Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Skulle Jordan B Petersson bli inbjuden för fyra år sedan?

»Den som inte är radikal när hen är ung har inget hjärta, den som inte är konservativ när hen är gammal har inget förstånd«, sa mamma ibland när jag växte upp. Bortsett från »hen« förstås, ordet fanns inte då. Gud vet var hon fick det där ifrån och sentensen är ju inte så märkvärdig egentligen, men kanske rymmer den något. Det här var före murens fall och radikal var vid den tiden liktydigt med vänster. Den gamla skolans socialism var i högsta grad en politisk realitet. »Därför är jag demokratisk socialist«, förklarade till exempel Olof Palme i en retorisk höghöjdsakt i valrörelsen 1982. Ingen tyckte att det var konstigt och mycket riktigt återtog Socialdemokraterna regeringsmakten från en borglighet som hade regerat sönder sig själv.

För egen del föddes jag vid fel tid och plats för att lockas av socialismen och under ekonomistudierna vid 80-talets mitt blev jag snarare en ångande libertarian enligt nutida språkbruk, då sa man nyliberal. Nattväktarstat. Frivilliga skatter. Skrotad statstelevision. Allt det där. Stora doser Ayn Rand, Friedrich von Hayek, public choice och liknande hade uppfyllt mig med individens rättigheter och möjligheter å ena sidan. Och en invasiv stats kvävande effekter å den andra. Nåväl, så småningom falnade den nyliberala glöden. Efter giftermål och fyra barn tedde sig allmän sjukförsäkring, fri utbildning och garantipension inte så dumt, trots allt. Med stigande ålder började också ett samhälle fritt från favelor och tiggare (nej, det fanns inga i Sverige då) te sig mer attraktivt. Jag blev sosse, kort sagt. Inte rent politiskt kanske, men mentalt, långt inne i den grå själen. Fast det skedde sedan S dumpat socialismen, rättat sig mittåt och blivit intill förväxling och förblandning lika de borgerliga. Vi var många som trodde med statsvetaren Francis Fukuyama att kampen mellan ideologierna var avgjord och att historien tog slut där någon gång på 90-talet.

Föga anade vi, i alla fall inte jag, att vänstern skulle komma tillbaka i identitetspolitikens färgrika och inkluderande skrud. Att genusteori, normkritik och postkolonialism skulle ersätta klasskampen som analysverktyg bland dess tänkare. Eller att detta skulle komma att genomsyra hela det offentliga Sverige; akademi, media, statsapparat och politik.

Men historien tog inte slut den här gången heller. En konservativ motreaktion blev till slut en tidsfråga. Ute bland verklighetens folk har en sådan redan pågått sedan 2006 då Sverigedemokraterna gått från 3 till 17 procent av rösterna. Men där det räknas, på parnassen, började motrörelsen inte förrän häromveckan.

Först publicerade DN Kultur en häpnadsväckande artikel med rubriken »Huskvinnans återkomst – och konservatismens förbjudna lockelse« av medarbetaren Greta Thurfjell. »Jag vill lyssna på mäns utläggningar om än det ena, än det andra, det finns något förbjudet och därför roligt i att spela på idéer om traditionell kvinnlighet, att göra sig behaglig och undergiven«, skriver hon med vad som närmast verkar vara skräckblandad förtjusning över att ens våga tänka sådana tankar. Hon samtalar också med en likasinnad kvinna ur sin egen generation (Thurfjell är 24 år) och kommer fram till att det hade varit omöjligt att uttrycka de tankarna för fyra, fem år sedan.

Några dagar senare gästades Skavlan av kanadensiske psykologiprofessorn och Youtubefenomenet Jordan Peterson. Han har skrivit bästsäljaren »Tolv regler för livet – ett motgift mot kaos« som handlar om hur man håller postmodernismen stången och finner mening i livet. Var rak i ryggen; säg sanningen – eller ljug i varje fall inte; uttryck dig exakt; gör sådant som är meningsfullt, inte sånt som är lätt att uppnå; med mera. Peterson har en biologistisk syn på människan och menar att män och kvinnor uppvisar stora skillnader på gruppnivå när det gäller exempelvis vad de värdesätter. Han hävdar att i Skandinavien, som är den mest jämställda regionen i världen, är skillnaderna mellan mäns och kvinnors livsval större än i mer traditionella samhällen, helt enkelt därför att kvinnor här själva får bestämma över sina liv.

Denna vecka fyller Jordan Peterson Cirkus i Stockholm två gånger, biljetterna lär ha tagit slut på några timmar. Här har vi alltså en predikant som förkunnar vad som närmast kan beskrivas som ett riddar­ideal, som blir inbjuden till SVT på bästa sändningstid, och som fyller arenor vart han åker. Peterson var visserligen okänd för fyra, fem år sedan men jag har svårt att tro att någon med samma budskap hade blivit inbjuden till Skavlan då.

Vi kliver alltså in i den konservativa eran nu. Om den varar i 25–30 år, som den socialistiska och den liberala gjorde, och om jag får leva ungefär så länge som man kan förvänta sig, så innebär det att jag får dö förståndig och kanske också i en förståndig tidsålder. Det passar mig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera