Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Spelet som gjorde Moderaterna maktlöst

Det hette att Ulf Kristersson inte kunde undvika att bli statsminister. Nu verkar alla partier, utom Moderaterna och Kristdemokraterna, vilja ha ett isolerat, blåbrunt block.

Uppdraget var att förhandla fram en möjlig uppgörelse mellan Moderaterna och Centerpartiet under julledigheten. Stämningen var god mellan partisekreterarna Gunnar Strömmer och Michael Arthursson. Inom Moderaterna spirade ett försiktigt hopp. Ulf Kristersson vårdade det internt.

Det var bara förutsättningarna som var lite udda.

Centerpartiet ville inte tala sakpolitik. De var mycket bestämda på den punkten. Från moderat håll uppfattades det som att centerpartisterna till och med blev ilskna när moderaterna ändå satte sakpolitiska förslag på pränt.

Det var knappast förslagens innehåll som störde: förutom sådant som senare blev del av 73-punktsprogrammet med Socialdemokraterna fanns till exempel en regionalisering av skattebaser, som skulle sätta pengar och makt i händerna på politiska beslutsfattare utanför Stockholm.

Men Centern var orubbligt: all inblandning i sakpolitiken skulle innebära en risk att partiet blev delaktigt i en normalisering av Sverigedemokraterna. Så medan Moderaterna, uppbackade av Kristdemokraterna, utgick från tanken att de andra två Allianspartierna skulle vara så nära knutna en M+KD-regering som möjligt, var Centerpartiets utgångspunkt den motsatta. Moderater och kristdemokrater tänkte sig ett budgetsamarbete, kanske till och med tjänstemän på departementen. Centerpartiet ville ha en överenskommelse som snarare garanterade distans.

Absolut inget budgetsamarbete.

Men stämningen var ändå god. Utgångspunkten var en utökad version av det 3-2-1-program som Ulf Kristersson hade lagt fram tidigare. Det petades i formuleringar, så det verkade vara allvar.

I efterhand fanns varningstecken. Annie Lööf propsade på att alla förslag skulle behandlas med sträng sekretess, även inom partierna. Jan Björklund hade motsatt inställning. Han menade att det var omöjligt för honom att få med sig sitt partiråd, om inte förslagen fanns tillgängliga att granska. Men Annie Lööf sa blankt nej.

Att det parallellt fördes förhandlingar med Socialdemokraterna, som byggde på just sakpolitik och budgetsamarbete, var inte känt för Moderaterna. Centern var angeläget om att det förblev så.

Ska man förstå sinnesstämningen inom Moderaterna är det här en viktig pusselbit. De flesta moderater kunde helt enkelt inte föreställa sig att Centern, efter alla år av allianssamarbete, höll något sådant hemligt. När de fick besked om en färdigförhandlad budgetöverenskommelse åt vänster tappade de hakan. Ulf Kristersson, som internt hade antytt att det trots allt fanns gott hopp, förlorade ansiktet. Det blev tydligt att ansvariga moderater inte hade förstått vad som faktiskt pågick.

Kvar blev frågan: Var förhandlingen mellan Strömmer och Arthursson bara en centerpartistisk fint? Eller hade Centerns yttersta ledning – Annie Lööf, Michael Arthursson, stabschefen Kristian Ljungblad, chefekonomen Martin Ådahl och möjligen någon till – verkligen varit öppna för att finna en allianslösning?

Hemlighetsmakeriet får de flesta moderater att ana en bluff. Det finns få saker som är så genant som att framstå som bortfintad, lättlurad och godtrogen. Det var där Moderaterna hamnade när Annie Lööf ringde Ulf Kristersson klockan 15.03 på fredagseftermiddagen den 11 januari.

Skilda vägar. Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD) valde olika vägar i reger- ingsfrågan. Fortsätter riktningen åt varsitt håll, eller kan Alliansen återförenas? Foto: Claudio Bresciani/TT 

Det började förstås tidigare. En del börjar i Centerns uppgörelse med Socialdemokraterna om de ensamkommande. Andra talar om att det »inte går att överskatta« priset av den dåliga relation som Anna Kinberg Batra och Annie Lööf hade. Den som ställdes på sin spets när Kinberg Batra öppnade för en mindre laddad relation till Sverigedemokraterna. Ytterligare andra talar om Kristdemokraternas omkullvältande av decemberöverenskommelsen, som Centern och Liberalerna trivdes med. Eller om de omöjliga situationer som decemberöverenskommelsen i sig skapade. Eller om Fredrik Reinfeldts beslut att genast kasta ifrån sig regeringsmakten, efter ett oklart valresultat.

Det finns sanning och botten i allt detta. Var man börjar beror snarare på vem man är. Men oavsett var man börjar fanns under valrörelsen en kluvenhet till allianssamarbetet inom Moderaterna.

Det var inte så att någon av betydelse föreslog att Alliansen borde brytas upp. Men det fanns ganska många som inte kunde avhålla sig från att räkna på vad den gav Moderaterna.

När slutar Alliansen att vara ett flöte och blir ett sänke?

Det antyddes här och där att Moderaterna hade passerat den punkten. Resonemanget hade stöd i opinionsmätningar: Moderaterna förlorade väljare, främst till Sverigedemokraterna. Men de förlorade inte på grund av sin egen politik. Det var snarare så att Moderaterna, som Alliansledare, fick stå till svars för Liberalernas och Centerns politik. När Centern gjorde upp om gymnasielagen, som Moderaterna var starkt emot, övergav en försvarlig grupp sympatisörer Moderaterna för Sverigedemokraterna. De gjorde hellre så än lade en röst på en allians som kanske skulle driva centerpartistisk migrationspolitik.

Det var det här de moderater som började ifrågasätta nyttan av Alliansen menade. Hur ska Moderaterna vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna när väljarna straffar Moderaterna för Centerns politik?

Den moderata partiledningen uppmuntrade inte sådana resonemang. Motargumenten var dels att Centern faktiskt behövdes för att vinna makten, dels att Moderaterna blev bättre med Centern som partner. Allianspolitiken, hette det, är något mer än summan av sina delar. Den lyfter alla fyra partier.

Men gnisslet fanns där. Det uppfattades även utanför Moderaterna och närde de onda aningar som växte inom Liberalerna och Centern. I de partierna hade farhågan att Moderaterna inte kunde låta bli att flirta med Sverigedemokraterna börjat anta ödesbundna formuleringar. Det handlade inte längre om huruvida Ulf Kristersson var att lita på. Det handlade om historiska skeenden med en kraft som ingen partiledare kunde tygla. De stora orden hittade allt oftare fram när liberaler och centerpartister talade om sig själva och andra: »demokrati«, »historiskt unikt«, »fascism«.

Kunde det inte vara så att Moderaterna, oavsett intentioner, omöjligt kunde undkomma sitt öde att dras högerut? Och var det inte då Centerns och Liberalernas historiska roll att dra åt andra hållet?

Det här fanns med som en underton när Ulf Kristersson, i ett försök att lösa upp regeringsbildningsknuten, föreslog sin 3-2-1-lösning i oktober. Det var därför utspelet i stället drog åt knutarna. Inom Centern och Liberalerna tolkades det som en bekräftelse på Moderaternas ödesbundna väg högerut. Det ledde till upprörda svar, som i sin tur förstärkte känslorna inom Moderaterna av att Alliansen blivit ett problem.

Partierna, med undantag för Moderaterna och Kristdemokraterna, hade helt enkelt förlorat förmågan att förstå och kommunicera med varandra.

En månad senare röstades Ulf Kristersson ner i riksdagen.

När Stefan Löfven gick samma öde till mötes, dagen efter lucia, tolkade Moderaterna det som att Centern och Liberalerna ändå var på väg tillbaka till Kristersson. Det ena beslutet borde bädda för det andra, resonerade de. Med det i sinnet satte sig Gunnar Strömmer ner och förhandlade med Michael Arthursson.

Men det var bara ytterligare en feltolkning av motparten.

Moderater skakar mycket på sina huvuden numera. Det är som om de försöker skapa ett mönster i oredan därinne.

De förstår inte det stora i det 73-punktsprogram som Centern och Liberalerna har förhandlat fram. De menar att nästan alla förslag, utom möjligen de om generösare migration, har stöd av en majoritet i riksdagen, oavsett regering. Socialdemokraterna har bara erkänt att deras egen politik inte har riksdagen bakom sig, de har inte givit upp något. Men de vill regera ändå.

Parlamentarismen är upphävd, lyder en formulering. Det började när Stefan Löfven fick sin budget nedröstad hösten 2014, men ändå satt kvar. Nu fullbordas det med en regering vars politik inte har stöd i riksdagen, men som ändå får tillträda, genom att lova att driva en annan politik än sin egen.

Oklarheterna är inte bara moderata synvillor.

Många, även inom Centern, undrar över det praktiska. Hur ska till exempel Centerns ledamöter göra när riksdagen ska ta ställning till frågor som inte ingår i 73-punktsprogrammet, men ligger nära? Ska Centern rösta med en riksdagsmajoritet, inklusive Sverigedemokraterna, för att fälla regeringsförslag och främja Centerns politik?

Det påstås ju att avtalet mellan regeringen och mittenpartierna tillåter sådant.

Men kommer det verkligen inte att störa avtalet med Stefan Löfven? Ska Centern i så fall undvika att rösta på sin egen politik, vid sidan av uppgörelsen, för att blidka statsministern? Ett slags ny decemberöverenskommelse?

Ingen verkar riktigt veta.

Och hur ska det bli med utskottspresidierna, där ordförande- och vice ordförandeposterna fördelas mellan regering och opposition? I till exempel arbetsmarknadsutskottet och skatteutskottet består nu presidiet av representanter för partier som redan gjort upp om politiken, även om mittenpartierna propsar på att kalla sig opposition. Det är mer än en formsak, eftersom presidiet förbereder ärenden.

Ingen verkar riktigt veta.

Och hur ska Moderaterna agera?

Ingen vet. Det talas om ett nytt idéprogram, men ingen är särskilt övertygad om att det är idéerna som saknas. Det är snarare synen på verkligheten som spretar åt alla håll.

Inom Centern verkar övertygelsen vara genuin, inte bara taktisk, om att Alliansen bara har tagit ett litet uppehåll, förutsatt att Moderaterna inte bränner alla broar. Det är ytterligare något som får moderater att skaka på sina huvuden. »Varför vill min fru skilja sig, bara för att jag flyttat in med min älskarinna?« är den moderata sammanfattningen av Centerns position.

Olika världar. Och det språk som nu används på båda halvor inom Alliansen driver partierna mot varsin kant. I den moderata toppen är frustrationen påtaglig. De ser ingen poäng med att närma sig Sverigedemokraterna. De vill tvärtom vinna tillbaka de röster de förlorat. Sverigedemokraterna ska behandlas som Socialdemokraterna behandlat Vänsterpartiet: rösta med oss eller välj det ännu värre. Men alla partier, utom Moderaterna och Kristdemokraterna, verkar vilja ha ett blåbrunt block, enligt den mest uppgivna moderata analysen. Talar alla om det blåbruna som om det finns är risken att det verkar finnas, oavsett vad Moderaterna gör.

Inom Centern och Liberalerna pyr en ilska mot Moderaterna som inte står den moderata ilskan mot Centern och Liberalerna efter. Jan Björklund och den liberala partisekreteraren Maria Arnholm tillskrivs citat som får moderater att bita sönder plomberna.

Det är en skilsmässa av det slag där varje meningsutbyte förintar ett par varma minnen.

Ingen moderat missade Anna Kinberg Batras kolumn i Dagens industri i måndags. »Bli inte bitter – bli sossig« var rubriken. Uppmaningen bestod i att hålla ihop och kämpa på.

Ingen moderat hade någon egentlig invändning. Men hur?

Läs mer 

Annie Lööf: M och KD bröt vallöften (#03-19)

Veckans FOKUS: Öppen maktstrid i M pågår – igen

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera