Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Intervju

Dyra fängelser gapar tomma

Efter alla rymningar 2004 skapades särskilda säkerhetsavdelningar. Men det finns inte så många farliga fångar. Cellerna står tomma.

Våren 2018 handlade valdebatten mycket om lag och ordning. Partierna tävlade i att kräva hårdare tag mot brottsligheten. Ett typiskt citat är hämtat från Expressens partiledarduell mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson den 7 maj 2018:

»Vi har 98 procents beläggning i våra fängelser. Nu sitter mycket av buset bakom lås och bom, där de hör hemma«, sa Stefan Löfven.

Sant är att trycket på häkten och anstalter är starkare än på länge. Straffen för flera grova brott har blivit längre och polisen har fått mer resurser. Men på landets tre säkerhetsavdelningar gapar de flesta celler tomma, på ett av tre fängelser används de inte alls för högriskfångar.

Säkerhetsavdelningarna, som kallas Fenix, var politikernas lösning efter ett antal uppmärksammade rymningar under 2004. De beskrevs som »fängelser i fängelserna«.

Det var strax efter klockan 18.00 den 18 januari 2004. Två medhjälpare på utsidan hade med hjälp av en vinkelslip tagit sig igenom de två yttre stängslen. Daniel Maiorana, som satt av ett straff för misshandel och rån, och två medfångar hade sett till att brandlarmet gick i gång vilket skapade kaos inne på anstalten. Medhjälparna på utsidan reste en stege mot utsidan av Kumlaanstaltens mur och en av dem tog sig in och skar upp det inre stängslet. De tre rymlingarna lyckades ta sig ut till en bil och åkte därifrån 18.16. Alla tre greps inom några dagar.

Den 28 juli hände det igen. Tony Byström (tidigare Olsson), dömd för polismorden i Malexander, lyckades tillsammans med Daniel Maiorana, han som var på utsidan av murarna i drygt tre dagar i januari samma år, och två andra fångar  rymma från Hallanstalten i Södertälje. De två förstnämnda var beväpnade med insmugglade vapen.

En vecka senare rymde tre intagna från Norrtäljeanstalten. Och i september rymde två intagna på Mariefredsanstalten, efter att ha tagit en anställd som gisslan.

Följden blev politisk panik. Oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt krävde ju­stitieminister Thomas Bodströms avgång. Denne avbröt semestern på Fårö, flög till Stockholm och höll presskonferens:

»Vi ska bygga ett säkerhetsfängelse för de mest farliga personerna«, var Bodströms besked, som snabbt omvandlades till att

på löpsedelssvenska beskrivas som ett »superfängelse«.

Björn Eriksson, då landshövding och före detta rikspolischef, sattes att utreda rymningarna och vad som borde göras. Ett halvår senare kom hans förslag: betydligt fler säkerhetsplatser på svenska fängelser.

»Det är inte möjligt att med säkerhet fastslå hur många intagna som bör placeras med den högsta graden av säkerhet. En försiktig uppskattning leder till att det rör sig om mellan 100 och 150 personer«, konstaterade Björn Eriksson.

Men det började inte med rymningarna, menar Thomas Bodström, då justitieminister, i dag advokat:

– Jag ville få med mig regeringen på fler säkerhetsplatser. Vi hade en situation där de farligaste och mest svårplacerade ibland fick sitta på häkten långa tider. Med rymningarna 2004 aktualiserades det, och alla var för fler säkerhetsplatser.

»Den ökning vi sett av gängkriminaliteten leder inte alltid till så långa straff, men det
handlar ofta om intagna med stort våldskapital.« Elisabeth Lager, chefsjurist Kriminalvården.

Något »superfängelse« blev det inte. Men Kriminalvården tog fram planer för säkerhetsavdelningar med 12–24 platser på tre platser: Hall i Södertälje, Kumla och nya anstalten Saltvik i Härnösand.

2011 fanns det 72 platser på säkerhetsavdelningar. Det har sedan dess krympt till 48 platser, men i dag är de i realiteten färre än så.

– Ja, det är färre nu än när de byggdes. I dagsläget handlar det om 36 platser, säger Elisabeth Lager, chefsjurist på Kriminalvården.

Men samtidigt som det är platsbrist i Kriminalvården i övrigt, med överfulla fängelser, har säkerhetsavdelningarna bara en tredjedels beläggning.

Ett tecken på att det finns för få farliga fångar?

– Nej, snarare tvärtom. Den ökning vi sett av gängkriminaliteten leder inte alltid till så långa straff, men det handlar ofta om intagna med stort våldskapital. En del av dem som placeras på säkerhetsavdelningar har den bakgrunden, säger Elisabeth Lager.

Att inte fler sitter på Fenixavdelningar beror till stor del på att Kriminalvården har utvecklat säkerhetsarbetet, menar hon. Finns det rymningsrisk kan det oftast hanteras på de vanliga klass 1-anstalterna – Hall, Kumla, Saltvik, Tidaholm, Salberga i Sala, Hällby i Eskilstuna och Norrtälje – som har högst säkerhetsnivå.

Och platserna på säkerhetsavdelningar kan inte styras om till att användas för andra ändamål eller intagna. De är planerade för en sluten och kontrollerande miljö. De får bara användas om det finns en »varaktig risk för att den intagne rymmer eller fritas« eller »att det behövs för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen i anstalt«.

– De särskilda lokalerna på Saltvik har inte använts som säkerhetsavdelning på ett par år. En avdelning renoveras nu, en används som häkte, och två avdelningar används till skyddsplatser för klienter med särskilt stort skyddsbehov. De behöver av olika anledningar skyddas från andra klienter.

Men att göra om slutna anstaltsplatser till häkte har kritiserats flera gånger av Justitieombudsmannen (JO). De som sitter häktade är inte dömda för något brott.

»En faktisk ensamvistelse innebär att den intagne [som är häktad] vistas under motsvarande grad av isolering som råder för de intagna som har restriktioner«, konstaterade JO i en skarp protest i somras.

Efter rymningarna skulle åtgärder sättas in snabbt. Med efter över tio år med säkerhetsavdelningar menar Elisabeth Lager att det har blivit allt svårare att hitta klienter som kan sitta tillsammans.

– Med facit i handen borde vi inte byggt avdelningar med sex platser vardera. Vi har på senare år aldrig kunnat placera mer än fyra intagna på en avdelning, utan risk för att någon skadas. De borde ha planerats för fyra intagna, säger hon.

Samtidigt är säkerhetsavdelningarna en gökunge i boet som drar stora resurser. En plats på en sådan avdelning kostar 21 535 kronor per dygn, jämfört med en vanlig plats som kostar 3 609 kronor per dygn.

Hög personaltäthet och specialutrustade avdelningar drar upp kostnaderna ordentligt. Kriminalvården gick in i 2019 med ett underskott på 560 miljoner, där Fenixavdelningar utan fångar är en bidragande orsak.

– Det är svårt att 15 år senare recensera vilka bedömningar som gjordes då. Det har hänt mycket och säkerhetsarbetet har kommit i fokus. Hade allt fortsatt som då hade de här platserna kunnat behövas, säger Elisabeth Lager.

En annan orsak till underskotten är ett hårt tryck på »vanliga« anstaltsplatser. Det är i princip fullt överallt utom på säkerhetsavdelningarna.

Kriminalvården planerar nu för en utbyggnad på ett antal befintliga anstalter. Till det vill de bygga ett nytt fängelse i södra Sverige. Fokus skrev för två veckor sedan om den proteststorm som utbrutit i Svedala sedan myndigheten hade pekat ut orten som lämplig för en ny anstalt med runt 250 platser.

Att bygga nytt eller bygga ut tar tid. Trycket på Kriminalvården har ökat trots att brottsutvecklingen inte entydigt pekar uppåt, gängkriminaliteten undantagen. Antalet livstidsdömda har varit ganska konstant de senaste åren, kring 150. De senaste åren något färre, för 5–10 år sedan fler.

– Antalet intagna gick under flera år ner, men är nu på väg upp igen. Det har skett straffskärpningar för grova narkotikabrott, vapenbrott och grov misshandel. Att polisen fått ökade resurser har också märkts av i hela den övriga rättskedjan, säger Elisabeth Lager.

»Ingenting visar att skärpta straff minskar brottsligheten. Den senaste utredningen om att ge lika straff för tonåringar som vuxna är ett exempel på en farlig utveckling.« Thomas Bodström, tidigare justitieminister (S).

Thomas Bodström, justitieminister 2000–2006, är i dag kritisk till att straffen blir hårdare.

– Ingenting visar att skärpta straff minskar brottsligheten. Den senaste utredningen om att ge lika straff för tonåringar som vuxna är ett exempel på en farlig utveckling. »Vi ska knäcka gängen«, säger man. Ge dem en barndom i stället, tycker Bodström och efterlyser integrationsprogram.

När han sammanfattade sin tid som justitieminister hade han lagt runt 200 propositioner, men bara 2–3 handlade om höjda straff. Och januariavtalet kan ge en öppning för en annan politik, tror han.

– Under förra mandatperioden gick Alliansen och SD ihop och krävde höjda straff. Nu har inte regeringen samma kompakta majoritet emot sig. Jag har stora förhoppningar om att justitieminister Morgan Johansson, som jag känner som en klok person, kommer att satsa på en humanitär rättspolitik som innehåller  förebyggande åtgärder och rehabilitering.

– Nu är det dags för Morgan att visa sin sociala sida, säger Thomas Bodström.

Läs mer:

Svedala strider och röstar om säkerhetsfängelse

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera