Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Liberalerna kastas in i klassisk strid

Regeringsfrågan återuppväckte Liberalernas urgamla dilemma – höger eller vänster?

När Jan Björklund till slut mötte medierna efter partiets beslut var han öppen med splittringen inom Liberalerna. Röstsiffrorna i partistyrelsen var 18 för att släppa fram en S-regering, 7 däremot. I riksdagsgruppen röstade 13 för och 6 ledamöter mot.

När Liberalernas partitoppar inledde diskussionen söndagen den 25 november var minerna sammanbitna. Ingen var särskilt pratglad.

– Det är ingen hemlighet att vi har lite olika ingångspunkter i regeringsfrågan, sa partiets förste vice ordförande Helene Odenljung till TT.

Frågan för dagen var densamma som för hela denna höst. Kristersson eller Löfven, Moderaterna eller Socialdemokraterna?

Det var inte första gången i partiets historia frågan ställts i partiet. Tidigare har valet stått mellan Palme eller Bohman, Carlsson eller Bildt. Skillnaden den här gången var att det sker under extrem tidspress.

– Liberalerna har ställts inför svåra val tidigare också, men inget som har varit lika splittrande som nu, säger Olle Wästberg som satt i dåvarande Folkpartiets partistyrelse i tre decennier.

Att just Liberalerna plågas så svårt i valet mellan vänster och höger torde inte förvåna någon som följt svensk politik före Alliansens bildande 2004.

Inför valet 1973 var de borgerliga partierna mer ense än tidigare. För första gången någonsin höll partiledarna, vid den tiden Gunnar Helén (FP), Thorbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M) en gemensam presskonferens. Under valrörelsen ställde trion dessutom upp på bilder tillsammans, vilket blev en större snackis än att de borgerliga partierna lyckats mejsla fram gemensamma förslag.

Men efter valet gick de borgerliga partierna åt olika håll. Moderaterna valde konfrontation och benhård opposition.

Folkpartiet tog en annan väg och gjorde i de så kallade Hagaöverenskommelserna upp med Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken.

»Folkpartiet bedriver över huvud taget inte någon oppositionspolitik. Det är i fråga efter fråga berett att instämma i vad regeringen säger«, skrev moderatledaren Gösta Bohman besviket i ett brev till medlemmarna i november 1974.

Lik förbaskat så lyckades de borgerliga partierna ta sig samman och vinna valet 1976.

Så där fortsatte det länge. Folkpartiet pendlade mellan borgerligt regeringssamarbete och politiska uppgörelser med Socialdemokraterna.

Bengt Westerbergs partiledarskap fångar Liberalernas högervänster-paradox mer än någon annans.

Under loppet av några månader 1990 kom han överens med Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt om både ett krispaket och det som kallats århundradets skattereform. S-ledningen såg en öppning och hoppades på en fortsättning. I stället inledde FP inför valet 1991 ett nytt samarbete med Moderaterna, som fick namnet »Ny start för Sverige«.

Efter valförlusten 1994 ville Bengt Westerberg ånyo vända sig till Socialdemokraterna, den här gången för att bilda en blocköverskridande regering. Nu var det Ingvar Carlsson som stängde dörren.

Att vara liberal är att vara kluven, brukar det heta. Hösten 2018 kan man lägga att våndas, till de liberala känslorna.

Ångesten denna novembermånad har sina rötter i Bengt Westerbergs drömmar om en blocköverskridande regering för 24 år sedan.

– Den här idén har levt vidare och det har en oerhörd attraktionskraft på delar av Liberalerna. Genom att använda Sverigedemokraterna som argument har Jan Björklund lyckats återuppliva tanken på att regera med S, säger Svend Dahl, statsvetare och chef på Liberala Nyhetsbyrån.

Liberalerna har som parti vissa egenskaper som dess aktiva företrädare är väldigt stolta över.

En är att partiet anser sig vara rationellt och resultatinriktat. Det tar sig i uttryck i att Liberalerna historiskt har satt en ära i att kunna samarbeta både med socialdemokrater och med moderater. Efter 14 års allianssamarbete har partiets väljarkår blivit allt mer höger, men mittenidentiteten lever kvar, om än något försvagad.

En annan särart är ett ideologiskt patos. Inga svenska politiker håller lika glödande tal som nyvalda folkpartiledare. Med Sverigedemokraterna som stark kraft i riksdagen har även den traditionen återaktiverats.

– Det är väldigt känslomässigt, inte minst för Jan Björklund personligen, säger Olle Wästberg.

Det var inget lätt beslut det lilla partiet skulle fatta. Svend Dahl, som tillhör kritikerna av S-samarbetet, menar att partiets beslut var så svårt eftersom partiets identitet krockar med sakpolitiken.

– Den här tanken att man ska sätta sig i en S-regering känns mer förankrad i partiets självbild än i vad partiet tycker, säger han.

Och så har vi opinionsläget, vilket inte är att förakta för ett parti med i runda slängar 30 000 röster ner till riksdagsspärren.

Historien visar att det kvittar om partiet samarbetar vänsterut eller högerut. Resultatet är detsamma: L backar.  Bara i ren opposition har det blivit valframgångar.

Som Ola Ullsten konstaterade redan 1984:

»Folkpartiets dilemma förblev att man ville samarbeta för att öka sitt inflytande och utnyttja sin mittenposition i svensk politik, men varje försök att åstadkomma detta ledde till inre splittring och förluster i valmanskåren. Detta har gällt oavsett åt vilket håll samarbetsinviterna än varit riktade«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera