Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Ostlänken till vår historia

Beslutet att bygga en höghastighetsjärnväg
längs ostkusten är en arkeologisk dröm.

Arkeologens vardag består av nålstick. Ett stolphål här och en svärdsknapp där, gravhögar – i bästa fall med pärlor och mynt. Grunder till kyrkor, bostäder och uthus där parkeringshus ska byggas eller vattenledningar dras. Pålar i vattnet efter bryggor och spärrar, och så mängder av krukskärvor och flintastycken, pilspetsar, benkammar och matrester.

Vår bild av forntiden byggs som pussel, där det bara finns 176 bitar av de 1 500 i kartongen. Att få gräva ut en hel handelsplats som Birka är tillfällen som sällan ges. Gamla Uppsala har som unik kultplats också haft företräde och grävts ut med jämna mellanrum.

Äldre tiders arkeologer fokuserade på monument som runstenar och gravar, lämningar som är lätta att se. Det gav en skev bild av vår forntid, bekräftade föreställningar om våra förfäder som ärans och hjältarnas folk. Nu söker grävarna sedan länge vardagen.

Modern arkeologi är inriktad på sammanhang, inte spektakulära fynd. Var och hur levde människor i förhållande till gravarna som grävdes ut för 100 år sedan? Hur såg deras relationer till grannar i andra gårdar och byar ut? Hur såg deras föreställningar om livet och världen ut? Och med dna-tekniken: Varifrån kom de och hur var de släkt?

Utgrävningarna inför bygget av Ostlänken, en höghastighetsjärnväg från Järna i norr till Linköping i söder, kan bli de största hittills i Sverige. Den korridor som arkeologerna undersöker är 15 mil lång och en halv kilometer bred – betydligt större än det område som grävdes ut då 8 mil ny E4 skulle dras förbi Uppsala för 15 år sedan.

Möjligheten att undersöka en lång kuststräcka, som den i Sörmland och norra Östergötland, är ytterst värdefull. Här kommer arkeologerna att på bred front kunna studera hur människor slog sig ner i ett landskap som steg ur havet när inlandsisen drog sig tillbaka.

Det gjorde de också längs E4 i Uppland, men det var flera tusen år senare och i ett helt annat landskap.

Journalisten Maja Hagerman beskriver i sin bok om de grävningarna, »Försvunnen värld«, hur det flacka slättlandskapet steg mycket snabbt, blottande nya stora arealer varje generation. Havsvikar avsnördes till insjöar och kusten förflyttade sig långt österut. Nästan som magi.

Längs dagens Sörmlands- och östgötakust steg för 10 000 år sedan en utskärgård; kobbe för kobbe, skär för skär. Det var inga slätter utan en klippig och sargad miljö, sönderskuren av inlandsisens tyngd och rörelser när den smälte av norrut. Närmsta fastland låg 15 mil bort, i dagens Närke. Ändå tog sig människor ut till de mest avlägsna små skär.

Att förstå hur det stigande landskapet befolkades och hur bygder växte fram är en av de frågor som arkeologerna ställer sig. För det är väldigt sällan de själva kan välja var de gräver. Därför måste de i stället hitta relevanta frågor om de platser som står till buds. Och stora exploateringar ger arkeologer möjlighet att ställa större frågor.


Tänk dig, säger
arkeologen och blickar ut över en klipphäll som sakta planar ut ner mot en sänka. Tänk dig att du kommer i båt, var skulle du lägga till och hoppa i land? Men bara ett tränat öga ser vattenspegeln för 8 000 år sedan, ser den skyddade viken. År av erfarenhet och åtskilliga somrars grävningar i gassande hetta eller hällande regn skärper blicken.

Då ser man den lite fuktiga sänkan på åkern som ett uppgrundat sund där abborre och gädda gått till, man ser den häll där stenåldersmänniskan satt och metade eller kastade sitt ljuster. Den där fina platsen på en höjd med fin utsikt över vattnet där man själv skulle sätta sig och öppna kaffetermosen under fisketuren. Den skulle stenålderns fiskare också ha valt.

De första som kom var fiskare och säljägare. De som på somrarna for ut i enkla stockbåtar och följde det stigande landet längs ett pärlband av skär längre och längre ut, ibland utan något land i sikte. Längst ut for de, där sälarna fanns. Spåren efter små fångsthyddor är de äldsta tecken på liv man hittat. Sådana konstruktioner, tältliknande så kallade tomtningar, har man funnit söder om Stockholm. Nu hoppas arkeologer hitta liknande spår i Kolmårdens skogar, som är det högst belägna området längs Ostlänken.

På andra ställen söker de efter centralbygder, där fiskare och säljägare en gång strålade samman för att byta varor och kanske gener. Platser där alltmer bördig mylla sedan steg ur havet och människor slog sig ner som bönder några tusen år senare

Sådana drömmar drömmer arkeologerna, inte sådana om gyllene bägare som i äventyrsfilmer. De hittar sandkorn som de spinner pärlemor kring, med Maja Hagermans ord.


Men om arkeologerna
får fantisera fritt blir önskelistorna längre. Tänk att finna ett av bronsålderns skepp! Hittills har inga spår hittats, trots att skepp är ett av de vanligaste motiven på hällristningar. Eller lämningar från den fyndfattiga tvåtusenåriga period i Norrland som började för 4 000 år sedan. Att förklara massakern i Sandby borg på Öland för 1 600 år sedan, att gräva fram de äldsta delarna av Gamla stan.

Fast en arkeolog väcks lätt ur sina drömmar. Pengarna sätter stopp.

Ett fåtal spektakulära grävningar har finansierats av privata stiftelser. Birka och Uppåkra fick pengar av Tetra Pak-miljardären Gad Rausing. Men båda har övergått i forskningsgrävningar, blygsamt finansierade av universitet och forskningsstiftelser.

Vanligare är länsstyrelsernas anslag för kulturmiljövård. Det bedrivs även, i ytterst blygsam skala, grävningar där länsmuseer eller privata grävfirmor bjuder in allmänheten att mot betalning få vara med på fältskolor.

Allt detta är dock droppar i havet jämfört med exploateringar, när vägar och järnväg byggs, eller ledningar dras. Sådana bekostar över 90 procent av all arkeologi i Sverige.


Tanken på att
dra höghastighetsjärnväg mellan våra tre största städer har funnits länge. Redan på 1990-talet gjordes förstudier för Ostlänken, men regeringsbeslut om delsträckan kom inte förrän 2012. Först för ett par år sedan påbörjades arkeologiska utredningar i fält, efter studier av tidigare grävningar och kartor över äldre bygder och landhöjningen.

Nu har arkeologerna cirka tio års grävningar framför sig. Ett tiotal firmor har deltagit i de förberedande etapperna, och åtminstone en handfull aktörer kommer att dela på de stora grävningarna. Exakt vad som grävs blir en kompromiss.

Byggprojektets olika aktörer har olika intressen. Arkeologerna vill beskriva en plats genom tiderna eller vid en viss tidpunkt, i relation till omvärlden. Länsstyrelsen som ger tillstånd för grävningar vill däremot av kostnadsskäl att inget grävs alls, utan att lämningarna bevaras in situ, på plats.

Exploatörerna vill spara både tid och pengar, undvika att bygget drar ut på tiden. Länsmuseer och andra som ska förvara fynden, vill att så lite som möjligt tas upp, eftersom deras utrymme är begränsat. Detta varierar dock mycket från museum till museum.

Sträckningen för Ostlänken är ännu inte ristad i sten. Det beror bland annat på vad arkeologerna hittar i sina förberedande grävningar. Är fynden tillräckligt intressanta enligt berörda länsstyrelser kan byggherren, Trafikverket, besluta att välja alternativa vägar för att inte bygget ska försenas med ett antal år.

Spår efter bosättningar i det framväxande skärgårdslandskapet har redan hittats på flera platser. Nya fynd har gjorts på två ställen där man på 1930-talet hittade bronsålderssvärd, bland annat en 17 meter bred uråldrig vägbank över en gammal mosse. Det är sannolikt en av huvudvägarna in i dagens Östergötland.

Till det kommer lämningar från medeltid och ända in på 1800-talet. Det är något som också intresserar arkeologerna, platsens kontinuitet. Grävningarna kommer att ge ledtrådar till många platsers lokala historia genom tiderna, vid sidan av de stora övergripande frågorna.

De om våra första skärgårdsbor.

Fakta | Ostlänken

Ostlänken byggs av Trafikverket i samråd med länsstyrelserna i Stockholms, Södermlands och Östergötland län. De första arkeologiska inventeringarna gjordes redan för över tio år sedan, men projektet fick fart först 2012 i och med regeringsbeslut.

I etapp 1 studerades rapporter, kartor och landhöjningskartor samt inventeringar i fält. I etapp 2 provschaktade man på lovande ställen, vilket har gett ett urval intressanta platser. Förutom stenåldersmiljöer finns boplatser och gravar från brons- och järnålder samt torp, gårdar och bruksmiljöer från medeltid och ända in på 1800-talet.

Större utgrävningar kommer sannolikt i gång nästa år och pågår i ett tiotal år framöver

De kommer sannolikt att genomföras av framför allt större aktörer som Arkeologerna, Stiftelsen Kulturmiljövård, Arkeologikonsult och SAU i Uppsala. Ett antal mindre privata aktörer och länsmuseer, som gjort förstudier, kommer troligen också att gräva.

Sett till grävtid är grävningarna i Birka de största som gjorts i landet, från 1990 och framåt, nu med fokus på hamnområdet och gårdar runtomkring. 

Ser man till antal fynd är den skånska centralplatsen Uppåkra, Lunds föregångare, en av de största, trots att bara en bråkdel av området grävts ut. 

Och sett till yta är E4-grävningarna i Uppland störst hittills.

Läs mer om Ostlänk och snabbtåg

Snabbtåg riskerar stora förseningar (#17-50)

Veckans Fokus: Dem gamle och tåget (#17-01-02)

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera