Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Öppen maktstrid i M pågår – igen

Moderaterna kan vara på väg in i sin värsta kris på 50 år. Bohmanprojektet, som var att förena partiets liberala och konservativa krafter, håller på att spricka.

De flesta tog tunnelbanan ut, gröna linjen. På den korta promenaden från stationen kunde de betrakta Tempovaruhusets perforerade vita betongfasad, som en del kallade »Tårtkartongen«. Men hos de flesta var nog stämningen för uppjagad för att de skulle bry sig om »Impalahusen« eller andra arkitektoniska 50-talsverk.

De brydde sig däremot om vem som skulle bli partiledare efter omröstningen. Skulle Högerpartiet få en ny ledare? Nej, just det, partiet hade bytt namn året innan. Moderata samlingspartiet hette det nu. Fast många rynkade på näsan åt att »atom-m:et« var i rött på knapparna.

Och bara platsen! Aulan i Farsta gymnasium, mitt i sosse-Sverige, dit en rad S-märkta funktionärer flyttat för att bli bosättare i ABC-staden. Men det var där, den 14 november 1970, som Gösta Bohman besegrade Yngve Holmberg i en öppen partiledaromröstning.

Även en död partiledare kan göra avtryck i sitt parti. Gösta Bohman, som var partiledare 1970–1981, är just en sådan. Det finns de som än i dag kallar sig »Bohmanhöger« bara för att distansera sig mot allt och alla som kom efter honom.

Och då är vi framme i nutid:

– Bohmanprojektet är på väg att spricka, säger en ledande moderat.

Idén var att gifta ihop liberalismen med högerpartiets gamla konservatism. Två ideologier som samsades i ett parti. Och det finns de som letar upp talet som Gösta Bohman höll vid Medborgarskolans jubileumsstämma i Uppsala den 30 maj 1980:

»Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar. Och måste ta ansvar«, sa Bohman.

– Jag stod lutad mot en pelare, för alla stolar var slut, och lyssnade spänt på hur det skulle tas emot. Vi i bakgrunden hade jobbat mycket med vad hans anförande skulle innehålla, med betoningen på det marknadsliberala inslaget hos Moderaterna, berättar Lars Tobisson.

– Men han hade inte kunnat hålla talet tio år tidigare, när han blev partiledare. Då förutsattes Gösta vara mörkblå och traditionalist. Men han hade en förmåga att anpassa sig och vara politiskt kreativ.

Tobisson spelade under tre decennier en central roll i Moderaterna. Först som partisekreterare, sedan som gruppledare och i långa perioder Carl Bildts ersättare när han var fredsmäklare på Balkan. Tobisson förhandlade i hemlighet med Ny Demokrati förra gången det var en knepig parlamentarisk situation i riksdagen. Han var den som efter 1981 vidhöll Bohmans teorem. Enkelt uttryckt; Om S intar en hållning ska M inta den motsatta. Allt för att täcka upp på högerflanken.

»Innerst inne är vi alla sossar, utom Lars Tobisson«, som någon har uttryckt det.

– Det hade funnits motsättningar mellan de man kallade mörkblå och ljusblå genom åren. Det handlade om ifall man skulle hålla ett rakt spår på högerkanten eller anpassa sig in mot mitten, säger han.

– I dag är det oklart om Moderaterna är det parti som står längst till höger. Det hade Gösta Bohman aldrig tillåtit. Partiet har inte riktigt sin position klar och väljarna är inte alltid säkra på den. Vill man manövrera sig tillbaka till gamla positioner uppstår nya tvivel.

****

Andra är oroade över att det liberala inslaget är på väg bort. Moderaterna riskerar att »få allt större konflikter mellan den konservativa och liberala falangen«, skrev Ulrica Schenström nyligen i en krönika i Aftonbladet. Hon var statssekreterare hos Reinfeldt och leder i dag Moderaternas kvinnoförbund.

»Den liberala falangen av Moderaterna – som starkt ogillar SD – vägrar och håller emot när det gäller någon form av samarbete med SD. Den konservativa delen av Moderaterna ser ingen möjlig väg till makten utan hjälp av SD«, skrev hon också.

Maria Rankka har varit chef för tankesmedjan Timbro och senast Stockholms handelskammare. Hon avstår från en längre intervju, men säger:

– Det korta svaret är att det är jättesvårt att i dag säga var Moderaterna är på väg idémässigt.

Ulrica Schenström jämförde motsättningarna i M med den mellan CSU i Bayern och CDU i Berlin, med Skåne som Bayern och Stockholm som Berlin.

– Men Skåne ser väldigt olika ut, säger en ledande Skånemoderat.

– Moderaterna i Skåne undersökte det inför valet. Migrationsfrågan var oerhört stor överallt utom i Malmö. Där finns en mer kosmopolitisk tradition. SD växte däremot där det inte finns några integrationsproblem. Där säger man: »Kommer flyktingar hit blir det som i Malmö.«

Skånedoktrinen, att M samverkar med SD – som i Staffanstorp, Sölvesborg och Hörby – i strid med partilinjen handlar om att markera »mot Stockholm«.

– Det är Skånes »starke män« som bygger på lokalpatriotism. De markerar: Vi går vår egen väg. Ingen ska styra över oss. Och kom ihåg – det var Stockholms län som revolterade mot Anna Kinberg Batra. I Skåne hade hon länge stöd, säger samma person.

En annan ledande M-källa är inne på samma sak:

– Det började efter 2014, men märks tydligt efter höstens val. Alla gör plötsligt som de själva vill. Det är laglöst land. De som är mer högerut låter mycket mer, de andra – liberalerna – är ganska tysta annat än vid tangentbordet.

Samma person säger att det handlar om motsättningar mellan liberaler och konservativa. Men att en annan dimension är en fortsatt motsättning mellan de gamla falangerna som för några år sedan stred mot varandra i ungdomsförbundet Muf, och då gick under beteckningen »Flickorna« och »Pojkarna«.

– Göran Persson klarade av att hålla konflikterna i ungdomsförbundet SSU från partiet. Men i M har de unga som tittat för mycket på tv-serien »House of cards« fått för mycket utrymme. Allt handlar om makten, inte idéerna.

Andra säger att motsättningar fanns redan när gamla Moderaterna skulle bli Nya Moderaterna.

– Det var ett stort paradigmskifte för många när Fredrik Reinfeldt tog över partiet. »Förändra er eller dö«, sa han ju. Men »Anders Björck-generationen« i partiet kände inte igen sig och knöt näven i fickan. Motståndet fanns överallt, även i riksdagsgruppen, säger en person som befann sig just där.

***

Bodil Sidén lockades till politiken hemma i Örnsköldsvik av vad Nya Moderaterna stod för i valet 2006; av synen på frihet och rättvisa, och tyckte att M hade de liberala svaren på tidens frågor. Hennes mamma var sfi-lärare och aktiv i Amnesty, hennes kompisar kom från Somalia och Balkan.

– Fast jag såg flera som gick med i Muf som efter ett år var en annan person. De köpte klubblazer och skaffade backslickfrisyr, och det var lite coolt att vara anti-feminist. Det var en kultur som jag ville ändra på för att göra idéerna tillgängliga för fler.

Alliansen fick makten och Bodil gjorde politisk karriär, med plats i Muf:s ledning, plats i partistyrelsen och jobb som pressekreterare hos migrationsminister Tobias Billström. Men efter valförlusten 2014 kom en förändring.

– Från att ha pratat om integration pratade man om migration och sedan invandring. Och politiken följde retoriken. När Anna Kinberg Batra föreslog temporära uppehållstillstånd för flyktingar sa jag upp mig, berättar Bodil Sidén.

– Inför partistämman 2015 föreslog partistyrelsen temporära uppehållstillstånd som huvudregel och vissa förbund föreslog tiggeriförbud. Men droppen kom när dåvarande Muf-ordföranden krävde att Alliansen skulle fälla den rödgröna regeringen med stöd av SD. Då lämnade jag Muf-styrelsen.

Ett år senare, i januari 2017, lämnade hon också som M-medlem när Kinberg Batra öppnade för samtal med SD.

– Man svek alla de som engagerat sig och tagit strider för öppenheten. Man öppnade en lucka för SD-politik också i Moderaterna, men blir en dålig kopia av dem.

I höstens val bröt hon också som väljare med partiet. Det blev en röst på Centerpartiet i stället.

– Ett center-right-parti i dag måste stå för modernitet. Det innebär att stå upp för anständighet och framtidsoptimism.

***

På idétidskriften Liberal Debatts senaste omslag finns en tecknad bild på Ulf Kristersson. Han har sällskap av Jimmie Åkesson, som kamratligt lagt en hand på Ulf Kristerssons axel. Jimmie Åkesson är tecknad med djävulshorn.

Lars Tobisson jämför med när Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991, då folkpartiledaren Bengt Westerberg vägrade att prata med dem.

– De fick aldrig komma in i Regeringskansliet. Men i riksdagen handlade det om att jämka samman för att få majoritet för förslag, och de kontakterna var jag ansvarig för. Samma sak med SD nu, när de har nästan en femtedel av ledamöterna kan man inte säga att man inte ska tala med varandra. Det är befängt.

– Jimmie Åkesson gör rätt i att förklara sig vara konservativ och stå nära M. Det kan man inte ta sig ur genom att isolera dem. Det har prövats och de växer ändå, säger Lars Tobisson.

När Janerik Larsson rör sig bland tankesmedjan Timbros yngre förmågor känner han de flesta. Timbro fyller 40 år och firar på Moderna museet i Stockholm. Mellan mingelpauserna hålls föreläsningar om kapitalism i en ny tid.

Det var Timbro och Janerik Larsson som på 90-talet drog i gång »ekumeniken«. Unga tänkare och talanger från de fyra borgerliga partierna skulle mötas och lära känna varandra. De flesta »ekumener« fick tunga roller när Alliansen formerades, och projektet kom att ledas av Ulf Kristersson.

Ekumeniken var till för »att förbättra möjligheterna att senare – i maktställning – genomföra borgerliga reformer«, säger Ulf Kristersson i ett tal på Timbrojubileet.

Janerik Larsson var i många år chef för Svenska arbetsgivareföreningens och sedan Svenskt Näringslivs opinionsbildning. Han är fortfarande verksam för Stiftelsen Fritt näringsliv (som finansierar Timbro). Han är också sedan 60-talet medlem i Liberalerna, tidigare Folkpartiet, men delar inte deras inställning att inte prata med SD:

– Alliansregeringen efter 2010 var i praktiken beroende av SD:s stöd. Deras dröm är att få ingå i ett block tillsammans med M och KD. Därför är Centern och Liberalernas agerande så oklokt, säger han.

Men att SD skulle få en större roll kräver ett skifte på partiledarposten, menar han.

– Jag har följt Fremskrittspartiet i Norge. Där gjorde förre partiledaren Carl I Hagen en brutal utrensning av stollar i partiet. Men med Hagen blev de aldrig en legitim partner till Høyre. Med Siv Jensen som partiledare blev de det.

– Det gör att jag tror att Jimmie Åkesson är slut som politiker. Vill SD etablera sig som en borgerlig högerytter behöver de en partiledare som inte är förknippad med högerextrema rötter, säger Janerik Larsson.

Men, lite överraskande, tror han på sikt att ett mer rumsrent SD kan söka sig i en helt annan riktning.

– Jag gillar det inte, men jag tror vi kommer att få se mer av backlash mot valfrihet i samhället. Socialdemokraternas hårda kamp mot välfärdsföretag tror många beror på Vänsterpartiets inflytande, men det kan vara något de läser av i tidsandan. En mycket mer konservativ inställning kan ligga runt hörnet på hela det politiska fältet.

– Då skulle S och SD kunna enas i välfärdsstatskramandet. Att det på samma sätt som mellan danska socialdemokraterna och Dansk folkeparti sker ett närmande i att vårda den gamla välfärdsstaten, tror Janerik Larsson.

1997 kom boken »Land för hoppfulla« som beskrevs som ett Moderaternas manifest för nästa sekel. Programgruppens ordförande var Per Unckel, sekreterare var Ulf Kristersson.

Där står det: »Varje makthavare är inskriven i sin egen tids historiska kraftfält och denna tids värderingar. Det är mot den bakgrunden han eller hon bör bedömas. Skulle någon annan lyckas bättre?«

Och fortsätter: »Bidrar den politiske ledaren till att skapa institutioner som gynnar civiliserade värden? Minskar besluten destruktiva låsningar? Har ledaren en förmåga att se öppningar mot framtiden där andra är blinda? Förmår han eller hon att övertyga männi­skor om att politiken kan bidra till en bättre framtid för dem? Har han eller hon modet att gå ett steg före?«

Moderater är otåliga. Just nu är det ingen som ställer frågan. Men förr eller senare ställs den: Skulle någon annan lyckas bättre?

Precis som den där novemberlördagen 1970 i Farsta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera