Valet i Brasilien – en kamp mellan demokrati och barbari

Det anmärkningsvärda med valen i Brasilien är inte, om nu opinionsmätningarna får rätt (vilket inte alls är säkert) och Lula da Silva, efter ett och ett halvt år i fängelse, den 30 oktober för tredje gången väljs till landets president. Det anmärkningsvärda är att förloraren, den sittande presidenten Jair Messias Bolsonaro, ändå, och med rätta, kan utropa sig som segrare.

Och det till stor del tack vare de två svenska pingstmissionärerna Daniel Berg och Gunnar Vingren som för över hundra år sen lade grunden till den massiva evangelikala väckelserörelse som har blivit en avgörande politisk kraft i Brasilien och en solid väljarbas för Bolsonaro.

Som president kommer Lula att vara kringskuren. För även om Bolsonaro förlorade presidentvalet, så segrade han i de parlaments- och guvernörsval som hölls samtidigt med den första omgången av presidentvalen. Och Bolsonaros anhängare i parlamentet har redan deklarerat att deras prioritet kommer att vara att reformera och ta kontroll över högsta domstolen, den enda instans som utgjort motvikt till Bolsonaro under hans fyra år vid makten.

Att Bolsonaro segrade för fyra år sen förklarades då som resultat av ett slags nyhetens behag. Han beskrevs som en outsider, en okänd som ställt sig i spetsen i kampen mot korruptionen. En historiebeskrivning som helt bortser ifrån att Bolsonaro suttit i kongressen i nästan 30 år och under den tiden klivit ut och in i nio olika partier. Men även om han, trots det, var okänd för många väljare, så är han det inte nu. Under sina fyra år som president har Bolsonaro gång på gång visat sig vara en misogyn, homofobisk och rasistisk potentiell kuppmakare som, i Donald Trumps anda, på förhand beskriver val som han riskerar förlora som fusk. Han och hans familj har berikat sig skamlöst, utan att ens försöka dölja det. Covid beskrev Bolsonaro som en liten influensa och först efter lång tid gick han med på att köpa in vaccin. Men då hade redan 700 000 brasilianare hunnit dö. Hans aggressiva, föraktande och odemokratiska hållning fick de stora medierna som O Globo och Fohla da Sao Paulo att gå emot honom och i stället, tvärtemot sin traditionella linje, ge Lula sitt stöd.

Ändå röstade över 50 miljoner brasilianare på Bolsonaro. Det kan knappast förklaras enbart med hans paroll ”gud, fäderneslandet och familjen” och att tusentals pingstpastorer beskriver Lula som en djävulens tjänare som kommer att stänga kyrkorna om han segrar. Det var heller inte bara fattiga pingstvänner i favelornna som, ledda av sina pastorer, lade sin röst på Bolsonaro och hans kandidater. Han segrade också i alla de stora städerna och de mest utvecklande regionerna.

Som Tom Jobim, han med ”Flickan från Ipanema”, brukade säga: ”Brasilien är inte för nybörjare”.

En förklaring till ”bolsonarismens” framgångar är att den varit oändligt mycket skickligare på att utnyttja sociala medier. Ett resultat av det är att Lula använt mer tid under sin valkampanj till att tillbakavisa allehanda fake news och att värja sig mot jämförelser med Venezuela och Nicaragua, än att lägga fram konkreta förslag om hur han ska få ekonomin att lyfta och, inte minst, hur han tänker komma till rätta med våldet.

Brasilien rankas som det åttonde farligaste landet i världen. Men antalet mord har faktiskt minskat under Bolsonaros tid. Samtidigt som militärpolis och miliser – som kontrollerar stora perifera områden och som har nära band till Bolsonaros söner – anklagas för terror och mängder av mord på oskyldiga, så uppfattas de som en trygghet av människor som lever i skuggan av det kriminella våldet. Men att Bolsonaros ”hårda tag” stöds av många har också att göra med att den plan för favelorna med speciella polisstyrkor som utvecklades under Lulas förra presidentperioder i samband med fotbolls-VM 2014 och OS 2016, slutade i fiaskon.

Stödet till Bolsonaro har också att göra med att ekonomin har gått bättre det senaste året och att han satsat stort på kontantbidrag till olika utsatta grupper. Att det rör sig om kortsiktiga program i syfte att vinna röster spelar ingen avgörande roll för dem som tar emot bidragen.

Men den kanske viktigaste – och mest skrämmande – förklaringen till att också en stor del av den välutbildade medelklassen röstar på Bolsonaro har att göra med en utbredd rädsla, på gränsen till skräck, för de fattiga och framför allt de svarta. Under Lulas tidigare presidentperioder genomfördes reformer som öppnade möjligheter för fattiga på platser där den vita medelklassen alltid känt sig som ”ägare” – allt från universitet till flygplatser. Att hembiträden fick sociala rättigheter – minimilön, fast arbetstid, semester, sjukförsäkring – var ett förödande slag för en medelklass som vant sig vid att betrakta hembiträdet som en familjeslav.

Bolsonaro vill vrida den historien tillbaka. Och många brasilianare med honom. Många beskriver därför valet den 30 oktober som en kamp mellan demokrati och barbari. Men för att kunna rubba ”bolsonarismen” måste Lula da Silva också vinna över Daniel Bergs och Gunnar Vingrens sentida efterföljare. Och det är kanske ingen omöjlig uppgift. För även i de evangelikala väckelsekyrkorna finns samma motsättningar som i det övergripande samhället. Här finns hutlöst rika kyrkoledare som beter sig mer som vinsthungrande företagare än präster. Här finns fattiga predikanter som lever tillsammans med sina församlingsmedlemmar. Och här finns kvinnor som med bibeln i hand och heligt ursinne har fått knarkgäng med k-pistar i hand att lämna deras favela.

Som sagt: Brasilien är inte för nybörjare.

Och är det någonting man inte kan beskylla Lula för är det att vara nybörjare.

Läs även: Latinamerikas vänstervåg: nepotism, korruption och vanstyre

Läs även: I huvudet på en Bitcoin-diktator