Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Så mår svenska lokala medier

Kulturministern låg »sömnlös av oro för lokalpressen«. Hon for till Mitt­media i Gävle och lovade stöd. Det hjälpte inte. Fokus Leif Holmkvist ställer frågan: Hur mår medierna nu?

Förra veckan avgjordes en budstrid om framtiden för den svenska pressen. Det handlade inte om att betala mest för Mittmedias aktier, för de var i stort sett värdelösa, kulturministerns vackra löften till trots. Det handlade om vem som har råd att ge Mittmedias 28 dagstidningar en framtid. Och om vem som ska ta ledningen i den fortsatta sammanslagningen av tidningsföretag. Det här lilla landet kanske bara har plats för två eller tre medieföretag som sysslar med att sälja nyheter.

För att förstå varför det gått så illa med Mittmedia måste vi backa till den tid då Marita Ulvskog (S), i dag EU-parlamentariker, var kulturminister och blockerade sammanslagningar genom att hota att lagstifta mot Bonniers mediemakt. Och vi måste korsa Atlanten.

De två mediedirektörerna blev lika överraskade när de stötte ihop i dörren till en sal på Stanford university i Palo Alto i Kalifornien. »Va, är du också här!?« utbrast GP:s vd Tomas Brunegård och klappade om Aftonbladets vd Rolv Ryssdal. Deras företag hade betalat furstligt för att de i en vecka skulle lära sig »Strategisk IT« av världens främsta experter. Det var 1999, IT var glödhett och tämligen nytt för mediebranschen.

I efterhand kan man undra om de varit på samma kurs:

Rolv Ryssdal åkte hem till Aftonbladet, satsade på nätet när andra bromsade under IT-krisen 2001, köpte Blocket, befordrades till koncernchef i Schibsted och berikade bolagets ägare.

Tomas Brunegård åkte hem till GP, köpte papperstidningar och tryckerier till skyhöga priser med lånade pengar, befordrades till koncernchef i Stampen och berikade sig själv.

Men varför älta 20 år gamla strategival i de sociala så kallade mediernas tider av hat och hot, bluff och båg, monstervinster och möjligheter?

Jo, för att visa att utvecklingen inte är ödesbestämd och att allt inte är hopplöst för gammelmedierna. Familjen Hjörnes Stampen och norska Schibsted är motpoler i den svenska medieutvecklingen:

-  Ett familjeföretag där ägaren desperat klamrar sig fast vid makten mot ett börsbolag där anonyma fonder har ägarmakten.

-  En styrelse där ägarens kompisar drömde om fornstora dagar mot en professionell styrelse som agerade snabbt och osentimentalt.

-  En företagsledning som satsade på »säkra kort« och gammal teknik mot en koncernledning som tidigt kommenderade »digitalt först«.

-  En företagsgrupp som köpte nya bolag utan att samordna dem mot en koncern som byggde ett starkt »ekosystem« av nättjänster.

-  En koncern som havererade och fick miljardstöd mot en koncern som levererade miljardvinster.

Det är skillnad på amatörer och proffs. Fast det kunde ha varit tvärtom, för de hade ungefär samma utgångsläge: Aftonbladet och internet firar silverbröllop i år. Den 25 augusti 1994 var Aftonbladet första tidning på nätet, men GP kom god tvåa inom ett år och tillsammans byggde de sedan nättjänsten Mediearkivet.

I slutet av april 1996 åkte Tomas Brunegård till Stockholm för att ihop med riskkapitalisten Christer Gardell på Custos köpa Aftonbladet av dåvarande ägaren LO. De var överens om priset, måttliga 300 miljoner kronor, men GP:s styrelse vågade inte slå till. En vecka senare köpte Schibsted Aftonbladet för ungefär samma summa som kvällstidningen sedan skapat i årlig vinst.

Sedan dess har Schibsted lett medieutvecklingen i Sverige, levererat över fem miljarder kronor i vinst till ägarna och dessutom fått en miljard i presstöd av svenska skattebetalare för att hålla liv i Svenska Dagbladet, som Schibsted köpte 1998 av Wallenbergs Investor.

Då levde Kinnevikägaren Jan Stenbeck och han sa ofta: »Politik slår ekonomi, men teknik slår alltid politik.« Teknik avgör mediernas ekonomi och därmed deras resurser för granskning av makten. Politikerna kan bara marginellt påverka teknikutvecklingen och i någon mån mediernas ekonomi. De försöker ändå, eftersom demokratin i ökad grad verkar via medierna. Men det finns gränser för hur mycket staten kan påverka.

Från vänster, Alice Bah Kuhnke, Anette Novak, Tomas Brunegård, Rolv Ryssdal, Olle Lidbom, Olle Wästberg. Foto: TT

Politikernas problem är att staten är ond. Nej, inte här och i alla fall inte just nu, men farhågan är en prövo­sten vid lagstiftning. Vi behöver bara korsa Östersjön för att hitta medier som är utsatta för statlig ondska. Sydost över är situationen ännu värre.

Vår demokrati har en klen konstitutionell grund och kan avskaffas på ett kvartal med två majoritetsbeslut och ett mellanliggande extraval. Den förutsätter välinformerade val efter en fri diskussion byggd på verifierbara fakta. Där har medierna en huvuduppgift som var enklare förr, då färre mediekanaler skapade en någorlunda sammanhållen debatt. Det gav medierna en stark ställning som politikerna tvingades anpassa sig till.

Olof Petersson, professor i statskunskap, lanserade anglicismen »journalism som en ideologi«, frammejslad vid journalistutbildningarna. Så här skrev han 1996 i SNS-skriften »Politikens möjligheter«:

»En journalists uppgift är enligt journalismen att granska makthavarna och att fungera som en advokat för de ›röstsvaga‹. Journalistiken är inte en exakt återgivning av allt som sker i samhället, utan tvärtom koncentrerad på en rad undantagssituationer. Sådana situationer utgörs, enligt den ideologi som präglar massmedia, av maktmissbruk och tillfällen när enskilda kommer i kläm när makthavarna skall genomföra sina åtgärder. Journalistiken blir en maktfaktor då den uppfattas som viktig av medborgarna. Journalisten skall ställa ›publikens frågor‹ och kommer därmed att utmana ›etablissemanget‹.«

Hans efterföljare Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, instämmer i historiebeskrivningen:

– Sett över längre tid har mediernas makt ökat, eftersom de flesta får sin information via medierna. Journalister blev mer självständiga gentemot politikerna, som anpassade sig till medialiseringen.

Men något har hänt som spräcker bilden av växande murvelmakt, hävdar Lars Nord:

– De senaste tio åren har de redaktionella resurserna begränsats, vilket lett till alltmer passiv återrapportering. Vi får en rundgång av nyheter på allt fler plattformar där publiken är uppsplittrad. Den politiska bevakningen har blivit mer reaktiv.

Samtidigt har makthavarna vägrat finna sig i rollen som villebråd och gått till motangrepp:

– Partierna vill ha kontroll över budskapet och använder sociala medier som megafoner. Journalisterna går på det alltför ofta och ompaketerar budskap från partierna till nyheter. Det finns internationella studier som visar att 70–80 procent av nyheterna kommer via professionella kommunikatörer eller PR-byråer. Detta är oerhört svårt att empiriskt belägga eftersom medierna hänvisar till källskyddet. Men magkänslan talar för att det ökat också här.

Lars Nord är, milt uttryckt, ingen stor vän av sociala medier och tvivlar på deras förmåga att stärka demokratin:

– Nettotillskottet är snarare negativt. Visst är det viktigt att alla har en möjlighet att komma till tals, men de är ofta emotionella och polariserar. Mycket är överdrivet och en hel del osant. I sociala medier är det sällsynt med debatter som främjar demokratin i stort.

Han är måttligt imponerad av politikernas insatser för att hjälpa medierna att stärka demokratin:

– Det var mycket stora ord från Alice Bah Kuhnke när medieutredningen tillsattes. Vad blev det av den?

Det kan möjligen Olle Lidbom, kommunikationschef på Norstedts förlagsgrupp och mediekonsult, svara på. Han var en av experterna i utredningen som lämnade sitt slutbetänkande för över två år sedan.

– Vi fick ju det nya mediestödet som ska täcka lokaljournalistikens vita fläckar och en höjning av presstödet. Men det är förstås en piss i Mississippi jämfört med hur mycket som satsas på public service.

Presstödet höjs i år med 55 miljoner till 622 miljoner kronor som också ska räcka till ett nytt utvecklingsstöd, samt ett mediestöd som kan ge högst 1 miljon till den som vill sprida nyheter i ett område där lokala medier saknas. Public service-bolagen får 8,5 miljarder i år. 

– Tidningarna har de senaste åren tappat ungefär lika mycket i annonsintäkter som staten pytsat in i presstöd, i runda tal en halv miljard om året. Public service har i stället fått en årlig uppskrivning av sina anslag med 2 procent.

Det var i en DN-intervju 2016 som kulturminister Alice Bah Kuhnke sa att hon »ligger sömnlös av oro för alla lokaltidningar som hamnat i kris«. Hennes medieutredare, Anette Novak, lämnade en lika knivskarp som allmänt hyllad analys av mediernas problem men de förslag som hittills passerat riksdagen har knappast påverkat den ökande koncentrationen inom dagspressen.

– Besviken? Nej, jag hade inga stora förhoppningar när jag gick in i utredningen, säger Olle Lidbom. 

– Jag såg som min uppgift att ha den digitala blicken och påpeka att mediepolitiken måste följa efter konsumenterna in i den digitala verkligheten. När något inte funkar har vi en tendens att vilja kasta pengar på problemet, men jag är inte säker på att mer bidrag är det bästa sättet att hjälpa medierna.

Olle Lidbom tror att medieutvecklingen de närmaste åren blir ungefär som Anette Novak förutsåg och han sammanfattar:

– Annonsaffären faller bort och det går fortare i en lågkonjunktur. Pengarna fortsätter att gå till Facebook och Google. Nyhetsmedierna inför betalväggar och blir alltmer en elitprodukt. Medierna fortsätter fragmentiseras och informationsklyftorna växer. Politikerna kommer att vilja styra public service alltmer.

Ingen undgår döden och tv-licensen. I väntan på den förra kunde vi tidigare titta på SVT play gratis i mobilen. Sedan årsskiftet finansieras de tre public service-bolagen över skattsedeln och kan ses som en del av statens infrastruktur. De behöver inte längre göra publikfriande program eller köpa dyra pr-kampanjer för att hålla betalningsviljan uppe. Och om statens medier är så omistliga för vår demokrati som politikerna säger i sina högtidstal är det kanske fullt rimligt att vi alla betalar via skattsedeln oavsett om vi tittar eller ej.

Olle Wästberg var vid 1990-talets slut styrelseordförande i Sveriges Radio och ledde Demokratiutredningen som 2016 lämnade sina, ännu orealiserade, förslag om att vitalisera folkstyret till kulturminister Alice Bah Kuhnke. Han var Liberalernas man i public service-utredningen, vars förslag ligger på den nya regeringens bord för att läggas till grund för public service-bolagens sändningsvillkor från nästa årsskifte:

– Mediernas stora svaghet är att den lokala bevakningen minskat. På vissa håll finns den knappt alls och där spelar medierna en mycket liten demokratisk roll. Därför enades vi i utredningen om att public service ska ha en starkare roll där vita fläckar har uppstått i medielandskapet.

Det är ovanligt att politikerna vågar peka med hela handen åt public service-bolagen. Deras roll har utretts inför varje tillståndsperiod, normalt sex år, och har i regel slutat med att bolagens lobbyister fått sin vilja fram, vilket brukar betyda att de fått göra som de vill och alltid gjort. Men nu drar utredarna ännu en gräns för bolagen. De får inte använda sociala medier som distributionsplattformar:

– Public service ska inte bjuda Facebook på sina tittare, säger Olle Wästberg. 

– De får länka tillbaka till SVT och bara använda sociala medier för att göra reklam eller kommunicera med sina tittare och lyssnare.

Olle Wästberg är också orolig för vad framtida makthavare kan använda statens medier till:

– Public service ligger vidöppet för politisk styrning om vi i en framtid får en regering av Ungerns eller Polens typ, säger han. Därför är det nödvändigt att med grundlag och nya regler höja tröskeln för påverkan.

För 25 år sedan var Olle Wästberg chefredaktör för Expressen, då inga medier fanns på nätet och sociala medier var ett okänt begrepp:

– Jag tycker inte att medierna granskar makten bättre i dag. Möjligen annorlunda, eftersom mycket saker dyker upp på nätet. Journalisterna ägnar mycket tid åt att följa politikerna på sociala medier.

Politikerna har av nestorn Carl Bildt lärt sig att runda de granskande journalisterna genom egna utspel på nätet. Men de använder sällan digitala kanaler till att kommunicera med väljarna, det har Olle Wästberg kollat:

– Under demokratiutredningen gjorde jag en privat undersökning. Jag följde 40 riksdagsledamöter på nätet i två veckor. Bara två av dem gick in i debatter, resten använde sociala medier uteslutande som anslagstavla. Under höstens regeringsförhandlingar blev det tydligt hur politikerna styrde bevakningen via sociala medier, inte minst när det gäller oenigheten inom Liberalerna.

Digitaliseringen har gjort jobbet lättare för journalister, men samtidigt bundit dem vid datorn eller mobilen. De behöver inte gå till myndigheter för att kolla posten eller hämta handlingar och kan hämta fakta på nätet i stället för att gå till redaktionsbiblioteket eller arkivet.

– Det finns mer mylla att gräva i, konstaterar Olle Wästberg. Samtidigt ställer det högre krav på journalisterna att kunna bedöma vad som är sant och relevant.

Gunnar Nygren, professor i journalistik och Jonas Ohlsson, docent i medievetenskap.

Men på många håll i Sverige ligger myllan orörd eftersom grävarna saknas:

I 75 av landets 290 kommuner finns ingen traditionell redaktion. 40 av dem, i regel kranskommuner till storstäder, bevakas visserligen av gratistidningar, men 35 kommuner saknar helt redaktionell närvaro. 

Dessa vita fläckar i medielandskapet – som nu kanske ska bevakas av public service eller av nya aktörer med det särskilda mediestöd som infördes den 1 februari i år – upptäcktes av Gunnar Nygren redan 2002. Han skrev om orterna som hamnat i »medieskugga« och det var inte Älvdalen eller Bräcke, utan Stockholms kranskommuner. I dag är han professor i journalistik vid Södertörns högskola och har just gett ut en bok om hur regeringars pr-maskineri styr politiska reportrar.

– Hur medierna mår? Olika, skulle jag säga. Public service mår bra resursmässigt och har en stark ställning politiskt. Inom dagspress har det skett ett maktskifte, där storstadstidningarna drar till sig digitala prenumeranter och konkurrerar över hela landet. De har gått igenom stålbadet och kan göra innehåll som folk vill betala för.

Han befarar att mindre medieföretag kommer att ha det fortsatt svårt:

– Deras unika innehåll är det lokala. Men de har skurit ner så mycket, sparat och centraliserat, vilket leder till att många av dem har förlorat i lokal förankring. Innehållet är inte tillräckligt bra och risken är att folk inte vill betala. Mittmedia har höjt priserna kraftigt och leder ligan i att minska upplaga. Andra koncerner har klarat balansen mellan papper och digitalt och mellan lokalt och centralt material bättre, till exempel Gota Media och NWT-koncernen, som i högre grad behållit sina lokala redaktioner.

Men vi slutar inte att söka nyheter i vårt närområde för att lokaltidningen lägger ner redaktionen. Tomrum är till för att fyllas:

– Vi ska inte glömma att det finns 300 gratistidningar, ett 100-tal lokala nyhetssajter och ett 50-tal tidningar som kommer en dag i veckan, säger Gunnar Nygren. De fyller till viss del dagstidningarnas roll. Det poppar upp hyperlokala sajter eller Facebookgrupper, som inte bedriver någon journalistik men som kan utgöra nya forum. Kommuner eller regioner startar medieliknande forum, men det handlar mer om pr än om journalistik. Men totalt sett så minskar journalistikens betydelse för den lokala informationen.

Nej, de nyhetsbärande medierna mår inte bra. Det kan Jonas Ohlsson, föreståndare för kunskapscentret Nordicom vid Göteborgs universitet, intyga. Han är civilekonom och docent i medievetenskap, har jobbat vid SOM-institutet, som mäter våra vanor och attityder, och har sedan 2011 gjort rapporter om medieekonomi åt Myndigheten för press, radio och tv.

Sämst av alla medieslag mår dagstidningarna. Symtomen syntes tidigt; redan innan kommersiell tv och radio fanns, innan internet slagit igenom och långt innan alla gick och stirrade i sin telefon.

– Dagpressupplagan har sjunkit sedan 1990, konstaterar Jonas Ohlsson, men annonsintäkterna ökade och följde konjunkturerna. Annonser stod ofta för 60–70 procent av tidningens intäkter. Eller subventionerade 60–70 procent av tidningspriset, om man så vill.

Billigt papper ur den svenska skogen och de goda efterkrigsårens annonser gjorde oss till ett av världens mest tidningsläsande folk, slagna bara av norrmän och finländare. Tidningsägarna fick in annonspengar, kunde sänka prenumerationspriserna och få fler läsare, vilket i sin tur lockade fler annonsörer. Det blev en god cirkel och många goda år för välskötta tidningsföretag. Konkurrensen var minimal och vid 1980-talets slut gick nära 80 procent av alla reklampengar till dagstidningar. Tanken på en tillvaro utan annonspengar borde ha fått tidningsdirektörer att sova oroligt redan när reklam-tv och musikradio kom på 1990-talet. 2000-talets internet och smartmobiler borde ha gjort dem sömnlösa.

– Många tidningsföretag har haft det tufft sedan finanskrisen, säger Jonas Ohlsson. 

– Länge såg de gratistidningar som det stora hotet. De verkade inte förutse att annonserna kunde följa efter läsarna ut på nätet och att pengarna då hamnade hos andra aktörer. 

Många startade egna gratistidningar och lade ut sitt material gratis på nätet för att öka sin räckvidd och behålla annonsörer. Public service lade ut alltmer på nätet så att även licenslösa kunde ta del av utbudet. Nyheter kom att uppfattas som gratis.

På tio år har de årliga reklamköpen i nyhetsmedier fallit från nära 12 till 7  miljarder kronor, trots att den totala reklammarknaden vuxit med 20 procent under samma tid. 2011 började annonsörerna att överge tidningar i stor skala och de var heller inte särskilt pigga på att göra reklam på tidningarnas sajter när de kunde köpa sökord hos Google. Tidningarna växlade papperskronor mot 25-öringar på nätet. De sparade och höjde priset på tidningarna, men när inte heller det räckte började de ta betalt på nätet.

– Annonsfallet har slagit hårt mot dagspressens ekonomi, förklarar Jonas Ohlsson. Tidningarna har klarat sig genom besparingar och har stabiliserat sig på hyggliga rörelsemarginaler. De håller sig flytande, men behöver mer kapital. Att vara konkurrenskraftig i den digitala världen kostar pengar.

– Om de borde börjat ta betalt tidigare? Nja, för tio år sedan fanns inte acceptansen att betala på nätet, vare sig för nyheter, musik eller film. Dessutom fanns inte heller de smidiga betallösningar som vi har i dag.

Nu försöker nästan alla medieföretag på olika sätt få betalt för sitt material på nätet. Hårda betalväggar där allt material kostar, mjuka betalväggar som tillåter viss läsning innan det krävs prenumeration eller modellen med »freemium« som har en gratis reklamfinansierad bastjänst med betalning för mer exklusivt material, den modell som bland andra kvällstidningarna använder.

– Betalningsviljan på nätet har ökat de senaste fem åren, konstaterar Jonas Ohlsson. Betalmodellerna är inte heller lika konjunkturkänsliga, för det är i huvudsak medelklassen som prenumererar digitalt på nyheter.

Vi börjar vänja oss vid att Netflix, HBO, Viaplay, C More eller Spotify kostar en slant. När dessutom tv-avgiften försvinner ur räkningsbunten känns det överkomligt för fler att betala för nyheter. När tidningarna slipper köpa papper, leasa tryckpressar och halka runt i snömodden vid landets brevlådor kan de spara mycket och höja sina klena marginaler.

– Dagspressen måste visa att nyheter måste få kosta, säger Jonas Ohlsson. Det är en gammal bransch som måste revidera sin självbild, den som säger att »vi bestämmer vad läsarna ska ha«. Det krävs mer av kund­anpassning.

Den gamla branschstrukturen med en eller flera tidningar i snart sagt varje stad försvann med det nya millenniet, trots snart 50 år av presstöd på cirka 20 miljarder kronor. Nedläggningar, uppköp och fusioner har minskat antalet dagstidningar och samlat dem i åtta ägargrupper.

– Revirtänkande och politiska allianser hindrade länge nödvändiga samgåenden och samarbeten. Sedan gjordes ett antal otroligt kostsamma förvärv i början av 2 000-talet, då flera miljarder kronor försvann ur dagspressen, säger Jonas Ohlsson och nämner särskilt Stampen, Mittmedia och Sörmlands Media.

Här hittar vi några vinnare på dagspressens kris, de som var kloka nog att hoppa av i tid: Centerpartiet fick 1 815 miljoner kronor för sina tio små tidningar, Stockholmsläkaren Sven Nordgrén fick 275 miljoner för sin sjundedel av Stampen, familjen Sommelius fick nästan lika mycket när Bonniers köpte Helsingborgs Dagblad och familjen Bengtsson fick ännu mer när Dalarnas Tidningar såldes till Mittmedia för 444 miljoner kronor.

Mittmedia deltog med liv och lust i Stampens köprunda med lånade pengar och fick redan vid det famösa köpet av Centerpartiets tidningar en svag balansräkning som förutsatte goda vinster för att klara räntor, amorteringar och investeringar. Några goda år kom, men för tio år sedan började resan mot obeståndet. 

Redan då pekade mycket på riktigheten i nätfantasternas ord om att »papper är dit bokstäver går när de ska dö«. Men vi är inte där än, påpekar Jonas Ohlsson:

– Jag tror inte att botten är nådd för papperstidningarna än, eftersom vi verkar vara i slutet av en högkonjunktur. Den krympande skaran prenumeranter blir dessutom bara äldre och äldre. Enda chansen för de lokala aktörerna att klara sig blir nog framtvingade konsolideringar. Landsortspressens ägare måste inse att de behöver koordinera sina resurser över koncerngränserna för att klara sig.

Alla försöker konvertera sina kostsamma pappersläsare till lönsamma digitala prenumeranter. Även om de skulle lyckas är det inte säkert att de som delar i större koncerner ens överlever, befarar Jonas Ohlsson:

– Nu är rikspressen konkurrenter till lokaltidningarna och bygger nätverk av medarbetare ute i landet. Stockholmstidningarna driver sin konvertering på bekostnad av landsorten. Varför ska du betala för din regionala tidning om du tycker att till exempel DN är bättre? Sett i det perspektivet skulle DN kunna ha flera miljoner potentiella prenumeranter, medan marknadsunderlaget för en lokaltidning begränsas till en handfull kommuner.

Internet upphäver de fysiska banden mellan läsarna och redaktionen, tryckeriet och distributionsnätet. Då återstår bara ett trumfkort för de mindre medieföretagen, den lokalkännedom som kan skapa ett innehåll så bra att deras kunder är beredda att öppna plånboken. Men det har de hittills inte varit så bra på, anser Christina Bellander som är konsult och ordförande för högskolan i Dalarna. Hon sitter även i styrelsen för bland annat Kunskapsskolan, UR, Mediavision och Mittmedia. Men hennes bakgrund är ett otal chefsposter inom både TV4:s och MTG:s tv-bolag. När hon börjar prata om medieutvecklingen blir hon bekymrad:

– Ja, jag är oroad för att jag ser en förskjutning till en snabb och enkel journalistik med mycket »snackisar« och blåljus på bekostnad av samhällsbevakning och granskning av politiken. Det blir mindre tänkt och mer tyckt. Jag är orolig för att medierna är på väg att abdikera från den uppgift som media har i en demokrati.

Hon har otaliga exempel från sina utsiktspunkter i mediebranschen:

– Journalisterna gör punktjobb och gör dem oftast bra. Men det räcker inte. Ofta är det samma story med samma vinkel i alla media. Endast någon detalj kan variera.  Det är brist på en självständig journalistik och sällan sätts en händelse i ett sammanhang. Visst finns det utmärkt granskande journalistik, men det handlar om punktinsatser. Den kontinuerliga bevakningen av samhället och dess utveckling får inte annat än undantagsvis utrymme i våra spalter eller tid i etermedia.

Men Christina Bellander vet från sina uppdrag för en rad medieföretag varför det allt oftare brister i bevakningen: 

– Det är inga illasinnade krafter bakom utvecklingen, utan ren marknadsekonomi. Det är inte lönsamt att satsa på kvalitetsjournalistik och bredare analyser. Det är billigare att återge en händelse än att beskriva ett skeende.

Den stat som försöker ge sig in och styra i mediesektorn har ett principiellt problem, påpekar hon:

– Det finns en inbyggd motsättning mellan staten och media som inte bara går ut på att staten ska grans­kas av media. Staten har dessutom ett ansvar för att vi har en fungerande demokrati och i en sådan har media en viktig funktion att fylla. Om lösningen på detta är statliga media har vi ett problem. Om medierna ska granska staten, kan inte staten vara media. Frågan kompliceras ytterligare av att statens två främsta verktyg i dag är public service och mediestödet. Om public service ska fylla de tomrum privata medier har lämnat riskerar de att verka marknadsstörande och ytterligare försvåra för andra media. Och presstödet bygger ju inte på kvalitetsparametrar. Det är ganska lite som går till samhällsjournalistik, men det blir mer blåljus.

Det finns flera skäl till att nyhetsmedierna inte mår så bra, konstaterar Helena Stålnert, ordförande för både Förvaltningsstiftelsen för SR, SVT och UR och för stiftelsestyrda Institutet för mediestudier.

– Ekonomiskt mår de illa. Det pågår en påtaglig konsolidering av pressen och allt färre journalister bevakar landet utanför storstäderna. Det är en fara för demokratin och risken är att kommuner som inte be­vakas regelbundet blir sämre skötta på sikt.

Journalister mår också illa av det förakt som riktas mot dem på sociala medier, konstaterar Helena Stålnert.

– Medierna har blivit bättre på faktakontroll, men står handfallna inför osakliga påhopp och ifrågasättanden. Det är viktigt att vi kan bedriva en välgrundad mediekritik utan att bidra till ökat populistiskt medie­förakt.

Hälften av alla journalister bor i Stockholm och de har delvis sig själva att skylla, anser hon:

– I vart fall riksmedierna har ett storstadsperspektiv. Jag tycker så illa om att höra »vi har besökt Mariestad«, alltså nedstigit från storstaden till den exotiska landsbygden. Det krävs ett nytt förhållningssätt där riksmedier beskriver hela samhället. Det är väldigt mycket om den offentligt finansierade delen av ekonomin i storstan, men mindre om utveckling, arbete och värdeskapande av människor som cyklar till jobbet i andra delar av landet.

Sveriges Radio är det medieföretag som har flest reportrar utanför tullarna och det tycker den förra radiochefen Kerstin Brunnberg är viktigt:

– Public service blir viktigare än någonsin när medielandskapet tunnas ut och vi har ett opinionsklimat präglat av ökad populism, nationalism och polarisering.

Hon köper inte tidningsägarnas kritik mot att public service förstör marknaden för privata medie­företag:

– Mer journalistik är bättre än mindre journalistik. Och jag tycker det är konstigt om politikerna vill hind­ra SVT från att sprida sitt material även på externa plattformar. Allt som public service gör ska vara tillgängligt för så många som möjligt.

I stället har hon ett förslag som skulle göra livet för medierna lite ljusare:

– Vi måste få lagar som beivrar hot mot journalister, annars riskerar vi en ökad självcensur. 

Den som vill gräva fram nyheter om organiserad brottslighet, suspekta företag eller extremistorganisationer får räkna med att bli hotad. Men även de som rotar efter kommunala skandaler möter motstånd av minst ett med skattepengar medietränat kommunalråd, en skattefinansierad pressekreterare och en för dyra skattepengar inhyrd pr-konsult som skyfflar tillbaka det mesta reportern orkar skotta upp.

Inför Jan Schermans dokumentärfilmer om hoten mot demokratin som sändes i fjol i SVT tog redaktionen fram några nyckeltal från Göteborg, de kommunala skandalernas inofficiella huvudstad:

År 2000 hade GP över 300 anställda journalister. 54 av tjänsterna hade i uppgift att helt eller delvis bevaka Göteborg och dess kranskommuner. Göteborgs stads förvaltningar och bolag hade då omkring 100 anställda informatörer. Det gick alltså två offentliganställda informatörer på varje potentiell granskare. Dem kanske en flyfotad reporter kan finta bort.

I fjol hade antalet kommunala informatörer i Göteborg ökat till 240. Den krisande GP:s samhällsredaktion hade minskat till tio tjänster. Då är ledarredaktion och webbreportrar, som knappast har tid att gräva, inte inräknade. Det går alltså 24 kommunala informatörer på varje granskare; svårare att dribbla bort två hela fotbollslag, med domare och linjeman.

Göteborg må vara värst, men utvecklingen är snarlik i hela landet. Alltmer pengar satsas på att marknadsföra den offentliga sektorn, allt mindre resurser går till samhällsbevakning i traditionella medier. Jan Scherman, tidigare vd för TV4, åker efter dokumentärerna land och rike runt och leder debatter om medierna och demokratin. Han är oerhört kritisk till dagens politiska journalistik:

– Papegojjournalistiken har fullkomligt exploderat. Det är ett evigt live-rapporterande, ungefär som om det gäller ett matchreferat av fotboll. Ytterst få får gå bakom scenen och kolla vad som faktiskt sker. Om man bara skildrar spelet om makten framstår politikerna som både ytliga och konfliktinriktade. Det har skapats en ohelig allians mellan politiker som vill göra utspel och reportrar som vill ha korta rappa inslag.

Ute i landet möts Jan Scherman ofta av påståendet »men jag får ju inget veta«. Han ser det som en kombination av minskade resurser till politisk bevakning och ökade resurser för kommuner och regioner att själva publicera »nyheter« om sin verksamhet.

– Det vi ser av kritisk granskning är ofta kvittojournalistik där politikerna framställs som skurkar som skor sig på skattebetalarnas bekostnad, trots att de flesta är hårt arbetande eldsjälar. När klickokratin styr både medierna och politikerna förstärks både politikerförakt och medieförakt. Om vi föraktar våra valda ombud och misstror yttrandefriheten går demokratin på två väldigt darriga ben.

Till sist en ironi. De 20 senaste årens största förlorare på tidningsmarknaden, Stampen och Mittmedia, ville skapa något större och lyckades köpa på sig halva lokaltidningsmarknaden innan bankerna hann i fatt dem. Den stora vinnaren, Schibsted, köpte inte en tidning. Men i förra veckan försökte de. Och förlorade. Om Bonnier vann återstår att se. Det är upp till oss, skriver Anette Novak som slutord i sin Medieutredning:

»Det är bara om medborgarna inser värdet och väljer att investera i kvalitativa mediers produkter och tjänster som de oberoende, kommersiella medierna kommer att bli långsiktigt hållbara. Det är bara om vi gemensamt lyckas bevara kvalitativa medier med kraft och förmåga att rapportera tillförlitlig information och granska makten som vi säkerställer en hälsosam demo­krati.«

Läs mer om mediebranschen 

Bonniers epok går i graven

Veckans FOKUS: Världens viktigaste mediebransch

Veckans FOKUS: Ska vi vaska demokratin?

Fakta | De tio största tidningsgrupperna

1) Bonnier News. (Dagstidningar: Dagens Nyheter, Expressen, GT, Kvällsposten, Dagens Industri, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad.) Ägare: Familjen Bonnier. Omsättning: 4 708 mkr (-6,2 %). Nettoresultat: 123 mkr.4 Samordnar sina svenska tidningar och tidskrifter inom Bonnier News. Har sålt TV4 till Telia för 9,2 miljarder för att minska skulderna och köpte förra fredagen Mittmedia (se nedan).

2) Schibsted. (Aftonbladet, Svenska Dagbladet.) Ägare: Börsnoterat i Oslo, institutionella ägare. Omsättning: 2 747 mkr (-4,1 %). Resultat: 225 mkr.4 Koncernen har lett den svenska dagspressens digitala utveckling och har ett antal digitala tjänster där Blocket är mest lönsam. Svenska Dagbladet har 40 miljoner kronor i presstöd.

3) Stampen. (Göteborgs-Posten, Bohusläningen, Hallands Nyheter, Hallandsposten, Strömstads Tidning, TTELA). Huvudägare: Fam. Hjörne. Omsättning: 2 490 mkr (-30,3 %). Resultat: 8 mkr.4 Koncernen havererade ekonomiskt och rekonstruerades 2016 med ett 25-procentsackord som gav över en miljard i stöd från stat och leverantörer. I år har tryckeribolaget VTAB skilts från tidningarna.

4) Mittmedia. (Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Arboga Tidning, Avesta Tidning, Borlänge Tidning, Bärgslagsbladet, Dala-Demokraten, Fagersta-Posten, Falu-Kuriren, Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan, Länstidningen Södertälje, Länstidningen Östersund, Östersunds-Posten, Mora Tidning, Nerikes Allehanda, Norrtelje Tidning, Nya Ludvika Tidning, Nynäshamns-Posten, Sala Allehanda, Sundsvalls Tidning, Söderhamns-Kuriren, Södra Dalarnes Tidning, Tidningen Härjedalen, Tidningen Ångermanland, Vestmanlands Läns Tidning, Örnsköldsviks Allehanda.) Ägare: Stiftelsen Gefle Dagblad 70 5%, Stiftelsen Pressorganisation 30%. Omsättning: 2 059 mkr (-9,4 %). Resultat: -182 mkr. 4 Såldes förra veckan till Bonnier News (80 %) och norska Amedia (20%). Mittmedias pengar var då slut. Även ett konsortium med norska Polaris, NWT (nr 8 nedan) och VK (nr 10)lade bud på Mittmedia.

5) Norrköpings Tidningars Media. (Norrköpings Tidningar, Östgöta Correspondenten, Folkbladet, Motala & Vadstena Tidning, Västerviks-Tidningen, Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten, Gotlands Tidningar, Gotlands Allehanda, Upsala Nya tidning, Enköpings-Posten.) Ägare: Erik och Asta Sundins Stiftelse. Omsättning: 1 771 mkr (+1,4 %). Resultat: - 49 mkr.4 Koncernen har sakta lagt under sig en allt större del av landsortspressen. Vid årsskiftet köptes Sörmlands Media (nr 9 nedan) som inte ingår i siffrorna ovan.

6) Gota Media. (Barometern, Blekinge Läns Tidning, Borås Tidning, Kristianstadsbladet, Smålandsposten, Sydöstran, Trelleborgs Allehanda, Ulricehamns Tidning, Ystads Allehanda, Ölandsbladet, Östra Småland, Kronobergaren, Nybro Tidning.) Ägare: Stiftelsen Barometern, Tore G Wärenstams stiftelse. Oms: 1 084 mkr (-1,9 %). Resultat: 15 mkr.4 Har expanderat varsamt i Sydsverige och satsat på att behålla sina lokala redaktioner.

7) Hall Media. (Jönköpings-Posten, Smålands Dagblad, Smålands-Tidningen, Smålänningen, Tranås Tidning, Vetlanda-Posten, Värnamo Nyheter, Falköpings Tidning, Skaraborgs Läns Tidning, Västgöta-Bladet.) Ägare: Familjen Hamrin. Omsättning: 550 mkr (+0,4 %). Resultat: 7 mkr.4 Är en mindre del i familjens välmående industrikoncern Herenco. Tidningarna är centraliserade och effektiva.

8) NWT. (Nya Wermlands-Tidningen, Arvika Nyheter, Säffle-Tidningen, Fryksdals-Bygden, Dalslänningen, Provinstidningen Dalsland, Filipstads Tidning, Nya Kristinehamns-Posten, Karlskoga-Kuriren, Värmlands Folkblad, Karlstads-Tidningen, Hjo Tidning, Skaraborgs Läns Allehanda, Mariestads-Tidningen, Nya Lidköpings-Tidningen.) Ägare: Familjen Ander. Omsättning: 522 mkr (+4,2 %). Resultat: 140 mkr.4 Sveriges mest lönsamma lokaltidningsgrupp som satsat på lokal journalistik. Äger4 procent av Schibsted och 26 procent av Polaris, som förlorade budstriden om Mittmedia,där NWT ville äga 15 procent.

9) Sörmlands Media. (Eskilstuna-Kuriren, Strengnäs Tidning, Södermanlands Nyheter, Katrineholms-Kuriren.) Ägare: Norrköpings Tidningars Media.Omsättning: 305 mkr (-5,2 %). Resultat: -9 mkr.4 Sörmlands Media drogs med i köphetsen efter Stampens och Mittmedias köp av Centertidningar och led av det dyra förvärvet av Södermanlands Nyheter. Sörmlands Media såldes vid årsskiftet till NTM (se nr 5).

10) VK Media. (Västerbottens-Kuriren, Folkbladet.) Ägare: Stiftelsen VK-press.Omsättning: 244 mkr (-4,3 %). Resultat: 22 mkr.4 Välskött och lönsamt bolag som har en trygghet i stora fastighetsinnehav i expanderande Umeå. Var med i budgivningen om Mittmedia, där VK skulle köpte en ägarandel på 10 procent.

Källa: »Medieekonomi«, Myndigheten för press, radio och tv. Siffror ur företagens bokslut för 2017.

Fotnot: Lokaltidningskoncernerna äger ett stort antal gratistidningar. Några tidningar står ensamma, till exempel stiftelseägda Norran, andelsägda Skånska Dagbladet, Alingsås Tidning och Vimmerby Tidning.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera