Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Röd-blå-grön röra

Alla håller masken – och tyst. I det rådande politiska spelet litar ingen på någon.

Början av veckan och Stefan Löfven har precis fått uppdraget. Det visar sig näst intill omöjligt att få någon från mittenpartierna att berätta hur de ser på sakernas tillstånd. En högt uppsatt mittenrepresentant säger sig »veta för lite om processerna«. En annan har »dålig inblick« och måste »putsa på en artikel«. Ytterligare andra svarar inte på tilltal. De som ändå vågar ta i det som sker, har dubbla grytvantar på.

Läget är känsligt. Ingen vet vad som ska hända. Dörrar kan öppnas och slås igen i draget av ett anonymt uttalande. Enskilda politiker har just nu en makt som de är långt ifrån när riksdagsarbetet går sin gilla gång. De vill helst inte använda den.

Att tystnaden inte speglar ett lugn, utan snarare motsatsen, blev tydligt när Centerpartiets kommunikationschef – den som ska vara bäst på sådant här, alltså – twittrade en uppmaning till ägarfamiljen Bonnier att göra något åt Dagens Industris P M Nilsson, eftersom han förespråkar en annan väg än Centerpartiets:

»Undrar vad som sägs på släktmiddagarna hos familjen Bonnier om det faktum att deras dagstidning kampanjar för att ge regeringsinflytande till ett främlingsfientligt parti med nazistkopplingar?«

Det är just den där typen av klavertramp partiernas företrädare, särskilt de i mitten, är rädda att göra. Förhandlingar kräver is i magen och stadig hand. Då duger det inte att offentligt avslöja en malström av osmälta, omdömesgrumlande känslor.

 

Hade ens Ulf Kristersson trott att han skulle lyckas redan i första rundan?

De flesta utanför Moderaterna sa att Kristersson måste misslyckas, sedan Löfven, först därefter startar det på riktigt. Antagligen med Kristersson igen. Den förre försvarsministern Mikael Odenberg gav uttryck för just den idén, när han recenserade Kristerssons insats i Aftonbladet:

– Om Löfven hade misslyckats hade bollen kommit tillbaka till Ulf och då hade det varit läge att lansera det här 3–2–1-förslaget. Nu tycker jag att han gjorde det för tidigt.

För de flesta i Moderattoppen framstod det där som ett slappt och riskabelt resonemang:

– Släpper man frågan till Löfven får man antagligen aldrig tillbaka den, sade en centralt placerad moderat strax innan helgen bröt ut, med presskonferens efter presskonferens.

Ingen moderat vågar underskatta Socialdemokraternas virtuosa förmåga att spela på det politiska systemet, även med ett katastrofval i ryggsäcken. Ingen moderat vågar heller lita på mitten.

– Annie vill inte regera med Löfven, men en majoritet i hennes parti vill det, konstaterade samma moderat.

Här finns en paradox. Den pragmatiska Centern har blivit ett liberalt idéparti. Det har rört sig längre bort från en socialdemokrati, som under den senaste mandatperioden har gjort ständiga offer vänsterut. Hur Centerpartiet så snabbt kunnat gå från ett kohandlarparti till liberal principbärare är en gåta, men bara om man tar för givet att Centerns kärntrupper sätter det politiska innehållet före kulturell och sociologisk hemkänsla. Det gör de antagligen inte.

Det här är ett folkrörelseparti, som många fortfarande föds in i och växer upp med. Politiken kan skifta inom rätt vida ramar, utan att det ändrar saken. Och när valet därför står mellan att kompromissa med de politiska övertygelserna – numera gravt liberala – och den kulturella hemvisten – folkrörelsen som alltid – är det kulturen som vinner i de breda lagren.

Att Centerväljare gärna ser ett samarbete med Socialdemokraterna beror inte på att de tror att Stefan Löfven är bäst på att genomdriva Annie Lööfs liberalism. Det beror på att de känner sig hemma i sällskapet. Det här förklarar delvis varför Centern, som i praktiken blivit kungamakare, under veckorna som gått snarare tycks ha kämpat för att slippa få inflytande.

En annan, delvis överlappande förklaring är att Centern slits mellan höger–vänster-skalan och den omtalade gal–tan-skalan, utan att vilja bestämma sig för vilken som är viktigast. Här ligger förklaringen till att nyliberala centerpartister kan tänkas byta ut sina käpphästar mot socialdemokratiska mulor, om bara Sverigedemokraterna stängs ute. De har valt gal–tan framför höger–vänster. Partiledningen försöker hålla fast vid båda.

Kunde Ulf Kristersson ha dyrkat upp sådana baklås?

– Det Centern inte tar till sig är att Socialdemokraternas allt överskuggande mål med att förhandla över blockgränsen är att spräcka alliansen. Det är själva huvudmålet.

Det är en av få moderater som går att nå på telefon som talar:

– Det finns inget att ge i en sådan förhandling med Socialdemokraterna, förutom kapitulation.

Så om man ska tro Moderaterna fanns inget Kristersson kunde göra, förutom att ta ett steg tillbaka och lämna Svarte Petter till Stefan Löfven.

Och Liberalerna, då?

De har i någon mån samma dilemma som Centerpartiet, men dessutom två andra problem: Det ena är att de är för små för att spela roll på egen hand. Det andra är Jan Björklund.

En rutinerad men utmattad liberal låter undslippa sig:

– Det är otroligt. Karln har lyckats få stora delar av partiet att tro att det dåliga valresultatet var en framgång.

Det spekuleras i om Jan Björklund låter sina personliga ambitioner styra. Han är nära personlig final och vill inte göra den i skymundan, utan helst som minister. Men rapporterna från Liberalernas gruppmöte i tisdags kväll vittnar ändå om en partiledare med stöd. Att gruppen är kluven – vissa vill ta någon variant av Ulf Kristerssons 1–2-3 erbjudande, andra anser att till och med det blir för nära Sverigedemokraterna – är ingen hemlighet. Men Björklund har stöd i båda läger.

– Det är inte bara Liberalerna som är kluvna. Vill Ulf bli statsminister behöver han hantera samma spricka i sitt eget parti, säger en liberal.

 

Redan timmarna innan Stefan Löfven fått talmannens uppdrag, började det mullra. Manande basröster från arbetarrörelsens långa historia. »Från LO har vi hela tiden varit tydliga med att det är upp till Stefan Löfven att bestämma vem han vill samarbeta med i en eventuell regering«, inledde LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson en debattartikel i Aftonbladet i måndags. Sedan var han minst lika tydlig med vad en sådan regering måste hålla fast vid: arbetsrätten, ingen lagstiftning för lägre ingångslöner, stora satsningar på offentliga sektorn.

Aftonbladets partinära ledarsida stämde in. Att Löfven nämnde arbetsrätten som ett område att diskutera med Centerpartiet var att närma sig och näst intill överträda »de röda linjer som inte kan överträdas«. Från den fackligt finansierade tankesmedjan Katalys och dess chef Daniel Suhonen hördes liknande varningar.

Så länge bollen låg hos Ulf Kristersson kunde alla på den socialdemokratiska sidan vara ense om att »bryta blockpolitiken«. Men nu, när det kan bli allvar, får de samma problem som mittenpartierna.

Socialdemokraterna har använt gal–tan­skalan som bräckjärn för att bryta isär alliansen. När de själva ska få till en koalition är den lika mycket ett bräckjärn i deras egen krets. LO och partivänstern, som är den starkaste idékraften i partiet just nu, vill bygga på vänster–höger. Då blir plötsligt Centerpartiet värre än Moderaterna. I just de frågor Thorwaldsson nämner står faktiskt Sverigedemokraterna närmare socialdemokratin än något borgerligt parti.

Inga socialdemokratiska riksdagsledamöter med facklig bakgrund har någon lust att med mig tala om den saken.

 

Mattias Karlsson, ofta titulerad Sverigedemokraternas ideolog och gruppledare i riksdagen, suckar. Han är beredd att tala, men låter närmare död än seger:

– Vi har vinnlagt oss om att ha öppna kanaler till borgerligheten och har försökt att tala sakpolitik. Det är ju det märkliga, att ingen gjort det förrän precis de senaste dagarna, när Stefan Löfven tog upp arbetsrätten.

Ulf Kristerssons försök att lösa upp knutar med sakpolitik, i en debattartikel i Dagens Nyheter i förra veckan, betecknar Karlsson som »vagt«. Artikeln var nog tänkt som ett sätt att lotsa Centern rätt, men den enda partiledare som sade något positivt om texten var Jimmie Åkesson. Det fick ingen respons från moderat håll.

– Vi har inga invändningar mot extra val. Vi tror inte att vi kan prestera sämre än vi gjorde i valet. Valanalysen är inte färdig, men det går nog att säga redan nu att opinionsinstituten överkompenserade och lyfte oss för högt. Och så har vi inte varit sossarnas huvudmotståndare förut, så vi blev lite chockade över hur fult de spelar.

Enligt Karlsson spred Socialdemokraterna påståendet att Sverigedemokraterna ville höja hyrorna med 50 procent. Sedan »skickade de ut« Hyresgästföreningen för att sprida budskapet:

– Det fick vi lägga ner mycket tid på. Och abortfrågan, som socialdemokraterna hade sju presskonferenser om och fick nyhetsredaktioner att nappa på, trots att frågan inte fanns med bland våra 180 viktigaste frågor inför valet.

Mattias Karlsson suckar igen. Ingen i de andra partierna vill ens ta reda på var Sverigedemokraterna står i olika frågor. Han menar att det finns en rätt bred samsyn med allianspartierna, utanför migrationspolitiken, där skillnaderna blivit betydligt mindre sedan förändringarna efter flyktingkrisen 2015:

– Tittar man på tillkännagivanden i riksdagen som vi delat finns flera centrala områden med stor samsyn. Kriminalpolitik och lag och ordning är kanske främst. Det borde vara lätt att komma överens om bättre företagsklimat, främst för mindre företag. I försvarspolitiken står vi nära varandra. Energipolitiken är lite svårare, men där är det Centern som sticker ut.

Och vilka skulle vara de stora sakpolitiska problemen?

– Klassiska välfärdsfrågor. Fattigpensionärer, sjukförsäkring, a-kassa. I sådana frågor är vi närmare sossarna.

Mattias Karlsson trodde att det mest sannolika var en M+KD-regering, men nu är han osäker:

– Går sossarna med på att ändra arbetsrätten kan det ju sluta med en överenskommelse där. Men jag vet ärligt talat inte, eftersom liberaler och centerpartister agerar emotionellt, snarare än rationellt. Ett extra val kunde kanske göra saker tydligare, men just därför blir det väl inte av.

Jag jagar ett par högt uppsatta moderater för att få en kommentar.

De lovar att återkomma, men har inte gjort det vid pressläggning.

 

Kommer Löfvens runda att leda till något? En centralt placerad liberal, som trots allt talar, svarar kategoriskt:

– Nej. Det är Centern som Löfven svärmar mest för, men för att få med oss räcker det ju inte direkt med att erbjuda en ministerpost och betyg från femman. Det behövs rätt mycket för att motivera det för väljarna: arbetsrätten, enklare anställningsformer, optionsbeskattningen, 10 000 nya poliser  …

– Som jag uppfattar vår riksdagsgrupp finns det ett stort stöd för Ulf. Man gillar honom och tycker att han spelat fair. 

Nyval?

– Moderaterna är livrädda för det. De skulle tappa 5 procent till SD.

En bit in i samtalet dyker Tyskland upp. Och Strängnäs:

– Både i kommunerna och i Tyskland kan S och M gå samman. Varför inte på riksplanet?

Det dyker upp en liknelse, kanske en aning antikverad för dem som inte har kontakt med sin föräldrageneration: »Barnen från Frostmofjället«. Sju föräldralösa barn och en get tar sig över fjället i en snöstorm:

– Man ber inte de minsta att leda de största.

Den åtminstone halvvuxne på fjället, alltså. Den liberala drömmen visar sig vara att storebröderna går samman. Inte att de små spelar ut dem mot varandra.

Märkliga tider.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera