Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Synvinkel

Trodde S någonsin på det?

Finansminister Magdalena Andersson står fast vid sitt mål om Sveriges lägsta arbetslöshet. Men då måste den ideologiska blockeringen släppa.

Partikongressen i april 2013. Högtidligt presenterade Stefan Löfven målet: År 2020 ska Sverige ha lägst arbetslöshet i EU. Såväl i öppningstalet och tacktalet som i avslutningstalet upprepade han budskapet. Det var en tydlig signal till partiet: det är detta löfte som ska dominera S retorik fram till valet 2014.

Elva EU-länder hade lägre arbetslöshet än Sverige. I Tyskland, som hade förstaplatsen, var den 2,9 procentenheter lägre. Det var ett underverk som behövdes.

Under kongressen redogjorde Löfven för mirakelkuren: 90-dagarsgaranti, närings- och innovationsreformer samt en skolsatsning. Blivande näringsminister Mikael Damberg fyllde senare på med »stängt rekryteringsgap« och ökad jämlik- och jämställdhet. Klassisk socialdemokrati helt enkelt, men knappast den revolution som skulle behövas.

Det var löftets kommunikativa värde som var det viktiga. Hur det skulle uppnås var mindre centralt och det fick man ta reda på sen.

Knappt en månad efter partikongressen tillsatte Socialdemokraterna så en forskningskommission. Fyra professorer i nationalekonomi, ledda av Mårten Palme, fick i uppgift att klura ut hur partiet skulle kunna uppfylla sitt löfte. Till Sveriges Radio sa Palme självsäkert att målet »är realistiskt«.

När Kommissionen presenterade sin rapport förkastade forskarna redan inledningsvis åtstramade bidrag och fler enkla jobb som metod, inte för att det inte skulle bidra till att målet nås utan för att det i deras ögon var ideologiskt svårsmält:

En sådan strategi skulle visserligen kunna minska arbetslösheten, men det skulle också leda till större lönespridning, sämre försäkringsskydd och förmodligen också till lägre produktivitetstillväxt.

 I stället valde professorerna att »stärka utsatta grupper på arbetsmarknaden så att dessa får bättre möjligheter att ta de jobb som finns, bland annat genom satsningar på utbildning.«

När Socialdemokraterna några månader senare presenterade sitt valmanifest formulerades strategin på ännu ett sätt. Denna gång var det, förutom förbättrad utbildning och matchning på arbetsmarknaden, »samverkansorienterad näringspolitik« samt fler jobb i skola, vård och omsorg som var lösningen. Det var fortfarande löftet som var det viktiga.

I tal efter tal, i debatt efter debatt och i artikel efter artikel hamrades budskapet in. Socialdemokraternas valrörelse kunde inte missförstås: Om bara de får makten så kommer Sverige att få lägst arbetslöshet i EU.

Det fick vi inte. Visserligen har arbetslösheten gått ner något sedan 2014, med det beror enligt Arbetsförmedlingen, dvs. regeringens egen expertmyndighet, främst på konjunkturen. Och eftersom länderna i Europa tenderar att följa samma konjunkturmönster har arbetslösheten sjunkit även i resten av EU, i flera länder mer än här. Sverige har förlorat fem placeringar på EU:s ranking och är alltså längre från målet idag än när Löfven tillträdde.

EU-ländernas ranking efter hur låg arbetslöshet de har

2014 snitt 2018 Q1 2020?
Tyskland 1 Tjeckien 1 Sverige 1
Österrike 2 Tyskland 2
Luxemburg 3 Ungern 3
Tjeckien 4 Polen 4
Storbritannien 5 Storbritannien 5
Malta 6 Malta 6
Danmark 7 Nederländerna 7
Rumänien 8 Rumänien 8
Estland 9 Danmark* 9
Nederländerna 10 Estland* 10
Ungern 11 Österrike 11
Sverige 12 Luxemburg 12
Belgien 13 Bulgarien 13
Finland 14 Irland 14
Polen 15 Slovenien 15
Slovenien 16 Belgien 16
Frankrike 17 Sverige 17
Litauen 18 Slovakien 18
Lettland 19 Litauen 19
Bulgarien 20 Portugal 20
Irland 21 Lettland 21
Italien 22 Finland 22
Slovakien 23 Frankrike 23
Portugal 24 Cypern 24
Cypern 25 Kroatien 25
Kroatien 26 Italien 26
Spanien 27 Spanien 27
Grekland 28 Grekland 28

Källa: Eurostat

* Q4 2017

Det som hade behövts för att Sverige ens skulle vara uppe och nosa på en topplacering är något annat. Det är de flesta experter och forskare, förutom de som på något sätt arbetar åt Socialdemokraterna, överens om.

Arbetsförmedlingen har ett flertal gånger beskrivit problemet på arbetsmarknaden som tudelning. Det har även Socialdemokraterna insett. I mars i år skrev arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att »utmaningen på arbetsmarknaden« handlar om att de som »står långt ifrån arbetsmarknaden har ökat under många år. Det gäller främst de som saknar en fullföljd gymnasieutbildning, är födda utanför Europa, personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga samt äldre arbetslösa.«

Det här är en strukturell arbetslöshet som handlar om att det finns en stor grupp människor som inte är lönsamma att anställa och för vilka det inte lönar sig att arbeta. En av fem utrikes född saknar jobb.

Att en sådan arbetsmarknad behöver fler enkla jobb har professorer i nationalekonomi som Harry Flam, Lars Calmfors och Sven-Olof Daunfeldt konstaterat. De får stöd från alltifrån Finanspolitiska rådet till den internationella stjärnekonomen Catherine Mann.

Ett tips för den som vill att Sverige ska närma sig arbetslösheten i ett land som Tyskland, med en liknande levnadsstandard och näringsstruktur, är att lära av de reformer som tagit landet till så låga nivåer. I början och mitten av 2000-talet genomförde den socialdemokratiska regeringen där omfattande förändringar, med bland annat åtstramade bidrag och låglönejobb. De så kallade Hartz-reformerna förvandlade Tyskland från »Europas sjuke man« till en jobbmaskin. Något liknade har de svenska Socialdemokraterna aldrig haft i åtanke, trots att de gick till val på att åstadkomma ett sådant resultat.

I takt med att tiden och politiken fört Sverige allt längre från det uppställda löftet har Socialdemokraterna talat allt tystare om det. I sitt första maj-tal i år nämnde Stefan Löfven det inte ens. Och när de konfronteras med utvecklingen avfärdar de irriterat frågorna. Som när statsministern i februari år kallade kritiken för »trams« och »beklagligt gnäll«.

Eftersom de inte vill erkänna löftesbrottet insisterar Socialdemokraterna på att målet ligger fast, vilket finansminister Magdalena Andersson hävdade så sent som i augusti. Hon la även till att det är fullt möjligt att uppnå löftet: »Det handlar om att jobba på i samma takt som vi har gjort den här mandatperioden«.

En annan taktik är att försöka blanda ihop korten. Dels talar socialdemokrater om en rad andra mått, som sysselsättning och ungdomsarbetslöshet. Dels avfärdar de betydelsen av relativa mått och internationella jämförelser. Och dels säger de att Eurostats mätningar inte är rättvisande.

Men, det var ingen som tvingade Socialdemokraterna att i valrörelsen 2014 gång på gång upprepa ett löfte om just arbetslöshet (inte om sysselsättning eller ungdomsarbetslöshet), just jämfört med andra länder, med utgångspunkt i just Eurostats statistik.

Socialdemokraterna satte upp ett orealistiskt mål som lät bra, men som de visste att Sverige inte skulle kunna uppnå. Inte minst för att arbetarrörelsens egna ideologiska blockeringar står i vägen. Det kallas populism.

Fredrik Segerfeldt 

Författare och liberal debattör 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera