Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Läs innantill – tjänstemän!

Var befann du dig då du nåddes av nyheten att två plan flugit in i World trade center i New York? Att en våldsam tsunami drabbat Thailand julen 2004? Eller att 261 anställda i Regeringskansliet hade tillskrivit sin arbetsgivare och undrat om denna kan »garantera att nästa regering eller regeringsunderlag inte kommer att urholka RK:s värdegrund och policys inom mångfald och icke-diskriminering«? Och om »dessa policys står fast oavsett regering eller regeringsunderlag«?

Nä, jag skojar. För trots att det hände häromveckan minns inte jag heller var jag fick veta det där sista. Anar bara att det for förbi i flödet, men snart sjönk undan bland talmansrundor, kulturprofiler och nya skjutningar i särskilt utsatta områden. Ständigt dessa skjutningar, förresten. Finns det ingen funktion i appen som filtrerar bort just de flasharna, i alla fall om de kommer nattetid?

Nåväl. Sedan tog alla – från Sverigedemokraten Mattias Karlsson över Carl Bildt till åsiktskorridorens översteplitar på DN:s ledarsida – unisont de 261 ängsliga i upptuktelse. Först då väcktes min nyfikenhet på allvar. Vad hade de egentligen gjort? Har Regeringskansliet verkligen en värdegrund? Och vad säger i så fall den?

Jag vet, strängt taget, inte ens vad en värdegrund är – annat än att alla anständiga människor och organisationer förväntas hålla sig med en. Under min uppväxt på 70-talet fanns inga värdegrunder, vad jag minns. Förutom möjligen tio Guds bud, om de nu räknas. Fast de kändes lite omoderna redan då: Du ska inga andra gudar hava, och allt det där. Och så scoutlagen, förstås: En scout ska vara vänlig, hjälpsam och göra sitt bästa. Rätt bra egentligen, om än lite tunt.

Wikipedia ger mitt minne rätt. Ordet värdegrund dök upp först under 90-talet »i diskussioner kring framför allt ett kollektivs gemensamma värderingar och grundvalar«. Det verkar vara ett regionalt fenomen också. Begreppet har bara vunnit anklang i Sverige och delvis Norge, får vi veta. På nätet hittar jag »Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda«, en skrift på 32 sidor författad av värdegrundsdelegationen. Omslaget förbryllar. Varför är där fyra medelålders vita män, men bara två kvinnor? Är inte jämställdhet en självklarhet i den statliga värdegrunden år 2018? Borde då inte dess heliga skrift förmedla det redan på sidan ett? Och varför saknas mångfalden? Är invånare med annan hudfärg än vit inte välkomna i statens tjänst?

Hur som helst visar sig den statliga värdegrunden vara förvillande lik en lärobok i samhällsvetenskap för högstadiet. Den inleds med en beskrivning av hur vår demokrati fungerar. Att riksdagen är folkets valda ombud och stiftar landets lagar. Sedan förklaras hur lagarna tillämpas av självständiga domstolar; rätten till fri åsiktsbildning, yttrandefriheten, offentlighetsprincipen, meddelarfriheten; att den offentliga makten ska utövas »med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet« och annat liknande. Där beskrivs också att jäv inte får förekomma och att bisysslor inte är tillåtna om de kan rubba förtroendet för ämbetsmannens opartiskhet. Kort sagt: där står vad varje femtonåring borde ha ett hum om. Och vad varje statstjänare definitivt ska ha i ryggmärgen, också långt innan hen tillägnar sig Värdegrunden.

Att opolitiska tjänstemän inte offentligt ska framföra synpunkter på vilken regering som eventuellt kan formas ur den riksdag svenska folket har valt, är så självklart att det inte ens behöver diskuteras. Om de 261 sköra själarna bara hade läst inledningen av »Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda« hade de också begripit det. Då hade de sett att den inleds med regeringsformens portalparagraf: »All offentlig makt i Sverige utgår från folket.« Om det inte är klart nog finns också ett stycke som lyder: »Det är viktigt att det hos de statligt anställda finns en insikt bland annat om att medborgarna är uppdragsgivare.« Här finns inget om vetorätt för Regeringskansliets personal avseende vilken statsminister riksdagen väljer. Eller vilket regeringsunderlag vederbörande lutar sig mot.

Men en missnöjd ämbetsman kan, precis som veganen som inte trivs med sitt jobb på slakteriet eller det frireligiösa porrbutiksbiträdet som inte känner sig hemma bland sexhjälpmedlen, självklart söka sig en annan arbetsgivare om den nuvarandes handel och vandel inte passar.

Fast satirikern Jens Ganman har en bättre lösning. Vad det här förstoppade landet behöver, hävdar han, är ett rejält värdegrundslavemang. Jag kan bara instämma. Och tillägga att man borde börja med statsförvaltningen.

Jon Åsberg är journalist och tidigare ekonomiredaktör på Fokus. Läs hans krönikor och tidigare artiklar för Fokus här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera