Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det är klart att SD vill ha makt

Men migrationspolitiken är redan färdig, om parterna vill.

Om migrationspolitiken var ett oskrivet blad vore det lättare att förstå rädslan att tala med Sverigedemokraterna. Då skulle partiet kunna tvinga fram obehagliga beslut, som vore svåra att leva med. Men nu är det inte så. I just migrationsfrågan har Sverigedemokraterna inte särskilt stor chans att påverka något.

Ursäkta, men här är en snabb exposé:

Sverige har traditionellt haft en generös, men reglerad migrationspolitik. Fram till sekelskiftet var det en spridd insikt att det här var en fråga som krävde balanssinne. Å ena sidan fanns humanitära värden och för all del även arbetskraftsbehov, å andra sidan faran att välfärdssystemen blev överlastade och att samhället drabbades av segregation och konflikter i invandringens spår.

Luciabeslutet 1989, då den socialdemokratiska regeringen, med stöd av Moderaterna och Centern, kraftigt stramade åt asylmottagandet, var en första indikation på att politiken var på väg att hamna i olag. Ett nödstopp krävdes. Den signalen glömdes sedan bort. Efter sekelskiftet tog en ny generation politiker över. Den trodde att gamla problem var överspelade. I den andan kunde till exempel försvaret nedrustas. Migrationspolitiken förvandlades till en symbolfråga, samtidigt som de praktiska problemen blev tydligare.

Invandringens omfattning sköt i höjden, bland annat på grund av generösa regler vad gäller anhöriginvandring. Följden blev en ökad invandringskritisk opinion, både inom de existerande partierna och genom att Sverigedemokraterna började växa märkbart.

Partitopparnas sätt att bemöta detta var att gå i aktiv opposition mot opinionen. Inte genom att analysera det missnöje som fanns, se problemen och bemöta frågorna i sak. I stället var ideologiskt renhållningsarbete och brännmärkning de metoder som valdes. Det fanns ett underliggande antagande om att problemet inte var invandringen, utan de medborgare som var kritiska mot dess omfattning.

Det gjordes ren idépolitik av något som också var ett praktiskt problem.

De som var kritiska till den förda politiken möttes av en ogenomtränglig vägg. De frystes ut och gjordes maktlösa. De skulle falla in i ledet igen, innan de kunde räknas.

Detta var bakgrunden till att regeringen Reinfeldt och riksdagens mest invandringsnaiva parti, Miljöpartiet, gjorde upp om migrationspolitiken 2011. Målet var att ställa Sverigedemokraterna, som då hade 5,7 procent av rösterna, utanför all makt.

Resultatet blev förstås det motsatta.

Flyktingkrisen 2015 visade hur kortsiktig och historielös den strategin var. Riksdagen fick samla sig till en stram uppgörelse av samma slag som vid Luciabeslutet. Alla utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställde sig bakom. Det är basen för den migrationspolitik vi haft sedan dess. Den är på avgörande punkter, om än inte alla, lik den Sverigedemokraterna föreslog redan före själva krisen. I sak skulle det inte ha varit något större bekymmer för Sverigedemokraterna att skriva under på uppgörelsen.

Det här är läget i dag. I mitten av juli nästa år löper nuvarande lagstiftning ut och måste ersättas, om vi inte ska falla tillbaka i den ohållbara situation som gällde före hösten 2015. I praktiken borde det inte vara något större problem. Insikten finns nu åter, i snart sagt alla partier, att migrationspolitiken är en fråga om att balansera olika mål mot varandra. Vänsterpartiet kommer att vilja ställa sig utanför, som en markering. Men även om Miljöpartiet och Centern också ställer sig vid sidan om och låter de andra partierna hantera migrationens praktik, vore det inget stort problem.

Riksdagen har en majoritet för en strikt migrationspolitik, oavsett hur Sverigedemokraterna skulle ställa sig. Samsynen är bred. Sverigedemokraterna saknar därför förhandlingskraft i just den fråga som gör att de anses orörbara. Och mycket av den politik som från början var grunden för att döma ut Sverigedemokraterna är nu svensk politik med stöd över blockgränsen.

Det här är egentligen en solskenshistoria. Den visar hur politiska partier faktiskt kan lära av sina misstag, svälja förtret och stolthet och ändra sig, när deras politik inte håller. Men i själva regeringsfrågan hänger ändå tabut kvar, som ett slags fritt svävande markör. Ett tomt hot, formulerat av de hotade själva.

Johan Hakelius är Fokus politiske chefredaktör. Läs hans artiklar, blogg och krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera