Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Italiens nya Romfördrag skyller allt på EU

Matteo Salvini har klivit fram som Italiens starke man, efter 20 år av stagnation och förfall. Hans mål är att i grunden förändra EU, med start i parlamentsvalen i maj.

De samlades den sista lördagen i oktober på Capitolium, den minsta av Roms sju kullar. Det var tjockt med folk utanför senatspalatset, där Roms kommunbyråkrater håller till, med utsikt över Forum Romanum. Michelangelos breda trappa, vänd mot Peterskyrkans kupol på andra sidan Tibern, var en enda ström av människor.

Demonstranterna var inte studenter. Inte heller hipsterfascister från den växande Casa Pound-rörelsen. Det här var Roms alldeles vanliga borgerlighet som hade fått nog. Som demonstration betraktad var den anmärkningsvärt väluppfostrad; det togs i hand och utbyttes artighetsfraser. De flesta var ledigt uppklädda i märkeskläder. Den som dristade sig till att fråga vad saken gällde, fick ett hövligt svar och fann sig snart indragen i konversation.

Det enda aningen udda var att det här och där gick runt personer som slagit in sig i de fula, neonorangea plaststaket som spärrar av de allt fler hål, gropar och till synes övergivna renoveringsprojekt, som fyller Roms gator. »Roma dice basta«, stod det på en av de få banderollerna. »Rom säger nog.« Någon viftade med en kvast med ett handskrivet meddelande: »Oggetto molto utile  … (Force ancora sconosciuto a Roma)«, »Mycket användbart föremål  … (kanske ännu okänt i Rom).«

Det här var en protest mot ett Rom i förfall. Ett skräpigt, misskött Rom som mest påminner om Piranesis romantiserande 1700-talsetsningar av ruiner bevuxna av ogräs och sly. Mot sopor som inte hämtas, mot träd som dör, mot gator som knappt är farbara, mot att Tibern fylls med bråte och att travertinen i trapporna ner till floden är i uselt skick, men att inget görs för att laga det trasiga. I stället sätter polisen upp avspärrningstejp, i hopp om att det ska avskräcka de mer riskbenägna.

Borgmästaren, Femstjärnerörelsens Virginia Raggi, syntes inte till. Hon var upptagen med att förbereda sig för en rättegång som handlade om huruvida hon ljugit om en utnämning. Ett par veckor senare friades hon. Grundaren av hennes parti, komikern Beppe Grillo, tog henne i försvar mot demonstranterna och när rättegången väl var över försökte Raggi återta det hon tappat i popularitet. Hon bjöd in pressen att följa henne, när hon övervakade hur bulldozers jämnade åtta olagligt byggda villor med marken, i ett slag mot Casamonicamaffian i Roms sydöstra förorter.

Ett mikrokosmos av italiensk politik.

***

Som turist i Rom är inte förfallet lika påtagligt som det är för fast boende. I det relativt lilla innerstadsområde där de flesta sevärdheter finns, hålls det mesta i ordning. Saken är bara den att det är mer regel än undantag att det sker genom privata initiativ, snarare än genom stat och kommun.

De stora modemärkena ser till att området kring shoppinggatan Via Condotti underhålls och de gör mer än så. Skomärket Tod’s betalade motsvarande en kvarts miljard kronor för den nyss genomförda renoveringen av Colosseum. Bulgari stod för förra årets tvättning och reparation av Spanska trappan. Renoveringen av Trevifontänen, som tog ett och ett halvt år med start sommaren 2014, lade Fendi runt 25 miljoner kronor på.

Det är inte stora pengar för ett modemärke som betalar 30 miljoner om året i hyra för sitt kontor i Mussolinis Palazzo della Civiltà Italiana, det italienska civilisationspalatset i förorten EUR, men det handlar inte bara om marknadsföring och skattelättnader. Det säger också något om hur förtvivlat svårt den italienska staten har att samla sig till att vårda och utveckla landet, i nästan alla avseenden. Andra får kliva in.

Det upplevda förfallet handlar inte bara om stadsmiljön.

Många skolor är smutsiga och nedslitna, samtidigt som utbildningen kostar förhållandevis mycket i avgifter, bokinköp och annat. Kollektivtrafiken fungerar dåligt på många ställen. Mobilnätverken håller inte takt med efterfrågan.

Det är till stor del en ekonomisk kris. Sedan euron infördes, med början för snart 20 år sedan, har nästan inget gått rätt i Italien. Det är det enda landet inom eurozonen som har lägre BNP per capita i dag, än när valutan infördes. Just kopplingen mellan euron och Italiens problem är en tvistefråga, med rätt välkända skiljelinjer: EU:s företrädare och många europeiska ekonomer menar att euron inte har med Italiens problem att göra. Amerikanska ekonomer är mer benägna att se euron som en del av problemet.

Oavsett det, går det att mäta vad som skett under europerioden. Ekonomin, som i början av 1990-talet var lika stor som den brittiska, är nu mer än 25 procent mindre än britternas. BNP:n är fortfarande mellan 5 och 10 procent lägre än den var före finanskrisen 2008. Inom EU är det endast Grekland som på samma sätt inte lyckats ta tillbaka vad som gick förlorat. Den samlade arbetslösheten är över 10 procent och ungdomsarbetslösheten i landet som helhet mer än 30 procent. Det blir, som alltid i Italien, värre ju längre söderut man kommer. Milano och Florens kan nästan framstå som tyska städer. Neapel, sicilianska Syrakusa eller kalabriska Crotone, på den italienska stövelns främre sula, gör det inte. I Mezzogiorno, Italien söder om Rom, är BNP per capita inte ens två tredjedelar av riksgenomsnittet. Arbetslösheten för dem under 25 år är närmare 50 procent.

Det är ur detta som Italiens nuvarande regering växt. Det är ur frustrationen efter 25 förlorade år som den lagt en expansiv budget och därigenom hamnat i konflikt om statsskuld och budgetunderskott med EU.

***

Det som skett är i korthet detta:

Den budget den italienska regeringen lade fram i september var, om man bara ser till nyckeltalen, inte vanvettig. Underskottet sattes till 2,4 procent, det vill säga lägre än EU:s kriterier på 3 procent. Det som fick EU att reagera kraftigt var att budgeten sågs som ett »anmärkningsvärt avsteg« från tidigare italienska regeringars löften om att minska statsskuld och underskott. Stabilitetspakten föreskriver att statsskulden inte bör vara över 60 procent av BNP. Den italienska budgeten skulle öka statsskulden, som redan ligger strax över 130 procent, snarare än minska den.

Det som ytterligare oroade EU-kommissionen, även om det inte ligger inom dess domvärjo, var att underskottet uppstod i ett slags ohelig kompromiss mellan de två koalitionspartierna. Femstjärnerörelsen fick sitt försök till medborgarlön, som Lega är mycket skeptisk till. Lega fick sina reformer mot en låg platt skatt, som Femstjärnerörelsen är mycket skeptisk till. Därtill kom att den tidigare beslutade höjningen av pensionsåldern skulle rivas upp. Det framstod, från Bryssel, som total ansvarslöshet.

Till det kom oenighet av ett vanligt slag när budge­tar diskuteras: den italienska regeringens tillväxtprognoser är starkare än EU:s. Det påverkar underskottets relativa storlek. Såsom EU räknar är det inte 2,4 procent, utan 2,9 procent, alldeles under de fastlagda gränserna.

I oktober meddelade EU-kommissionen att den betraktade Italiens budget som en »särskilt allvarlig avvikelse« från de åtaganden Italien hade gentemot EU och begärde, enligt de striktare regler för budgetprocesser som EU infört, att Italien skulle lämna in en reviderad budget inom tre veckor. I kommissionens ordalydelse låg ett hot om sanktioner, som skulle kunna innebära att Italien ålades att böta flera miljarder euro.

Den italienska regeringen backade inte, utan gjorde tvärtom en poäng av att ta strid för sina vallöften mot de krav kommissionen ställde. Det fick kommissionen att i förra veckan begära en formell disciplinprocess.

Så är läget nu. Varken Italien eller EU-kommissionen är beredda att backa.

– Det steg vi tar i dag är en oundviklig konsekvens av beslutet av de italienska myndigheterna att inte justera sina budgetmål i det reviderade utkastet till budgetplan, sade kommissionären Pierre Moscovici.

– Vi valdes inte för att driva igenom samma destruktiva politik som tidigare regeringar, sade Francesco D’Uva, parlamentsledamot för Femstjärnerörelsen.

Utanför Italien dominerar EU-kommissionens beskrivning av läget.

***

Om man ska förstå vad som sker politiskt i Italien kan man börja i två statistiska poster från 2016. Det året emigrerade 157 000 italienare, många unga, i jakt på en bättre framtid. Samma år toppade den nordafrikanska immigrationen till Italien med 181 000 personer. Runt 5 000 drunknade på vägen över.

Migrationen innebar störst problem i det redan prövade Syditalien, men gradvis påverkade den större delen av landet. Dublinöverenskommelsen gjorde att Italien fick bära en oproportionerligt stor del av bördan. Ekonomer och vänsterpolitiker påpekade dels att Italien, som har ett stort födselunderskott, behövde invandrare, dels att italienarna överdrev det som inträffade. Opinionsmätningar visar att italienarna i snitt tror att drygt 25 procent av befolkningen är invandrare. Den korrekta siffran är 9 procent. Men den hastiga tillväxten av lågutbildade nordafrikaner, i kombination med den ihållande ekonomiska krisen, är svår att resonera bort. Mellan 2007 och 2017 mer än fördubblades trots allt antalet invandrare från 2,5 miljoner till mer än 5 miljoner. Det var en så snabb och radikal förändring att italienarna inte kunde trycka tillbaka sin oro.

För vissa var migrationskrisen i sig ingen avgörande sak, bara nästa oundvikliga steg i statens kollaps. Det var den gruppen, de uppgivna och resignerade, som uppmuntrade sina barn att söka sig till något annat land, eller själva gjorde det. Tanken att det är kört för Italien luftades allt oftare vid middagsbord och bardiskar. Andra fylldes av ett ursinne över att alla – politiker till höger och vänster, EU, bankerna, storföretagen och de internationella samarbetsorganisationerna – verkade helt ointresserade av italienarna och Italiens framtid. De stod bara och såg på, eller bidrog till, att landet upplöstes: ekonomiskt, politiskt och till och med geografiskt, i brist på fasta gränser. Ur den senare gruppen växte Femstjärnerörelsen och sedan det pånyttfödda Lega Nord, som i offentligheten kortade sitt namn till Lega, för att inte skrämma bort väljarna i Mezzogiorno. Två rörelser som samlar sin politiska kraft i vreden. I valet i våras blev de båda partierna de stora vinnarna, även om det är en relativ sak i ett splittrat partisystem: Lega fick nästan exakt lika stor andel av rösterna som Sverigedemokraterna i höstens val: 17,4 procent i deputeradekammaren och 17,6 procent i senaten. Femstjärnerörelsen närmare 33 procent.

Efter ett halvår med den oväntade koalitionen är det klart att det mindre partiet och dess ledare Matteo Salvini, är den italienska politikens centrum.

***

Matteo Salvini, har någon sagt, är det närmaste man kan komma en vd för Italien. Han ser inte ut som en sådan, utstuderat orakad, iklädd jeans och sina ikoniska gröna gymnastikskor. Det är också märkligt, med tanke på att han inte är premiärminister, det är den politiskt oerfarne juristen Giuseppe Conte, som står Femstjärnerörelsen närmast. Han är inte heller president. Det är Sergio Mattarella, en kristdemokratisk mittenpolitiker, som nyligen var på svenskt statsbesök. Han representerar alltså inte ens den största koalitionspartnern i regeringen, det gör den 32-årige Luigi Di Maio, partiledare för Femstjärnerörelsen och minister för ekonomisk utveckling, arbetsmarknad och socialpolitik. Men Salvini är inrikesminister och har därmed makten över gränskontroller. Han och Di Maio är dessutom båda vice premiärministrar. Men framför allt leder Salvini – »Il capitano«, kaptenen, bland sina anhängare – i kraft av sin personlighet och sin förmåga. Han följer ett mönster som börjar bli bekant: han använde tidigt Facebook som ett sätt att kommunicera med sina anhängare utan att behöva gå via medierna. Han utrycker sig drastiskt och i ämnen som är laddade med starka känslor. Han är öppet fientlig till etablissemang.

Det är ingen slump att Salvini var på plats i USA för att hälsa på Donald Trump, redan innan Trump utsågs till republikansk presidentkandidat. Inte heller att han undertecknade ett samarbetsavtal med Vladimir Putins parti, Enade Ryssland, våren 2017.

Salvinis väg till makten började ungefär samtidigt som det italienska partisystemet imploderade. Det var det som röjde väg för nya partier.

Våren 1992 arresterades socialdemokraten Mario Chiesa för att ha tagit emot en muta. Det blev början på en process som helt raderade ut de partier som hade dominerat italiensk politik under efterkrigstiden. Socialistledaren Bettino Craxi tog avstånd från Chiesa, som då började vittna om all den korruption han kände till. En våg av arresteringar drog igenom partierna och näringslivet. Ju fler som hamnade i arresten, desto fler talade. Till slut var mer än hälften av alla parlamentsledamöter under åtal. Summan av de mutor som årligen betalades under 80-talet uppskattades till 4 miljarder dollar. Mer än 400 lokala politiska församlingar upplöstes på grund av korruptionsavslöjanden. Bettino Craxi själv dömdes till 27 års fängelse, men flydde till Tunisien och president Ben Ali – i dag i exil i Saudiarabien – med vilken han hade goda relationer.

Craxi dog där år 2000. Hans parti upplöstes 1994. Detsamma gällde Kristdemokraterna, som hade varit statsbärande under hela efterkrigstiden. Det italienska kommunistpartiet, som länge var landets andra största parti, drabbades mindre av korruptionsskandalen, men hade i stället svårt att hantera Sovjetunionens och östblockets fall. Även kommunisterna upplöste till sist sitt parti.

Det var i det politiska vakuumet Silvio Berlusconi klev fram. Mellan 1994 och 2011 spelade hans Forza Italia, senare Frihetens folk, huvudrollen i italiensk politik. Det handlade inte minst om att många italienare ville spärra vägen för kommunisterna, som i mutskandalernas efterföljd var den enda organiserade motvikten till Berlusconi. Samtidigt skördade också Lega Nord framgångar. Vid valet på våren 1992, när mutskandalerna just börjat, blev Lega Nord fjärde största parti. När Forza Italia bildades, inledde de båda partierna ett samarbete.

Det var inte problemfritt. Efter bara sju månader drog sig Lega Nord ur den första Berlusconiregeringen. Presidenten tillsatte vad som i praktiken var en tjänstemannaregering under Lamberto Dini, som tidigare tjänstgjort vid den italienska centralbanken. Ett mönster uppstod, som åtminstone gällde fram till Mario Montis teknokratregering mellan 2011 och 2013: center-högerregeringar växlades med mer eller mindre uttalade teknokratregeringar. De förra var ofta oförmögna att fatta impopulära beslut. De senare lyckades då och då att driva igenom reformer, till exempel av pensionssystemet eller budgetprocessen, som stabiliserade läget någorlunda.

Matteo Salvini började som tonåring i den autonoma vänstern, men gick med i Lega Nord 1990, året efter Umberto Bossi grundat sitt parti. Samma år som korruptionsskandalerna exploderade, 1992, blev Salvini ansvarig för partiets verksamhet i Milano. Han satt i Milanos kommunfullmäktige från 1993 till 2012 och blev partiledare i december 2013, för ett parti som då verkade överspelat. Lega Nords huvudsakliga krav var att bilda en suverän stat, Padania, längs Pofloden i norra Italien. Partiets företrädare betraktade sig inte ens som italienska. När Salvini 2014 meddelade att han hejade på det nationella italienska fotbollslaget under VM i Brasilien beskrevs det som en anmärkningsvärd förändring.

Det Salvini kunde göra, mycket tack vare att Umberto Bossi själv hade hamnat i en korruptionshärva 2012, var att målmedvetet manövrera ut det gamla gardet i partiet. Kraven på en självständig stat tonades ner, den gröna färgen på Padanias flagga fick sällskap av den blå, som trots den italienska flaggan anses vara Italiens nationalfärg, och Bossis föraktfulla haranger om de lata och improduktiva bönderna i landets södra del övergavs.

Inte så att Salvini undvek ett provokativt och aggressivt språk. Ett viktigt skäl till hans popularitet är tvärtom att han, liksom Donald Trump, av många italienare anses vara en sanningssägare. Men målet för retoriken ändrades. Konfliktlinjen gick inte längre genom Italien, utan mellan Italien och omvärlden. Hotet från och kostnaden för syditalienarna ersattes med hotet från och kostnaden för nordafrikanska mi­granter. Och Rom, som under Lega Nords tidigare dagar ofta beskrevs som »Roma, ladrona!«, »tjuvaktiga Rom«, ersattes av Bryssel.

Det budskapet, under valsloganen »Prima gli Italiani«, »Italienare först«, gjorde Lega till tredje största parti i vårens val, efter uppstickaren Femstjärnerörelsen och det socialdemokratiska Demokratiska partiet.

Regeringsbildningen blev svår. Lega bröt sig ur sin valkoalition med Forza Italia och det mindre, post-fascistiska Italienska brödraskapet, för att förhandla med Femstjärnerörelsen. Det stupade först, då president Mattarella vägrade att erkänna Legas finansministerkandidat Paolo Savona. Savona är en erkänt duktig ekonom som ägnat sig mycket åt penningpolitik, produktivitetsskillnaderna mellan Nord- och Syditalien, balansen mellan marknad, politik och globalisering och annat av samma slag. Han har bred politisk och administrativ erfarenhet. På många sätt framstår han som en ideal kandidat till finansministerposten, men det presidenten reagerade på var att Savona uttryckt sig skeptisk till euron – en »tysk bur« – och rent av antytt att Italien borde ha en strategi för att ta sig ur valutasamarbetet, om så krävdes. Under hotet av ännu en teknokratregering hittades en lösning, där den mindre meriterade ekonomen Giovanni Tria blev finansminister, medan Savona fick bli EU-minister.

Många spekulerade i att koalitionen skulle bli mycket kortvarig. De två partierna är helt enkelt för olika. De förenas visserligen i sin antietablissemangshållning, men mycket skiljer dem också åt. Femstjärnerörelsen spänner över ett vidare politiskt spektrum än Lega. Dess väljare tenderar att vara bättre utbildade än Legas och dess budskap är mindre nationalistiskt. Partiets valslogan var »Partecipa, scegli, cambia«, »Delta, välj, förändra« och dess populism har mer av direktdemokratiska och idealistiska undertoner. Femstjärnerörelsen använder sig regelmässigt av direktomröstningar på nätet. Om de verkligen är mer demokratiska, eller bara mer lättmanipulerade, än mer traditionella beslutsformer inom partier kan diskuteras, men ordningen speglar ändå ett slags demokratisk idealism.

Å andra sidan delar Lega och Femstjärnerörelsen tilltal. Beppe Grillo, som nu säger sig ha dragit sig tillbaka från partipolitiken, lanserade partiets slagord »Vaffanculo«, »Dra åt helvete«. Hans stora samlingar kallades »V-dagsfirande«. Och i ett avseende möts Femstjärnerörelsen och Lega utan problem: synen på EU.

***

Från EU:s horisont har Italien hamnat där det är på grund av egen oförmåga. Historien om euron är, ur detta perspektiv, främst en historia om bortslarvade möjligheter. Genom euron, går resonemanget, fick Italien tillgång till tyska räntenivåer. Det borde ha utnyttjats för att göra välbehövliga strukturella reformer av arbetsmarknad, pensionssystem och mycket annat som fungerar illa. Så skedde inte. Följden har blivit stagnation.

I stora drag var det här en grundinställning till EU och EU:s institutioner som delades av många italienare. Den egna politiska elitens oförmåga fick dem att se EU som en möjlig räddare. Något av det finns fortfarande kvar. En majoritet av italienarna vill inte lämna euron, till exempel, även om Femstjärnerörelsens och framför allt Legas anhängare vill det. Men det starka italienska stödet för EU har mattats av.

I en nyligen genomförd eurobarometer framgår det att 61 procent av italienarna anser att deras röst inte hörs på EU-nivå. Italienare är numera också de som är minst benägna att säga att deras land dragit nytta av EU-medlemskapet, 41 procent säger nej, 44 procent ja. I Sverige är samma mått 25 procent och 66 procent. Medan 49 procent av italienarna anser att EU går åt fel håll, anser 24 procent att EU går åt rätt håll.

Det som främst drivit den italienska opinionen i den här riktningen är migrationskrisen och det sätt som EU misslyckats att hantera den. Det är också på grund av den Matteo Salvini kunnat stärka sin popularitet, i strid med EU och EU:s försvarare, som Emanuel Macron, och genom att sätta stopp för flyktingskepp, även om det strider mot EU:s regler. Men i andra hand är det de ekonomiska problemen som prövat italienarnas tålamod med EU.

Finanskrisen 2008 slog hårt mot Italien och hade inget direkt att göra med euron, men det faktum att Italiens stagnation blev tydlig redan vid millennieskiftet, samtidigt som euron infördes, har gjort att många italienare kopplar samman det ena med det andra. Att en majoritet ändå inte vill lämna euron behöver inte betyda att de tycker att den gemensamma valutan var en bra idé. Det kan helt enkelt betyda att de oroar sig för att en eurokollaps kan göra saken än värre, eller att de inte vill överge något som de upplever sig ha betalat dyrt för att få.

Italienarna noterade att euron innebar prishöjningar på många vardagstjänster. Och även om den gav lägre räntor än vad som annars skulle ha gällt i Italien krävde den också omfattande strukturförändringar i ekonomin, för att italiensk industri skulle kunna konkurrera med tysk industri utan en växelkurs som buffertzon. Den italienska storindustrin har också lyckats effektivisera och modernisera en hel del. Problemet är att den italienska ekonomin som helhet bygger på mindre, ofta familjeägda företag. Ungefär 95 procent av de italienska företagen har färre än tio anställda. Jämfört med till exempel Danmark, Sverige och Storbritannien, där arbetsproduktiviteten enligt OECD är ungefär densamma i företag med upp till 9 anställda och företag med över 250 anställda, är produktiviteten i mindre italienska företag inte ens hälften så stor som i större företag.

När större företag ökar sin produktivitet och kan tillverka mer med färre anställda innebär det därför i Italien att arbetskraften slussas över i företag som är mindre produktiva, eller i den italienska serviceindustrin, som i brist på internationell konkurrens och på grund av överreglering är i betydligt sämre skick än de internationella storföretagen.

Sammantaget innebär det att den italienska ekonomin har stora problem att förnya sig. Det beror bland annat på bristande politisk reformförmåga, det är alla ense om. Den internationella valutafonden (IMF) menar till exempel att arbetslösheten skulle kunna minska med fyra procentenheter bara genom att lönebildningen decentraliserades, men det kräver en strid med facken som ingen politiker är beredd att ta. Och frågan är om saken är så enkel.

Italiens stora statsskuld på 130 procent av BNP är i huvudsak något som landet samlade på sig innan det gick med i euron. Efter euromedlemskapet har Italien nästan varje år lyckats skrapa ihop ett budgetöverskott före räntebetalningar. Det skiljer ut Italien från nästan alla andra euroländer. I praktiken innebär det att Italien fört en restriktiv finanspolitik i snart tjugo år, kombinerat med tidvisa försök till strukturreformer. Man kan hävda att reformerna varit för få och för ytliga, men faktum är ändå att den politik som förts inte resulterat i något annat än stagnation. Det har i sin tur förvärrat statsskulden eftersom den mäts som en kvot av BNP. Skulle Italien haft samma tillväxt som Spanien sedan eurons införande skulle statsskulden, allt annat lika, vara 40 procentenheter lägre.

Att genomföra strukturreformer, som ofta till en början innebär ekonomiska prövningar för medborgarna, samtidigt som finanspolitiken är stram kan också vara svårt. Det är vad eurosystemet begärt av Italien. Det har inte fungerat.

I botten finns dessutom det faktum att euron är ett valutaområde utan gemensam finanspolitik. Det ställer krav på att arbete ska vara anpassningsbart, föränderligt och flyttbart på samma smidiga sätt som kapital. Det är det inte. Och om en ekonomi, likt den italienska, bygger mer på traditionella, småskaliga och platsbundna strukturer än i många andra länder kommer omvandlingstrycket att kunna bli rent destruktivt. Enkelt uttryckt har euron inneburit att alla företagsformer mäts mot den mest effektiva, tyska modellen. För Tyskland har det inneburit en enastående lång högkonjunktur. För Italien motsatsen. Italien har i omgångar sett vågor av självmord bland småföretagare, vars verksamheter gått i konkurs eller nekats kredit. Euron kan inte skyllas för allt detta, men resultatet av eurons möte med den italienska ekonomins funktionssätt är en del av förklaringen till den långvariga depressionen.

Det här är något som helt försvinner i EU:s beskrivning av problemet. I den blir den italienska politiken bara ännu ett utslag av politisk härdsmälta. Men även kärnproblemet med statsskulden är mer nyanserat än så:

De flesta ekonomer är ense om att de grundläggande ekonomiska problemen i Italien är den låga produktiviteten och den usla tillväxten av BNP per capita, inte statsskulden. Den är hög, men till alldeles övervägande del inhemskt finansierad och dessutom så strukturerad att räntehöjningar inte omedelbart slår igenom. Det innebär att den italienska staten är mindre beroende av de internationella finansmarknadernas välvilja än vad man till förstone kan tro. Den akuta faran, menar de flesta, är i stället banksystemet, som sitter på många dåliga skulder.

Skulle Italien utlösa en eurokris är det där problemen skulle börja.

***

Så läget mellan EU och Italien är låst, redan i verklighetsbeskrivningen. Vem väjer först?

Både den franska och den tyska regeringen har ignorerat EU:s stabilitetskrav tidigare, med kommissionens goda minne. Det var innan procedurreglerna skärptes. För två år sedan, efter regelskärpningen, bötfälldes Spanien och Portugal för sina budgetöverträdelser, men det var en symbolhandling. Kommissionen satte bötessumman till noll euro, eftersom det var uppenbart att ytterligare utgifter inte skulle förbättra ländernas ekonomi och att ett kännbart bötesbelopp bara skulle skapa motvilja mot EU.

EU-reglerna om budgetprocesserna är i själva verket i bästa fall tandlösa, i värsta fall kontraproduktiva. De försöker göra juridik av något som förblir politik. Tidigare låg beslut av det här slaget på ministerrådet. Nu är det kommissionen som fattar beslut, om inte ministerrådet griper in och stoppar det. Det betyder att det som tidigare var politiska förhandlingar mellan medlemsstater ersatts med en fuskjuridisk process, som skapar ett motsatsförhållande mellan medlemslandet och EU, med en tydlig fiende i kommissionen. Det utan att man egentligen vunnit något, för till syvende och sist finns inga rimliga sätt att genomföra sanktioner, som den sanktionerade inte går med på. Det väsentliga i Italiens fall är det här:

Italien är inte beroende av EU för att få ihop statsfinanserna. Visserligen mottog Italien drygt 11,5  miljarder euro i EU-stöd enligt den senaste årliga statistiken, men landet bidrog med nästan 14 miljarder euro till EU:s budget. Italien är alltså en av EU:s nettobidragsgivare, med närmare 2,5 miljarder euro. Det innebär att Italien sitter med alla korten på hand vid en förhandling, så länge landet inte drabbas av en bank- eller finanskris och akut behöver EU:s hjälp.

EU:s hot om sanktioner mot Italien kommer dessutom samtidigt som Storbritannien, en annan stor nettobidragsgivare, ska lämna unionen. Ska EU få ihop sin budget kommer det att krävas att Italien bidrar ännu mer. Att börja den förhandlingen med att bötfälla Italien vore helt enkelt otänkbart.

Det är detta som gör att det från EU-håll hörs antydningar om att man hoppas på finansmarknaderna. Om inte kommissionen klarar av att få in Italien i fållan så kommer långivarna att göra det, hummas det. Hittills har det inte skett och den italienska regeringen går en balansgång där finansmarknaderna inte ska uppröras i onödan, även om de inte tillåts diktera politiken. Att statsskulden till 70 procent är inhemskt finansierad hjälper, liksom att italienarna har ett högt privat sparande. Å andra sidan blev en försäljning av statspapper i förra veckan en besvikelse efter att bara ha dragit in en tredjedel eller fjärdedel av de vanliga summorna, och skulle italienarna använda sina besparingar för att finansiera statsskulden, vore det svårare att få till de investeringar som behövs för att få i gång tillväxten.

Förhoppningarna på att finansmarknaderna ska ta sig an det uppfostringsprojekt som EU inte orkar med, är under alla omständigheter ett högriskprojekt, med euron i potten. Den grekiska krisen var tillräcklig för att skaka både euron och det ekonomiska samarbetet inom EU. Den italienska ekonomin är tio gånger större.

En annan vanlig förhoppning från EU-håll är att den udda italienska regeringskoalitionen ska sprängas. Tiden skulle på så sätt arbeta för EU.

Det är möjligt, men inget tyder på det än.

Hittills i år har knappt 20 000 migranter anlänt till Italien med båt. Det är 80 procent färre än samma period förra året. En del trodde att det i sig skulle punktera Legas framgångar. Salvini, sas det, är en enfrågepolitiker. När frågan försvinner, försvinner han. Det som skett är i stället det motsatta. Kanske därför att Salvini ses som ansvarig för att den okontrollerade migrationen stoppats. Kanske därför att italienarna ser att migrationsproblemet inte är över, även om deras gränser för tillfället är mindre öppna. Den italienska regeringskoalitionen har i opinionsmätningarna vuxit till nästan 60 procent och inom koalitionen har styrkeförhållandena växlat. En opinionsundersökning som presenterades förra helgen gav Lega 32 procent, vilket betyder att det är Italiens största parti. Femstjärnerörelsen hamnade strax under 26 procent och har backat en aning.

Det spekuleras nu i när, inte om, Salvini själv ska ta över premiärministerposten.

Kanske är det till och med så att de som sett Salvini som en enfrågepolitiker underskattat honom. Migrationen var den profilfråga han behövde, men det han fångade var något större. Som en av Legas anhängare uttryckte saken i en intervju för någon vecka sedan:

»Vi kom dithän att vi antingen måste slåss för att återerövra vår värdighet som folk, efter att ha reducerats till Europas dörrmatta, eller för evigt vara förlorare och slavar åt en oligarki av teknokrater, finansiella spekulanter och kreditvärderingsinstitut.«

Det är det Matteo Salvini personifierar för många när han tar budgetstriden mot EU. Han plågas inte alls över kritiken och hoten från Bryssel, tvärtom. Han citerar nöjt Mussolini: »Så många fiender, så mycket ära«.

***

Guiden på Galleria Borghese – som förresten är ett annat av Fendis sponsorprojekt – berättade utan någon synbar sorg om hur Napoleon tvingade sin svåger Camillo Borghese att sälja hela den dåvarande antika samlingen statyer till kejsaren. Många av dem står fortfarande på Louvren.

– Tråkigt, men vill vi ha nya statyer behöver vi trots allt bara gräva.

Budgetstriden mellan Italien och EU handlar från italienskt håll snarare om den sortens stolthet, än om valutor och underskott. Italienarna följde noga vad som skedde i Grekland. Om Grekland i praktiken kunde förlora sin status som fullvärdig medlem i EU och i stället hamna i en ojämlik låntagar-långivar-relation till Bryssel fanns inget som sa att inte Italien kunde gå samma väg.

Det sätt på vilket EU agerat hittills har bara stärkt den övertygelsen. Utanför Italien har få velat hantera det problemet. Ett undantag är den portugisiska före detta EU-ministern Bruno Maçães, som tidigt i processen twittrade: »Jag ser vad som sker i Italien och kan bara tänka: Vad för slags vansinne kan få folk att tro att en finanspolitisk union kan leda till något annat är slutet på EU? Föreställ er vad som skulle ske om Bryssel hade den faktiska makten att dra upp riktlinjerna för eller lägga in sitt veto mot en nationell budget.«

Det ledde inte till någon mer omfattande europeisk diskussion, men det borde antagligen ha gjort det. För i maj är det EU-parlamentsval och Matteo Salvini gör ingen hemlighet av att Lega storsatsar.

»Att förändra Europa är ett högt satt mål, men jag tror att det är inom räckhåll«, sa Salvini till Time i september och fortsatte:

»Vi jobbar för att återerövra den europeiska anda som har förråtts av dem som styr den här unionen. Det är tydligt att jag måste förändra den europeiska dynamiken.«

Storbritannien reagerade på den väg EU valde, mestadels helt medvetet i strid med brittiska önskemål, genom att lämna unionen. Matteo Salvini har en annan plan: han tänker förändra EU från insidan, med start i parlamentsvalen i maj. Han bygger koalitioner både inom och utom EU för att lyckas och han har, hittills, fått italienarnas alltmer entusiastiska godkännande.

Det finns många väljare runt om i Europa som förstår och gillar det han säger. EU:s oförmåga att hantera migrationskrisen, oviljan att se problemen med euron och inte minst dess vårdslösa behandling av medlemsstaternas suveränitet banar väg för en motreaktion.

Om Matteo Salvini är en enfrågepolitiker, är han en ovanligt skicklig sådan.

Det är därför han mycket väl kan vara en av de viktigaste politikerna, även i Sverige.

Läs mer om Italien och EU

En union i gungning (#40-18)

Hakelius: Italien kommer inte att låta sig behandlas som en lydstat 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera