde sändningen flera dödsoffer. När det gick upp för befolkningen att de blivit lurade slog en uppretad folkmassa sönder radiostationen och lynchade personalen. Radiochefen tvingades fly till Venezuela.

Byggnader har inte brunnit. Uppretade folkmassor har inte slagit ihjäl någon på grund av Mr Cool. Litteraturvetarna lär inte heller vara särskilt imponerade. För den som vill uppleva litterära skildringar av pedofili med verkshöjd finns ju Nabokovs »Lolita«, Stig Larssons »Autisterna« eller Nikanor Teratologens »Äldreomsorgen i Övre Kågedalen«. Den sistnämnda handlar om en incestuös relation mellan huvudpersonen Pyret och hans morfar någonstans i Västerbottens inland. Historien sattes upp av Turteatern i Kärrtorp 2016. I pjäsens första scen samlades publiken runt en lägereld och bjöds på grillad lever. Enligt manus hade inälvsbiten karvats ur en kidnappad tonårsflicka. Barnet stod döende och bundet vid en björk i scenrummet. Smaken av lever dröjde sig kvar i munnen under hela föreställningen, kan jag personligen intyga. Pjäsen hyllades av kritikerna. Den belönades med Medea-priset. Inga protester hördes.

Så varför dessa koleriska reaktioner på en debil provokatör som Mr Cool? Kanske för att samhällsdebatten till sist vridits ur händerna på förlagshusen, konstinstitutionerna, folkvalda politiker och nyhetsredaktioner och i stället flyttat ut till sociala medier där det inte finns några redaktörer eller ansvariga utgivare. För att avkräva olika avsändare publicistiskt ansvar finns däremot Annonsrådet. Det låter som en myndighet, men är i själva verket en låst Facebookgrupp med bekymrade medborgare som granskar sexistisk reklam och marknadskommunikation. Det var efter påtryckningar från bland annat Annonsrådet som Spotify tog ner låten »Knulla barn«.

Det finns ingen anledning att tvivla på medieprofilen Cissi Wallins eller retorik-experten Elaine Eksvärds uppriktiga engagemang för utsatta barn och kvinnor. Men samtidigt: Aktivism kan i dag vara ett jobb och en karriär. Utspel stärker personliga varumärken och genererar nya följare. Drev är bra för affärerna.

– De har som jobb att påverka folk. Men när ett drev piskas upp, när följare går samman för att hota och förfölja folk säger dessa människor att de inte kan ta ansvar för enskilda individers handlande. De kan såklart inte hållas skyldiga. Men det heter ändå influencer av en anledning, säger Petrina Solange.

I podden Smultronstället berättar kollegan Sandra Ilar att hon efter att på Instagram ha försvarat Anton Magnusson – Mr Cool – med hjälp av en bild på sitt ettåriga brorsbarn möttes av en ny typ av hot. De hotfulla anklagade henne inte för att vara pedofil. De skrev inte att hon borde våldtas och dödas, som andra redan gjort. Planen som diskuterades var i stället att göra en orosanmälan till sociala myndigheter. Det talas ofta om att satiren utmanar gränser. I det här fallet var det i stället de som inte kunde tåla skämtet som undersökte hur långt det är möjligt att gå – moraliskt, juridiskt och praktiskt – för att trakassera de komiker som sårat deras känslor.

Någon registrerade ett mobilabonnemang på Anton Magnussons mamma. Krogägare som bokat Funny fuckup-turnén hotades med våld och ställde in. Petrina Solange avkrävdes en offentlig ursäkt av en skönhetsbloggare för att hon som svart kvinna givit uttryck för att även vita män omfattades av yttrandefriheten.

– Jag är inte intresserad av att rätta mig i några led. Varför ska jag tycka vissa saker på grund av min hudfärg? Det är ju sådant som NMR håller på med, säger Petrina Solange.

Det är fullt möjligt att tidpunkten för Mr Cool-gate är slumpmässig. Influencers med behov av att synas i kombination med semestertider och de sociala medieplattformarnas algoritmer kan under högtrycket i juli ha skapat en perfekt skitstorm. Samtidigt konstaterar Säpo att de krafter som vill påverka samhällsklimatet och sprida osämja och förvirring har haft en ovanligt produktiv sommar.

Även ett raderat budskap sänder signaler. En månad efter att Mr Cool toppade Spotifys virala lista och låten tagits bort släpptes Sverigedemokraternas dokumentärfilm om Socialdemokraternas rasistiska förflutna. Filmen avslöjar inget nytt eller kontroversiellt. Det har i årtionden bedrivits forskning i ämnet. Hyllmeter finns redan skrivet. Ändå togs materialet ner från You tube redan efter några timmar med hänvisning till »riktlinjer för communityn«. (Det vill säga EU-kommissionens krav att »hatpropaganda« ska raderas inom 24 timmar.)

Samma öde drabbade Magnus Carlssons och Jens Ganmans animerade film »Så att det blir rätt«. Den handlar om massinvandring och släpptes två veckor före valet. Filmens stil påminner om »South Park«, men saknar Trey Parkers och Matt Stones satiriska udd. Men innehållet framstår förstås som betydligt vassare och mer angeläget än det egentligen är när det raderas.

I stället kunde filmen dra trafik till alternativmedier. Åter verkade den mytbild om Sverige som sprids av populistiska krafter bekräftas: ett land styrt av en pk-elit som censurerar allt från humor till obekväma sanningar om tillståndet i nationen.

Fakta | Mr Cool-gate

Totalt gjordes fyra polisanmälningar mot komikerna Anton Magnusson och Simon Gärdenfors bland annat för uppvigling och förledande av ungdom. 

Den 13 juli beslutade Justitiekanslern att inte vidta några åtgärder mot pedofilitexten. 

Funny fuckup-turnén bokades om till ställen med betydligt större publikkapacitet och avslutades 6 september på Scalateatern i Stockholm. 

SVT bestämde sig efter interna diskussioner för att låta Anton Magnusson och Simon Gärdenfors få uppträda på Norra Brunn inför höstens omgång av »Släng dig i brunnen«. 

När biljetterna släpptes ringlade köerna i 200 meter från entrén.   

Mr Cool har just gått in i studion för att spela in nya låtar, enligt egen uppgift som en hämnd för drevet.

Fakta | Annan humor som utmanat gränser

Situationisterna. Anses av många vara drivkraften bakom majrrevolten i Frankrike 1968. En sammanslutning som stod för en radikal frihetlig vänsterorienterad kritik av samhället. 

Yngve Gamlin. Filmmakaren som under andra halvan av 1900-talet gjorde en rad humoristiska och kulturkritiska filmer. Även grundare till »Republiken Jämtland«.

»Ursäkta röran vi bygger om.« Filip (Hammar) och Fredrik (Wikingsson) gjorde med tv-serien på TV4 debut för den breda publiken. Programidén gick ut på att duon lurade och irriterade folk på gatan. Kanalen stoppade serien efter fyra avsnitt – tre av dem fälldes  i  granskningsnämnden.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera