Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Kamerun på randen till inbördeskrig

Sextio år efter landets självständighetsförklaring vill engelsktalande rebeller utropa en egen stat, fri från fransktalande Kamerun. Civilbefolkningen fruktar ett fullskaligt inbördeskrig.

Sandra drar undan draperiet i dörren in till sin klädaffär och kontrollerar att ingen är inom hörhåll. Inga kunder har besökt den trånga butiken i Obilikvartet i Yaoundé under de senaste timmarna. Hon pratar med sina vänner Ngea och Naomi på pidgin, den västafrikanska varianten av engelska. Samtalet är högljutt, nästan skrikande. Utom när konflikten som håller på att förstöra deras hemstad, Bamenda, kommer på tal.

Då sänks rösterna.

– Jag sov på golvet när mitt hus hamnade i skottväxling mellan rebellerna och militären. Till slut flydde jag, säger Ngea lite för högt och hyschas av de andra.

Kvinnorna är i tidiga trettioårsåldern och kommer från den engelsktalande delen av Kamerun. Av olika anledningar har de flyttat till Kameruns fransktalande huvudstad under de senaste åren. Sandra och Naomi för att få bättre karriärmöjligheter, Ngea för att undkomma våldet innan presidentvalet den 7 oktober. Trots det ska hon återvända veckan därpå för ett bröllop. Hon vill inte åka, men säger att hon måste. Samtalet övergår till var hon kan fixa håret innan vigseln.

– Din morbror bor väl i närheten, han kanske vet någon, säger Ngea och vänder sig mot Naomi.

– Han är inte kvar, han gömmer sig i djungeln sedan två månader. Om han inte är död, svarar Naomi och tystnar kort in­nan hon fortsätter.

– Med det tror jag inte. Dåliga nyheter rör sig fortare än goda, så jag hade nog hört om det.

– Synd, konstaterar Ngea och samtalet återgår till bröllopsförberedelserna.

Trots att Yaoundé ligger tiotals mil från våldet fruktar engelsktalande att de ska anklagas för sympatier med rebellerna. Konflikten omnämns som »situationen«, och helst inte alls. Ingen vet längre vilka konsekvenser en oaktsam tunga kan få. Officiellt råder yttrandefrihet, men polisen har trakasserat engelsktalande på Yaoundés gator. Och i oktober 2018 dömdes den engelsktalande journalisten Mimi Mefo till fängelse i 21 år efter ett tv-inslag där militären beskylldes för att ha dödat en amerikansk missionär. Hon blev sedermera benådad av Kameruns president, men händelsen har fördjupat osäkerheten om vad som får och inte får sägas.

Buma, 18, engelsktalande flykting, Verkijika Fanso, 72, pensionerad historieprofessor och Naomi från Bamenda. Foto: Eskil Blohmé

Allt började 2016 när engelsktalande lärare och advokater gick ut på gatorna i protest mot att regeringen tillsatte fransktalande lärare i engelska skolor och fransktalande domare, utan respekt för det brittiska juridiska systemet, i engelsktalande domstolar. Regeringen försökte kväsa demonstrationerna med våld, vilket fick motsatt effekt. Protesterna växte och kom att handla om den allmänna diskrimineringen av den engelsktalande minoriteten, vars befolkning utgör en femtedel av landets totala folkmängd.

Kort efter demonstrationerna grundades flera separatistgrupper, som med väpnat våld kräver självständighet för de engelsktalande regionerna. Enligt International crisis group rör det sig om ungefär 1 000 personer. Den framtida staten har fått arbetsnamnet Ambazonia efter Ambozes, det lokala namnet på bukten mot Atlanten. Med jaktgevär och improviserade vapen har separatisterna, i folkmun kal­lade »the Amba boys«, dödat tiotals militärer ur regeringens elitstyrkor. Svaret har varit brutalt: byar har bränts ner och hundratals engelsktalande, både rebeller och civila, har dödats. Enligt FN har över 400 000 civila flytt sina hem.

I många fall är det svårt att med säkerhet avgöra vem som är skyldig till vad. Den internationella mediebevakningen är knaper och den inhemska delvis belagd med censur. Men alla tillfrågade, både engelsk- och fransktalande, anklagar militären för det eskalerande våldet.

Många har upprörts över att Kameruns president, Paul Biya, knappt har nämnt krisen för civilbefolkningen i den engelsktalande regionen. Den fransktalande 85-åringen har suttit vid makten sedan 1982; längre än de flesta kan minnas, då 60 procent av Kameruns befolkning är yngre än 25 år. Officiellt är Kamerun en demokrati, men alla som tillfrågas är övertygade om att Biya fuskade till sig segern i presidentvalet i början av oktober. Längs gatorna i huvudstaden tronar stora plakat med hans ansikte och slagorden »La force d’experience«. Under står den engelska översättningen som blivit föremål för galghumoristiska skämt: »The force of experience«.

– Man borde självklart ha använt ordet »power« i stället. »Force« klingar illa sett till hur engelsktalande har diskriminerats i årtionden. Att Biya inte ens såg till att hitta en bra översättare visar hur lite han bryr sig om oss, säger Verkijika Fanso och skrattar ihåligt, medan han stänger gallergrinden till sitt lilla hus i de fattigare delarna av Yaoundé.

72-årige Fanso är pensionerad efter ett långt yrkesliv som historieprofessor. Han har skrivit den bok om Kameruns historia som används i landets engelsktalande högstadier och gymnasier, undervisat i Tyskland och Kanada, men mestadels vid Yaoundés universitet. Efter pensionen flyttade han till sin hemstad Kumbo, i den engelskspråkiga regionen, men tvingades fly tillbaka i början av året. För två månader sedan, under den oroliga tiden före presidentvalet, anslöt sig hans fru, som nu hälsar vänligt med en nick från soffan. De hoppas båda kunna återvända hem, men så kommer det inte att bli. I ett mejl två veckor senare berättar Fanso att militären bränt ner huset i Kumbo och att hans släktingar tvingats fly in i djungeln. Men när vi ses i det dunkla vardagsrummet vet han ännu inget om detta.

– För att förstå dagens situation i Kamerun måste du förstå vår historia, och för att göra det har du kommit till precis rätt person, säger han med ett leende, sätter sig på en pinnstol och rättar till kragen på sin långa, färgglada skjorta.

Grunden till den nuvarande konflikten, menar professorn, lades när den tyska kolonin Kamerun delades mellan Storbritannien och Frankrike efter det första världskriget. Frankrike tog lejonparten, som kom att kallas Cameroun, medan Storbritannien gjorde regionen närmast Nigeria till British Cameroon.

På 50-talet krävde inhemska röster självständighet från Frankrike och 1960 utropade Kameruns förste president, Ahmadou Ahidjo, La république du Cameroun. Även British Cameroon önskade självstyre, men i en kritiserad rapport avrådde Storbritannien FN från att tillåta detta. I en omröstning 1961 valde därför den norra, mer muslimska, delen av regionen att uppgå i Nigeria medan den södra, företrädesvis kristna delen, motvilligt anslöt sig till fransktalande Kamerun.

Tanken var att den franska och engelska delen fortsättningsvis skulle vara relativt autonoma och ingå i en federal statsbildning, kallad Federal republic of Cameroon, men äktenskapet under dessa premisser blev kortlivat. 1972 ändrades namnet till United republic of Cameroon efter en kontroversiell omröstning.

– Ahidjo utnyttjade landets tvåspråkighet. På blanketten för de engelsktalande gavs svarsalternativen »yes« eller »oui«. Folk trodde »oui« betydde nej. Resultatet blev att engelsktalande röstade för att förlora sin relativa självständighet, berättar Fanso och skrattar bullrigt samtidigt som han skakar på huvudet.

Efter att den åldrade, muslimske presidenten till mångas förvåning gav makten till kristne Paul Biya 1982 döptes landet åter om till det ursprungliga namnet för franskspråkiga Kamerun. Biya tog samtidigt bort de två stjärnorna på landets flagga, en symbol för det federala Kamerun, och ersatte dem med en enda. Cirkeln var sluten.

Sedan dess har engelsktalande politiker fört en lågintensiv kamp för att vinna verkligt självstyre. Mellan 60 och 80 procent av Kameruns BNP skapas i de engelsktalande regionernas plantage, genom oljeutvinning och timmeravverkning. Trots det är befolkningen fattig, merparten av pengarna hamnar i ett fåtal fickor i den fransktalande delen av Kamerun.

– Paul Biya har inte råd att förlora den engelsktalande regionen. De försörjer hela landet ekonomiskt, säger Fanso och slår ut med händerna.

Ett stenkast från professorn, på en bänk i den gassande solen utanför en gigantisk, presbyteriansk kyrka som Naomi besöker varje söndag, sitter Buma i en för liten kostym. Tillsammans med 600 andra engelsktalande, många av dem flyktingar som han själv, har han just avslutat en två timmar lång gudstjänst. Han är kort och framstår som yngre än sina 18 år. I handen håller han en Bibel och ett kompendium med psalmer. För två månader sedan lämnade han sin barndomsby utanför Belo och studier i elektroteknik.

– Militären sa att alla unga män som var kvar i byn skulle bli sedda som Ambas och skjutas. Jag ville gömma mig, men min mamma tvingade mig att fly, säger han och tittar ner i marken.

Han berättar att militären har dödat fyra av hans närmaste vänner, en av dem under flykten. Rösten tränger knappt igenom musiken från kyrkan där ett band förbereder ett uppträdande.

– Vi hade vandrat tre kilometer genom djungeln när vi stoppades vid en checkpoint. Militärerna tvingade oss att ta av alla kläder och när min bästa kompis inte hade med sin legitimation sköt soldaten honom i benet, viskar Buma och drar oroligt sin hand över Bibeln flera gånger innan han fortsätter.

– Vi skrek att vi inte är separatister och att de skulle sluta. Men en officer kom fram och dödade honom med ett skott i huvudet.

Till skillnad från många andra engelsktalande har Buma aldrig närt en dröm om självständighet, men hade föredragit att gå tillbaka till det federala systemet.

– Men egentligen bryr jag mig inte, jag vill bara att våldet ska sluta så jag kan gå tillbaka till skolan.

Tillbaka i klädbutiken kontrollerar Ngea återigen att ingen är inom hörhåll medan Naomi viskande berättar om livet i de engelsktalande regionen. Sedan några månader delar hon sin enrumslägenhet med sin 18-åriga syster som kommit hit för att gå i skolan igen. Resten av familjen är kvar i Bamenda med en vardag paralyserad av konflikten. Regeringen har infört utegångsförbud mellan sex på kvällen och sex på morgonen.

– De skjuter dig om du är ute efter klockan sex!

Separatisterna har å sin sida stängt ner skolor, avrättat civila som misstänks sympatisera med regeringen och kidnappat otaliga personer för att med lösensummorna finansiera kampen. Varje måndag tvingar de Bamenda att bli en »spökstad« då ingen tillåts arbeta.

– I början stödde alla rebellerna. Vi vill inte vara en del av Kamerun. Men nu när de kidnappar och dödar känner vi oss fångade mellan två monster, säger Ngea.

Samtalet avbryts av en hög smäll och arga rop; en taxi har krockat med en motorcykel strax utanför butiken. Den gula bilen är redan bucklig, från en tidigare krock. Diskussionen lägger sig snabbt, men innan taxin hinner köra iväg krånglar en stor kvinna sig ut ur den överfulla bilen. Hon bär en bylsig klänning prydd med Biyas ansikte. Efter ett par steg vecklar hon ut ett paraply mot eftermiddagssolen, även det med presidentens ansikte.

De båda kvinnorna följer henne med blicken.

– De delade ut det där sakerna – klänningar, paraplyer och hattar – för att muta folk att rösta på honom igen. Som om det spelade någon roll. Jag vill kräkas när jag ser hans ansikte, säger Naomi.

Sedan blir hon tyst och får något svart i blicken.

– Jag längtar tills konflikten kommer hit. Jag vill att de fransktalande ska lida som mitt folk lider, även om det drabbar mig.

Fakta | Kamerun

Officiellt namn: République du Cameroun/ Republic of Cameroon.

Huvudstad: Yaoundé.

Självständighet: 1960.

Befolkning: Cirka 25 miljoner.

Språk: Huvudsakligen franska och engelska, men därtill talas åtminstone 24 lokala språk.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera