Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Manegen är krattad för Brasiliens buffel

Före första omgången av presidentvalet betraktade många Jair Bolsonaro som en politisk clown. Efter valet är det ingen som skrattar åt honom. Snarare fruktar.

Visserligen hade Jair Bolsonaro lett opinionsmätningarna alltsedan det blev klart att Arbetarpartiets (PT) fängslade ledare, Lula da Silva, inte fick ställa upp som kandidat. Men ingen hade i sin vildaste fantasi trott att han skulle få 46 procent av rösterna, 18 miljoner fler väljare än hans främste medtävlare, Fernando Haddad, den tidigare borgmästaren i Sao Paulo som Lula utsett till sin ersättare. Bolsonaros social-liberala parti PSL gick från 8 platser i kongressen till 52, och dess valda kandidater, varav 21 är poliser, fick sensationellt höga röstetal.

Alla de traditionella partierna förlorade stort och favorittyngda kandidater, med den förra presidenten Dilma Rouseff i spetsen, blev inte valda.

Hälften av de 513 delegaterna i kongressens deputeradekammare är nya ansikten som tidigare inte deltagit i politiken. Detsamma gäller för senatorer och guvernörer. Hela den politiska kartan stuvades om.

Valet var en monumental utskåpning av det traditionella politiska etablissemanget.

Men varför var det den okarismatiske Jair Bolsonaro som lyckades kanalisera missnöjet?

Han är ju, efter över 20 år som kongressledarmot, ingen okänd outsider. Tvärtom. Alla vet vad han tycker:

Bolsonaro hyllar den forna militärregimen i Brasilien och säger att dess främsta misstag var att inte ha dödat fler. Han föredrar en son som dör i en bilolycka framför en som kommer ut som homosexuell. »Du är så ful att du inte ens är värd att bli våldtagen av mig«, var hans slutargument i en diskussion med en kvinnlig socialistisk parlamentsledarmot. »Svarta och indianer är slöfockar som hellre lever på socialbidrag än arbetar«, är ett annat av hans bevingade ord.

 

Hur kan en så aggressiv, rasistisk, homofobisk och kvinnofientlig man ha sådan framgång att det tas för givet att han kommer att segra stort också i den andra valomgången?

Det enkla svaret är att han säger vad väldigt många brasilianare tycker.

Många förklarar framgången med att Bolsonaro utnyttjade sociala medier så effektivt – inklusive en storm av fake-news – att han förvandlades till en youtuber med kultstatus. Han var så effektiv, menar en del, att han måste ha haft hjälp av någon vältränad säkerhetstjänst.

Andra slätar över och säger att han egentligen inte menar vad han säger.

En kvinnlig väljare intervjuad i O Globo gav ett enkelt men precist svar:

– Hellre en homofob som president, sa hon, än en tjuv.

Inte uträknad. Även om Jair Bolsonaro har fått flest röster är motståndet mot honom betydligt starkare än mot närmsta utmanaren Fernando Haddad, som nu hoppas bygga koalitioner för att »rädda demokratin«. Foto: Andre Pennar/AP

De senaste åren har Brasilien skakats, och skakas fortfarande, av gigantiska korruptionsskandaler. Först var det »mensalão-skandalen« då det avslöjades att PT via en komplicerad konstruktion mjölkat statliga företag för att kunna betala »månadslöner« till kongressmedlemmar från andra partier för att de skulle rösta på regeringens förslag.

Nu pågår »lava jato« som avslöjat hur landets stora byggföretag, med bolagsgruppen Odebrecht i spetsen, systematiskt mutat politiker, också utanför Brasilien, för att säkra sina anbud till stora byggprojekt. Korruption är inget nytt i Brasilien. Men de senaste skandalerna har sprängt alla gränser och i »lava jato« är en stor del av det avgående parlamentet insyltad. Till det kommer det okontrollerbara våldet med 64 000 mord förra året.

I förhållande till den här situationen har Jair Bolsonaro lyckats framställa sig som en omutlig, beslutsam och handlingskraftig riddare. Den räddare Brasilien behöver.

Inom den vita medelklassen finns dessutom en uppdämd ilska över flera av de sociala reformer som drevs igenom under PT:s tid vid makten, som till exempel raskvotering på universiteten och förvandlingen av hembiträden från halvslavar till arbetare med garanterad minimilön, semester och andra lagstadgade rättigheter. Den anti-PT-våg som visade sig i valet har mycket att göra med den typen av ilska, en omskrivning för klassförakt.

Men det var inte bara överklassen och medelklassen som röstade på Jair Bolsonaro. Det finns också starkt missnöje bland Arbetarpartiets (PT) traditionella väljare, som framför allt har att göra med partiets totala brist på självkritik. Att partiet fortfarande stöder Nicolas Maduro i Venezuela, samtidigt som den dramatiska venezuelanska flyktingkrisen är smärtsamt närvarande i Brasiliens arbetarkvarter, har också upprört många av partiets basmedlemmar.

Men PT sveptes ändå inte, som flera andra traditionella partier, undan helt av Bolsonaros tsunami. Trots att partiet förlorade 14 platser är det fortfarande det största partiet i kongressen. Men det har inte längre majoritet i de stora industriområdena kring Sao Paulo, Rio de Janeiro och i söder, de platser där PT föddes och växte till ett mönsterparti för hela den latinamerikanska vänstern. De enda regionerna där PT höll sin position var i de fattiga delstaterna i norr och nordöst, där PT-regeringarnas sociala hjälpprogram haft störst betydelse för flest människor.

 

Men även om han har oddsen emot sig ska inte Fernando Haddad räknas ut helt. Det är betydligt fler, 43 procent, som säger att de aldrig skulle rösta på Balsonaro än som säger detsamma om Haddad. Dessutom var det, trots att valdeltagandet är obligatoriskt i Brasilien, 30 miljoner väljare som stannade hemma. Att övertyga dem att gå och rösta och samtidigt skapa en bred allians till försvar för demokratin är vad Haddad nu försöker göra inför den andra valomgången. Och om han förmår spränga bubblan av självgodhet och presentera en trovärdig självkritik av PT:s agerande när det haft makten, kan kanske tendensen svänga.

Allt fler inser också att även om Jair Bolsonaro skulle segra stort så har han ingen egen majoritet i kongressen. Trettio partier, fem fler än nu, kommer att ha representanter i Oscar Niemeyers futuristiska kongressbyggnad i Brasilia och Bolsonaro måste, liksom Lula da Silva och Dilma Rouseff före honom, bygga komplicerade allianser. Och där kommer sannolikt tre parlamentsfraktioner som sträcker sig genom flera partier få ett stort inflytande. Det rör sig om den del av lantbruksindustrin som vill röja Amazonas för mer mark till köttproduktion och sojaodling, de karismatiska frikyrkorna med stort stöd bland fattiga och med en extremt konservativ moralagenda och, sist men inte minst, den fraktion som kallas »balas« (kulor) och främst består av poliser och militärer och andra som ser mer statligt våld som lösning på de flesta problem och som menar att rätten att bära vapen är en fundamental mänsklig rättighet.

Oavsett hur det går har Jair Balsonaros framgång redan slitit sönder den idylliska föreställningen om Brasilien som ett generöst icke-rasistiskt land som helst ägnar sig åt att bada, sola, spela fotboll och dansa samba.

Så har det i och för sig aldrig varit. Men nu syns det tydligare.

 

Bolsonaro är heller inget unikt fenomen i brasiliansk politik.

I alla valkampanjer alltsedan demokratins återkomst i mitten av 1980-talet har uttalade våldsförespråkare varit kandidater. Jag minns särskilt en, med en ovanligt stark karisma som brukade avsluta sina möten med att vråla: »Det räcker inte med att skjuta ihjäl banditerna, det gäller att begrava dem stående så att de tar mindre plats.«

Han fick alltid starka applåder.

Vad som är nytt är att en stor del av de 69 procent av brasilianarna som säger sig stödja demokratin menar att en man som Jair Bolsonaro är den som bäst kan försvara den.

Vilket kanske också berättar en del om hans motståndare. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera