Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Rasande rädsla präglar USA:s mellanårsval

Polarisering. Trump. Mobilisering. Avmobilisering. Och en välbekant strid mellan upplysningsidéer om jämlikhet och frihet, och romantikens föreställningar om ras och blodsband. Är det nu presidenten blir en »lame duck«?


Vemod i Bahamas

Den 5 oktober, en fredagseftermiddag i Uppsala. Ringsignaler på jobbtelefonen. Professorn lyfter luren: Tyvärr. Inte tid. På väg till USA. Illinois närmare bestämt. Seminarium, arbete, träffa folk, följa valet. Inte så märkvärdigt egentligen. Allt fler svenskar ägnar sig ju åt det, reser till Nordamerika, följer presidentval, och nu också ett mellanårsval. Professorn nämner ett antal forskarkollegor som redan är på plats.  En förundran, en milt retorisk fråga infinner sig som en plötslig tanke i hans reseförberedelser: Varför är vi så intresserade av Amerika? Av amerikanska val?

Hela dagen sänder de svenska kvällstidningarnas tv-kanaler direkt från Washington. Utanför Capitolium demonstrerar kvinnor. »Kava Nope«, lyder texten på ett plakat. Innanför den vita stenbyggnadens väggar röstar den amerikanska senaten för att avsluta debatten om Donald Trumps kandidat till ny domare i Högsta domstolen, Brett Kavanaugh. Som är anklagad för sexövergrepp. En av demonstranterna intervjuas, säger att hon slåss för sitt liv.

– Mitt och alla andra kvinnors liv. 

Andra kvinnor manifesterar i samma stad sitt stöd för den utpekade. En av dem säger att det antagligen var något som domarkandidaten gjorde som 15-åring. Inget han behöver hållas ansvarig för nu.

I samma ögonblick uppmanar Donald Trump de republikanska senatorerna: Do the right thing. Godkänn Kavanaugh!  

Republikanerna har en liten majoritet i senaten. 51 platser mot demokraternas 49 av de 100. Kommer alla att följa partilinjen? En republikansk senator från Alaska, Lisa Murkowski, som inte röstade på Trump i presidentvalet, meddelar att hon kommer att rösta mot Kavanaugh. 50–50. Jubel utanför Kapitolium. Som tystnar när Joe Manchin, en demokratisk senator från den Trumpstarka delstaten West Virginia – där han i mellanårsvalet om några veckor ska upp till omval, meddelar att han kommer att rösta i enlighet med Trumps instruktioner: för den anklagade domaren. 51–49 igen. USA:s Högsta domstol ser ut att få en konservativ övervikt med fem mot fyra.

Nagelbitaren serveras i direktsändning i svenska medier medan professor Dag Blanck talar i telefon med Fokus.

Blanck delar sin tid mellan Uppsala, där han är föreståndare för Svenska institutet för Nordamerikastudier, och Augustana College, som grundades av svenskättlingar 1860, och ligger i Rock Island i Illinois vid Mississippi. I dag går 2 500 studenter där. Blanck är knuten till colleget och chef för forskningscentret Swenson swedish immigration research center.

Amerikansk politik bjuder på ändlös dramatik. Årets mellanårsval utgör inget undantag. Demokraterna och sannolikt många republikaner och en majoritet av världen hoppas att det ska leda till att Donald Trump blir en tidigt halt anka – »lame duck«. Opinionsmätningarna pekar på en sådan möjlighet.

– Förutsättningarna finns, säger Dag Blanck.  Vinner demokraterna representanthuset blir det mycket svårare för Trump de två följande åren. Lagstiftningen börjar i representanthuset.

Men säker kan man inte vara. Utnämningen av Kavanaugh har tveklöst mobiliserat demokraterna, men Blanck tror att stormen kring tillsättningen av samme Kavanaugh också kan ha mobiliserat republikanerna.

– En observation, säger han, det är spänt. Vad är kärnan i Trump, vem är han? Han är en som gjort invandring, etnicitet och ras till huvudfråga. Vad handlar det om? Rädslan för att vad som ses som »amerikanskt« håller på att förändras. Rädslan för att växande minoriteter snart kommer att utgöra majoriteten amerikaner, och att de »vita«, det vill säga europeisk-ättade, inte längre ska vara i majoritet. Detta skapar oro och spänningar. 

– Många såg valet av Obama 2008 som en fluke, en engångshändelse, han skulle förlora 2012. Republikanerna hade långt innan valet bokat en kryssning där man skulle fira. Det blev inte så. Romney förlorade. Obama vann igen. Republikanerna åkte på kryssningen – men döpte om den till Blues cruise.

Kryssningen Blanck refererar till påbörjades ombord på det 285 meter långa passagerarfartyget Nieuw Amsterdam i Fort Lauderdale den 11 november 2012 och skildrades kort därpå i New York Magazine.  Bland enarmade banditer, cocktails, champagnebrickor, cigarrer och konjak vid poolerna samlades de republikanska profilerna. Där fanns Jonah Goldberg, skribent i National Review och författare till boken »Liberal fascism. The secret history of the american left. From Mussolini to the politics of meaning.« Där fanns mannen i guldarmébyxorna, Ralph Reed, som förgäves hade sett till att mormonen Romney fick de evangelisk-kristna rösterna. Där fanns opinionsanalytikern Scott Rasmussen, som in i det sista publicerat mätningar som visade att Romney låg bättre till än han gjorde.  Men Barack Obama var uppenbarligen en som bara dykt upp för att förstöra Amerika. Republikanerna satt vid poolen och surade över det mesta, särskilt de etniska minoriteterna som gått ut och röstat i galen omfattning. Och på pressen, som inte vågade kritisera presidenten; man sa att Joseph Goebbels var mer kritisk mot Hitler än New York Times mot Obama. Man hade bokat en lång kryssning, och att bara gnälla blev trist. När de närmade sig Kuba började självkritik sippra in i analyserna

– Vi måste vara vänliga mot minoriteterna, sa Scott Rasmussen, inse att vi har något att lära av dem, att inte bara prata till dem och om dem.

Dag Blanck:

– Man bestämde sig för att göra en sorts obduktion av partiet. Resultatet blev att det i för stor utsträckning attraherade  vita, medelålders och äldre män. Vi måste lägga om kursen, sa man. Väljarbasen sjunker. Det var samma analys av USA som Hillary Clinton gjorde: för att vinna ett val måste man attrahera de växande etniska minoriteterna.

– Så kommer nästa presidentval och republikanerna får Trump som presidentkandidat. Var tesen felaktig, eller var det så att ras och etnicitet i alla lägen inte övertrumfar klass.

Blanck är historiker och säger att han tycker det är intressant att titta bakåt. Man ser mönster. Några av dessa visar enligt Blanck att krafter inom det anglosaxiska USA tidigare i sin historia försökt att etablera en etnisk hierarki. 

USA befinner sig alltså i bekant territorium.

En nation på korset

I folkmun kallas domaren för »den lilla jätten«, senatorn från Illinois. Han mäter bara 163 centimeter i strumplästen. Men utstrålar en skrämmande beslutsamhet, en vana att få som han vill. Just nu är det att bygga järnvägar. Eller att öppna nya territorier i väst. Vad som helst som är stort. Året är 1854 och en äregirig politiker känner inga gränser när det gäller att hitta en stridsfråga som kan ge det Demokratiska partiet något att slåss för, och spelrum för egna talanger. Stephen A. Douglas föreslår alltså en lag om att öppna nya territorier väster om Missouri. Kongressen godkänner beslutet och slår fast att slaveriet i Södern får spridas i de nya staterna, om en majoritet av befolkningen i dessa områden så vill. Iden om »popular soverignity«, delstatsbefolkningens suveränitet att bestämma hur territoriet ska styras kommer från Douglas. Samma dag försöker en upphetsad folkmassa i Boston rädda en man som heter Anthony Burns, en svart slav från stadsfängelset. Burns har blivit fast i Massachusetts och enligt gällande lag ska slavar skickas tillbaka till sin ägare. I Boston finns många abolitionister: motståndare till inte bara denna lag utan till slaveriet som system och beredda att gå långt för att stoppa det. Mer än tusen soldater eskorterar Burns och hans herre till hamnen. Ett skepp för dem tillbaka till Virginia.

Händelsen bidrar till att ett nytt politiskt parti bildas. Det republikanska. Ett nordstatsparti.  Man inser att Douglas lag om att folksuveräniteten i delstaterna ska avgöra om de nya territorierna ska bli slavstater öppnar dörren för att också slaveriet ska sprida sig till nordstaterna. Republikanerna gör front mot principen och mot slaveriet. I Södern döps partiet till »Svarta republikanska partiet«. I presidentvalet 1856 nominerar man en kandidat som heter John Frémont, som går till val på sloganen »Frihet från slaveri, frihet att tala och Frémont«. Demokraterna ställer upp med James Buchanan. Ett parti som heter »American independence party«,  ett parti för vita infödda amerikaner, ställer också upp. De kallas också »Know nothing party« eftersom de försöker hemlighålla allt om partiets organisation och på frågor om saken svarar att de ingenting vet. Men »Know nothing party« vet en sak: att man är emot de nya. Ogillar den oavbrutna strömmen av nya immigranter. Mellan 1850 och 1860 kommer mer än 2,5 miljoner. Nästan en miljon av dem är irländare. Tyskar är nästan lika många.  Svenskarna är inte så många än, men av de som utvandrat har några bosatt sig i Södern och några har skaffat sig slavar. Den slaverivänlige demokraten Buchanan vinner valet och blir president. Aristokraterna i Södern driver sina plantager som slavstater som påminner om den romerska republiken. De vill att samma ordning ska gälla västerut. 1857 får Högsta domstolen ett fall som gäller en man som heter Dred Scott; som varit slav i Missouri, följt med sin herre först till Illinois och sedan till annat ett territorium där slaveriet är förbjudet. Scott kräver att bli fri. Högsta domstolen dömer: nej. Slår fast att ingen svart kan bli medborgare i USA. Att slavar är privat egendom och att kongressen inte kan stifta lagar som förbjuder slaveriet.  De svarta får inte ens föra sin talan i domstolarna.

Foto: Evan Vucci/AP

»Manifest destiny« är en doktrin som utvecklas vid denna tid. Den uttrycker övertygelsen om att USA är förutbestämt att expandera västerut ända till Stilla havet. Många fascinerades av tanken att USA har en speciell uppgift. Att civilisera kontinenten. Visioner om denna nya civilisation, skapad av invandrarna från Europa, har på 1850-talet börjat anta formerna av en ras-ideologi. Enligt historikern Reginald Horsman sker vid denna tid ett skifte i föreställningen om vad Amerika är. Bort från grundlagsfädernas idealistiska tankegods, upplysningsidéer och en republik för alla, till en hållning som betonar ras och blodsband. Långt innan inbördeskriget har USA bestämt att stora delar av de människor som bodde på kontinenten inte är värda att dela skördarna av den nya, rika, demokratiska statens frukter. Indiankrig, slaveri och erövringskrig mot Mexiko ursäktas med dessa idéer. Amerika är och ska i första hand vara en plats för vita, för anglosaxare.  

I augusti 1858 invaderas den lilla staden Ottawa i Illinois av tusentals män, kvinnor och barn. De kommer till fots, på hästrygg, i vagnar, med tåg, flotte och kanalbåtar. Flammande politiska paroller vajar över relingen.  Dammet yr på gatorna. En tidningsskrivare från Chicago klagar på att den stillsamma staden förvandlas till ett inpyrt rökhus.

Det stundar mellanårsval. »Den lille jätten«, sittande Illinoissenatorn Stephen A Douglas, har gått med på att möta sin okände utmanare Abraham Lincoln i sju debatter runt om i delstaten. Lincoln, lång och skranglig, kliver av vid järnvägsstationen. En halv kilometer lång supporterskara följer honom och till borgmästarens hem. Där fräschar den långe upp sig. I tidningarna är han ofta karikatyrmässigt ritad och kallas ömsom babian och giraff. En självlärd man är han, som har studerat lagen och huggit ved på samma gång för att föda sig medan han läst.

Douglas rullar in västerifrån. I elegant droska framförd av sex vita hästar. Vilar upp sig en stund på järnvägshotellet. Supportrar marscherar fram och tillbaka utanför, skanderande höga slagord och improviserade sånger. 

På Washington Square, där debatten hålls, finns varken stolar eller träd. Solen steker. Vatten, lemonad och sprit säljs i mängder. Clowner kastar sig dödsföraktande upp och ner i markiser. En av markiserna brister, och clownen ramlar ner i knät på en åskådare och publiken jublar.

Douglas är klädd som en plantageägare. Bred vit hatt, ljusa byxor, mörkblå rock med stora polerade knappar. Han har problem att ta sig upp på scenen.

Lincoln är slarvigt klädd i svart rock och vit skjorta. En sliten tygkasse med utkast och gamla tal i osorterade högar placerar han vid sina fötter medan Douglas inleder debatten. I en timme talar han. Om folksuveränitet och att kolonisterna måste få bestämma själva om de ville ha slaveri eller inte. Han smädar Lincoln. Säger att denne väl inte bara vill befria negerkvinnorna, han vill väl äta, sova och leva med dem också. Lincoln talar i en och en halv timma. Om att slaveriet är fel och i lag måste stoppas. Av ett enda skäl: det är orättfärdigt. Douglas svarar i en 30 minuter slutreplik att det är majoritetens sak att bestämma hur det egna samhället ska organiseras.

Några dagar senare är det hårdare tag. Douglas varnar för Lincolns förföriskt skickliga debattstil: Han är rolig, mullrar Douglas, han drar anekdoter, får er att skratta med sina punchlines och finurliga meningar, får er att gråta med sina känsliga skildringar av bördan hos den svarte mannen nere på fälten i Södern, sina gripande ord om slavarna därnere, men aldrig någonsin om arbetarna här uppe i norr, tusentals män, hungriga, som strejkar, han är kanske bara okunnig om dem.  Men de marscherar och ställer till kravaller för att de inte har mat på sitt bord. Han pratar inte om dem. Men han pratar om negrerna och kravet på deras jämlikhet, han vill kanske gifta sig med en neger.

Abraham Lincoln och Stephen A Douglas

I Galesburg säger Douglas att oavhängighetsförklaringen inte var tänkt att tillämpas på icke-vita.

– Det här styrelseskicket skapades av våra grundlagsfäder på vit basis […] skapat av vita män för att gynna vita män och deras kommande släkten.

– Jag tror på lagen, säger Douglas, och Högsta domstolen har sagt att negern inte har rätt att bli fri. Men de av er som tror att negern är en jämlike, och borde bli jämlik med er socialt, politiskt och lagligt har rätt att ha de åsikterna, och ni kommer förstås att rösta på Lincoln.

Lincoln säger att bara för att han vill att den svarta kvinnan i Södern ska få frihet betyder inte det att han vill gifta sig med henne. Men om man gör undantag från den universella principen om människor som jämlikar för de svarta, vilka undantar man då nästa gång? 

– Judar? Katoliker? Utlänningar? Eller bara fattiga människor? Vem blir näst när vi visar att jämlikhet inte gäller?

Lincoln säger att han hatar slaveriet. Hatar tanken på att det kan sprida sig västerut.

– Inte bara för att det är monstruöst orättvist. Utan för att det utarmar oss som republikanskt exempel i världen – ger fiender till fria institutioner möjlighet att klanka ner på oss som hycklare. Det får våra verkliga vänner, frihetsälskare, att tvivla på vår uppriktighet och speciellt för att verkligt goda människor tvingas in i ett öppet krig med de grundläggande principerna för den civila friheten – att kritisera oavhängighetsdeklarationen, och insistera på att det inte finns några rätta grundprinciper, bara självintresset.

Lincoln får flest röster i valet, men det är delstatssenatorer som i denna tid utser senatorerna till kongressen i Washington och de utser Douglas till vinnare. Två år senare besegrar Lincoln »den lille jätten« i presidentvalet, och Sydstaterna utropar sin konfederation. Så kommer inbördeskriget och Amerika spikas upp på korset, dör och återföds. Men bara en kort tid. Slaveriet är i lag är förbjudet, men snart är det mesta i Södern sig likt igen. De svarta betraktas inte som jämlikar. En serie lagar i Sydstaterna förbjuder bland annat svarta att gifta sig med vita, och att bära vapen. Slaveriet ersätts med lagstiftad segregering.

I sin bok »En droppe blod. Ras och tolerans i USA« kallar Karin Henriksson de hundra åren efter inbördeskriget för USA:s apartheid-era. Den 1 december 1955 vägrar den 42-åriga sömmerskan Rosa Parks att resa sig när en vit man kliver på en buss och påpekar att hon sitter i del av bussen som är avsedd för vita. Den amerikanska medborgarrättrörelsen föds. Lyndon B Johnson stiftar medborgarrättslagar på 1960-talet: framför allt lagen om medborgerliga rättigheter, Civil rights act, som förbjuder diskriminering i offentliga och privata lokaler, och Voting right act, som tar bort alla formella hinder för svarta att rösta.

Vem är en riktig amerikan? När italienarna och irländarna börjar komma framställs de i rasliga termer. Svenskarna klarar sig bättre.

– De ses som komna ur det anglosaxiska. Ur det engelska. Därför får svenskarna en möjlighet att stiga i sorteringshierarkierna, berättar Dag Blanck, denna gång från en kontorstelefon på sitt college i Illinois.

Ibland är det religion som spökar. Irländarna och italienarna var katoliker.

– Misstron mot katoliker sitter djupt. John Kennedy var tvungen att konfrontera frågor som: Vem kommer ni vara lojal mot? Det är intressant att USA bara har haft en katolsk president. Det vita är omgärdat av kravspecifikationer? I dag talar vi om vithet. Men idén om hierarkier finns kvar, liksom idén om det vita.

Färgskiftning

Trehundraåttamiljonersjuhundrafyrtiofemtusenfemhundratrettioåtta. Så många människor bodde i USA 2010 när den senaste folkräkningen gjordes. En sådan har gjorts vart tionde år sedan 1790. Om två år är det dags igen. Alla hushåll i USA och Puerto Rico får en blankett från staten som ska fyllas i. Det är inte frivilligt. Blanketten ska tillbaka till staten. Annars kommer en folkräkningsanställd hem, knackar på dörren och ställer frågorna på blanketten. Det är The United States census bureau som har ansvar för projektet. Mer än 10 miljarder dollar kostade det 2010. Den som ger felaktig information kan bli bötfälld, beroende på brottet, allt från $100 till $1 000 och få att tillbringa ett år i fängelse.

Varje amerikan ska uppge sin ras i blanketten. Senast kunde man välja mellan följande raser: vit (person med bakgrund i Europa, Nordafrika, Mellanöstern); latino/latina (bakgrund i Latinamerika), svart/afroamerikan (bakgrund i Afrika) och slutligen personer med bakgrund i någon amerikansk urbefolkning.

Mellan 2000 och 2010 ökade latinogruppen kraftigt. Den genomsnittliga latinokvinnan föder 3,0 barn, jämfört med 2,2 för icke spansktalande svarta och 1,8 för icke-spansktalande vita kvinnor. I dag utgör den icke-vita delen av befolkningen, inklusive latinos, närmare 40 procent och beräknas vara i majoritet inom 25 år. I Kalifornien är det redan så. Den vita gruppen utgör bara 38 procent av befolkningen,

– När jag var här för några år sedan meddelade en person som gjort folkräkningen att av alla bebisar som fötts i Illinois det året var bara 49 procent vita. En demografisk revolution pågår. Ett sätt att förstå Donald Trumps framgångar är att titta på hur förändringarna i demografin leder till spänningar. Vita känner sig utsatta. Helt klart. Mainstream Amerika förändras, säger Dag Blanck.

Deb Haaland, Ilan Omar och Paulette Jordan. Foto: Christophe Ena Russell Contreras och Otto Kitsinger, AP

Indiansommar

Det handlar om lärarlöner när tv-tittarna i Idaho måndagen den 15 oktober ser debatten mellan delstatens republikanske guvernör Brad Little och hans demokratiska utmanare Paulette Jordan. Little skryter över att lärarlönerna i Idaho är de högsta i landet. Jordan säger att påståendet är bluff, att det var längesedan Idaho började halka efter när det gäller lärarnas löner. Den utvecklingen har accelererats under Littles ämbetstid. Replikskiftet är tidstypiskt. En strid om fakta. Men debatten väcker ändå intresse utanför delstaten. Paulette Jordan äger hästar som hon ofta rider på och har skjutvapen. Hon går till val på ett program som framför syftar till att skona miljön i delstaten, med repliker som »vi har inte fått jorden, vi ska lämna över den till våra efterlevande«. Den infödda amerikanskan Paulette Jordan kan bli USA:s första indian på posten som guvernör i en delstat. Det är inte sannolikt. Idaho röstade på Trump, med över 35 procents marginal i senaste presidentvalet. Men hon har knappat in de senaste månaderna.

I Minnesotas femte kongressdistrikt väntas demokraten  Ilhan Omar, född i Mogadishu i Somalia, och invandrad till USA som 14-åring, besegra republikanen Jennifer Zielinski. Omar blir i så fall den första somalie-amerikanen i kongressen. Deb Haaland har goda utsikter att bli den första infödda amerikanskan som tar plats i kongressen, hennes motståndare Janice Arnold Jones har dragit på sig vrede efter att ha kommenterat Haalands ras.

Liknande exempel på hur minoritetskandidater har goda möjligheter att vinna över republikanska motståndare finns det mängder av. Mycket tyder på att den nya kongressen kommer att ha en större etnisk blandning än någonsin tidigare när den träffas i januari nästa år.

Mobilisering

Efter Donald Trumps chockartade seger i presidentvalet är mellanårsvalet ett första test på hur det republikanska partiet bedöms av den amerikanska allmänheten. Prognoserna om en »blå våg«, en stor demokratisk seger, i representanthuset, har gett energi år liberala demokrater, som drar in mer pengar och leder i opinionsmätningarna i en rad delstater. Men bland Trumpmotståndarna gnager ändå oron. Presidentvalet 2016 skulle också sluta med demokratisk seger, enligt opinionsmätningarna.

Den 19 oktober skriver Nate Silver, statistikoraklet som driver bloggen FiveThirtyEight, att sannolikheten för en stor demokratisk seger i representanthuset är 80 procent.

– Det ser ut som att årets val följer historiska mönster. Reagan förlorade representanthuset under sin första ämbetsperiod, Clinton hela kongressen, Obama likaså. Det brukar alltid bli en rekyl.  Checks and balances, säger statsvetaren Henrik Oscarsson.

 Ändå är sannolikheten att mellanårsvalet inte blir någon omtumlande politisk jordbävning – eller en katastrof för Donald Trump – lika stor som att Demokraterna vinner representanthuset. Ungefär 80 procent, alltså. Enligt såväl Nate Silver som de flesta andra bedömare. Republikanerna är tippade att behålla sin knappa majoritet i senaten. Anledningen är att bara en tredjedel av senatorerna väljs om. Och i år är matematiken historiskt ogynnsam. Av 35 senatsplatser som står på spel är 23 demokratiska. Demokraterna måste med andra ord försvara fler platser än de kan vinna.

Demokraternas förhoppningar om framgångar i valet till representanthuset bygger på att man får sina sympatisörer att verkligen gå och rösta.  Valdeltagandet i dessa val brukar vara lågt. Mellan 35 och 37 procent. Och de som röstar i mellanårsvalen är oftast de vita, de äldre, de konservativa. 

– Med tanke på hur oerhört lite det var som skilde förra valet, då det hade räckt med bara några fler unga och kvinnor röstat för att Clinton skulle blivit vald, så blir mobiliseringen särskilt viktig för Demokraterna, säger Henrik Oscarsson. 

– Väldigt mycket handlar också om att få folk att inte gå och rösta. Hillary misslyckades med att väcka entusiasm de sista dagarna. I ett race mellan två partier blir det viktigt att försöka få lågutbildade att inte gå, påverka dem med negativa kampanjer mot motståndaren. I parlamentariska system med flera partier biter inte negativt kampanjande lika hårt. Det handlar om att genom att utmåla kandidater som korrumperade och falska avmobilisera väljarna.

Polariseringen mellan partierna är avgrundsdjup. Inom bägge partierna också. I de republikanska primärvalen vann Trumpentusiasterna, anti-etablissemangskandidater över det gamla republikanska gardet. Bland Demokraterna har progressiva populister som talar om riksrätt mot presidenten vunnit mot mittenorienterade kandidater.

– En demokratisk majoritet i representanthuset skulle vara en allvarlig motgång för president Trump. Det betyder att det kommer att bli mycket svårare för Republikanerna att genomdriva nya lagar eftersom all lagstiftning måste godkännas av kongressens båda kamrar. Dessutom kommer Demokraterna att ta över majoritetsrollen i utskotten, vilket ger dem stora möjligheter att inleda undersökningar och kalla vittnen, något som kommer att missgynna Republikanerna, säger Dag Blanck.

Men att ta mellanårsvalet som en profetia om presidentvalet 2020 brukar vara vanskligt. Såväl Reagan som Clinton och Obama kom tillbaka efter mellanårsvalförluster för sina partier, och återvaldes två år senare. En försvagad Trump efter den 6 november följer alltså snarare det historiska mönstret.

– En fortsatt republikansk majoritet skulle vara en stor framgång för presidenten, som då har fått folkets godkännande för sin politik. Det kommer ytterligare att stärka Trump, inte minst inför presidentvalet 2020, och skapa stor osäkerhet bland Demokraterna om den framtida strategin, säger Dag Blanck.

En fortsatt republikansk kongress skulle också underlätta för Trump att, om möjligheten uppstår, förstärka den nya konservativa övervikten i Högsta domstolen. Bland demokraterna är oron stor för att kronjuvelerna, Civil rights act och voting rights act, urholkas. Redan för några år sedan undanröjde Högsta Domstolen statens viktigaste vapen för att skydda minoriteternas rösträtt, och gjorde Voting Rights Act svårare att använda. 

Fortfarande samma strid om vad Amerika ska vara. Vitt eller blandat.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera