Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Världens viktigaste mediebransch

Vad är det egentligen som sker med journalistiken? Hur förhåller den sig till sanningen, makten och lögnerna? Hur ser den på sin egen roll och på alternativen? Fokus synar en bransch, uppfylld av sin egen betydelse.

Det var dags för Åke Ortmark – en legendar i Walter Cronkiteklass – att ge ut sina memoarer. Året var 2013 och han kallade dem »Makten och lögnen«.

Cronkite, för att fräscha upp era minnen, berättade för amerikanerna om månlandningen, om Watergateaffären, Vietnamkriget och, förstås, om mordet på John F Kennedy. Ännu som 80-åring behöll han sitt arbetsrum i CBS News lokaler på Manhattan.

Ortmark nämner Cronkite 46 gånger i memoarerna, undantaget själva namnet i personregistret. Det sker på en nedåtlutande bana som börjar i beundran, kanske vördnad, och slutar i desillusion:

»Jag blev besviken på Cronkite under vårt arbete med programmen för PBS. Jag fann honom stel och otillgänglig, alltför upptagen av sin egen betydelse och inte tillräckligt intresserad av min«, skriver Ortmark med syrlig självinsikt.

Möjligen går det att spåra en gnutta avundsjuka också: Cronkite tjänade bra och kunde hålla sig med rejäla segelbåtar. Men det måste vi inte bry oss om just nu.

Åke Ortmark, om ni behöver påminnas om det också, var ankare i Aktuellt och Sveriges första skjutjärnsjournalist, till en början med Herbert Söderström och sedan som ett av de tre O:na, bredvid Lars Orup och Gustaf Olivecrona. Orup är den som kallas svensk Cronkite av Ortmark själv, men det behöver vi inte heller bry oss om.

Ortmark är snart 90. Skriver fortfarande, fast han har svårt att andas. Han har dissekerat svenska hierarkier och beslutsfattare i ett stim böcker. Åtminstone ett halvdussin har ordet »makt« i titeln. Men det är det andra ledet i hans memoartitel som vi är intresserade av, åtminstone till att börja med.

Lögnen, alltså. Eller egentligen sanningen.

Så här skriver Ortmark om de höga, nästan orealistiska ideal som en del förväntar sig att makthavare ska leva upp till:

»En makthavare ska i idealistisk anda och utan tanke på egen vinning handla med hänsyn till det långsiktiga allmänintresset, inte bara ibland utan ofta. En statsman ska också besitta en hög grad av intellektuell hederlighet, vilket bland annat innebär att han inte ofta ljuger på ett sådant sätt att det skadar allmänintresset. Denna utmärkta, osjälviska person har en bred definition av allmänintresse. Där ingår en grundläggande demokratisk tanke: folket ska i alla sammanhang ha tillgång till bästa existerande information. Sanningen får inte döljas. Undantagen från regeln får inte vara många. Verksamheten är styrd av höga ideal. En sådan människa finner sin tillfredsställelse i att söka förbättra mänsklighetens villkor. Han driver denna linje med stora personliga uppoffringar.

Jag upptäcker med förtjusning att det är exakt samma kravlista som bör upprättas när journalister ska rekryteras. Något allvarligare och viktigare än journalistik finns nog inte, bortsett från vetenskap. Det är den provisoriska ståndpunkt som jag för ögonblicket har fastnat i.«

Ni missade väl inte nyckelmeningen: »Sanningen får inte döljas«? Eller den rätt häpnadsväckande slutsatsen: »Något allvarligare och viktigare än journalistik  …«?

Den här texten börjar med Åke Ortmark, därför att han inte väjer för de stora orden när han beskriver vad journalistik är. Han sätter fingret på en yrkeskårs ideal och självbilder. Det som följer handlar om just det. Hur förhåller sig journalister till de stora orden, i en verklighet där det mesta rör sig och en hel del verkar ha hamnat upp och ner?

1. Sanningen

Märkte ni att det blev lite ovant högtidligt i inledningen? Det berodde på att nästan ingen journalist använder ordet »sanningen« längre. Om det används, görs sanningen relativ:

»Min sanning.« »Vår sanning.« »Vems sanning?«

Det, i sin tur, beror på att ett slags journalistisk pålstek slagit knut på tänkandet.

Nej, vi kommer inte förbi postmodernismen i den här artikeln heller. Bit ihop.

Misstanken har planterats och blommat ut: den som hävdar att sanningen finns, gör ett politiskt ställningstagande. Med all sannolikhet i försvar för den rådande makten. Kvar finns samtidigt idén att en journalist ska vara opartisk. Den märkliga följden blir att journalister, i sin strävan att inte vara partiska, väljer det subjektiva framför det objektiva.

»Min sanning«, eller »deras sanning« kan passera, eftersom inga objektiva påståenden egentligen görs om världen. Sanningen i bestämd form, däremot – än värre med versalt S – är det bäst att undvika.

Det är den ena sidan av saken. Det finns en annan:

När de relativa sanningarna kommer från fel håll blir de alternativa och anses de obehagliga och farliga. Då måste de bemötas. Det senaste exemplet är att Sveriges Radio, Sveriges Television, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och digitala Kit har gått samman inför valet i något som kallas faktiskt.se. Så här beskriver de sitt syfte:

»Genom att gå igenom faktaunderlaget bakom påståenden som påverkar vår verklighetsuppfattning arbetar vi för en källkritisk diskussion och en konstruktiv samhällsdebatt. Faktiskt ska också avslöja spridningen av konstruerade och påhittade nyheter och annat digitalt medieinnehåll som utger sig för att vara sanna.«

En del journalister känner instinktivt att något inte är riktigt bra med det här. Nästan ingen har lyckats formulera varför. Själva gängbildningen väcker olust. Koalitioner av det här slaget brukar man trots allt bilda när man ska försvara resultatet av en förhandling. När alla måste sitta i båten. Men om fakta är fakta, inte något som behöver förhandlas fram, vad är då poängen med att sy upp alla i samma säck?

Vi ska snart spekulera lite i det, men vi är inte riktigt färdiga med sanningen än.

***

Fakta, som i faktiskt.se, är det ord som fått ersätta »sanningen« inom journalistiken. Kanske därför att »fakta« inte gör fullt så stora anspråk som »sanningen«. Skillnaden är ungefär densamma som mellan att vara välutbildad och vis. Eller mellan dyr och värdefull.

Men visst, fakta är bra. Någon behöver reda ut om det politiker, direktörer, ombudsmän, twittrare och troll påstår, verkligen stämmer.

Läs mer: SVT, SR, DN, SvD, Kit – varför vill ni spela dumma?

Låt oss därför hålla oss kvar på den nivån och ta ett steg till.

I Jay McInerneys rätt bedagade 80-talsroman »Bright lights, big city« arbetar huvudpersonen på faktaavdelningen på New Yorks mest prestigefulla tidskrift:

»God morgon, proletärkamrater, säger du när du slinker ner på din stol. Avdelningen för Faktakontroll är tidskriftens största rum. Om schacklag hade omklädningsrum, kunde de kanske se ut så här. Det finns sex skrivbord – ett vikt för besökande skribenter – och tusentals referensböcker längs väggarna. Skrivbordsskivorna täckta av grått linoleum, bruna linoleumgolv.«

Jodå, det är trettio år sedan, men The New Yorker – det är den tidskriften McInerney egentligen beskriver – har behållit sin legendariska interna faktaavdelning. Den kontrollerar alltså bara det tidningen själv publicerar. Vid den senaste offentliga noteringen sysselsatte den 21 personer.

Allt kontrolleras: påståenden, citat, platsangivelser, tidsangivelser. Inget ska vara fel.

The New Yorker är speciell. Amerikanska dagstidningar har inte haft faktaavdelningar av just det här slaget, även om New York Times Washingtonkontor nyligen anställde en faktakollare. Men hur ser det ut i svenska medier?

Ungefär så här, i ett tvärsnitt av riksmedia:

Sveriges Radios journalistiska inslag ska lyssnas på av två personer, förutom upphovspersonen. SR Research kan hjälpa till att ta fram fakta inför jobb. Journalisters grävjobb granskas av den arbetsledande redaktören enligt särskilt strikta regler. Men det har aldrig funnits en särskild organisation för faktakoll av de egna inslagen. Sveriges Television fun­gerar på liknande sätt.

Aftonbladet brukade ha en avdelning som bistod med faktakoll. Där satt spränglärda överliggare och granskade vid behov de påståenden tidningens egna journalister ville göra. Det är rätt många år sedan den försvann.

Expressen har inte någon organiserad faktakoll, med särskilt anställd personal, meddelar redaktionschefen Magnus Alselind. Faktakontroll åligger tjänstgörande redaktörer och görs i varierande grad beroende på materialet. Extra noga vid grävjobb.

Jag frågar en chef på Dagens Nyheter, som svarar: »Nä, avdelningen för faktakontroll på DN var liktydigt med korrekturet som försvann för en sex, sju år sedan. Nu förväntas varje skribent göra sin egen faktakoll, med stöd av redaktörerna.«

Svenska Dagbladets publicist Fredric Karén skriver i ett mejl: »Tyvärr var det länge sedan faktakolls-avd försvann från SvD. Däremot jobbar vi ofta i team när vi faktakollar t ex ett grävjobb eller större redaktionell satsning. Att en arbetsledare t ex går igenom rad för rad med reportern och kollar av vilka källuppgifter som stödjer ett visst påstående, dubbelkollar siffror, räknar mm«.

Fakta är viktigt. Det är därför något är skevt här. Det görs stor sak av att avdela personer för att kolla andras fakta, men de avdelningar som granskade egna fakta är avvecklade.

Så de journalistiska frågorna hopar sig redan här.

Finns det en sanning att rapportera om?

Varför gängbildningen?

Och varför spara på den egna faktakollen, när det är så viktigt att kolla andra?

2. Makten

Åke Ortmark skriver om Walter Cronkites särskilda ställning:

»Cronkite hade bara sjutton minuter per dag på sig. Så länge varar en halvtimme i den märkliga kommersiella tv-världen. Och så kom i slutet av varje sändning den berömda frasen: ›And that’s the way it is on Friday, July 20th. For CBS News, I’m Walter Cronkite.‹ Cronkite ansåg att han hade presenterat Sanningen om USA och världen. ›The way it is.‹ Det är jag, påpekade Cronkite, som har gjort urvalet ur nyhetsfloden. Det är jag som bestämmer vad som har hänt – och kanske själv påverkar en del av det.«

Nu har vi tassat in på första ledet i Ortmarks memoartitel: makten. Det är ett känsligt område i journalistiska kretsar, så det är lika bra att trampa fel från början och ha det gjort.

»Journalister har en oherrans makt som de ofta förnekar eller förhåller sig nonchalant till«, sa den nyligen bortgångna Yrsa Stenius, en gång chefredaktör och omstridd Pressombudsman, i en intervju i Hufvudstadsbladet när hennes biografiska »Orden i min makt« kommit ut.

»Det är någon form av självförhärligande eller naivitet«, fortsatte hon: »De artikulerar ett ideal om den fullständigt oberoende journalisten, människan utan skugga. Framför allt i Sverige hissas journalistrollen upp till himlen.«

Det är bland annat »konsekvensneutraliteten« hon talar om. Det var Fokus skribent Erik Fichtelius som myntade begreppet, då han var Ekochef på 80talet. Sedan dess har principen nästan blivit dogm på svenska redaktioner. Poängen är, enkelt uttryckt, att en journalist inte ska ta hänsyn till politiska, ekonomiska eller diplomatiska konsekvenser av en publicering, om nyheten är relevant.

Publish and be damned.

Stenius ogillade det där, eftersom hon tyckte att det var ett sätt att försöka definiera bort besvärliga frågor om just makt och ansvar. Att lösa dem, genom att ignorera dem. Hon fick ofta höra att det var en vantolkning av konsekvensneutraliteten. Också att hon var alltför benägen att visa förståelse för makthavare, som i traditionellt journalistiskt språkbruk aldrig kan vara journalister, utan snarare journalisters motsats.

Men något var hon på spåren. Hon skapade ett obehag genom att placera journalister mitt i samhället, inte ovanför det. Hon kunde till och med ifrågasätta en så upplyft person som antinazisten Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

I efterhand vet vi att Segerstedts frispråkighet inte kostade Sverige något, påpekade Stenius, men det kunde inte ens Segerstedt vara säker på då. Hans skriverier kunde ha varit droppen som fick nazisterna att rinna över Öresund. Om så hade skett, skulle vi hålla honom lika högt?

Många vill nog svara ja, men det klingar inte riktigt ärligt.

Den är förstås luddig i kanterna, men det finns en journalistisk yrkesideologi och den har ett problem här: om man anser sig ha som kall att granska makthavare, är det obekvämt att vara en själv. Om man dessutom bär på en mer eller mindre uttalad idé om att alla makthavare är moraliskt förtappade, är en sådan identitet direkt plågsam. Det blir svårt att vara ärlig om saken.

Men som alltid, med ämnen som är känsliga, slår det ibland över och blir nästan outhärdligt ärligt. Det händer inte så ofta, så vi går mer än tio år tillbaka i tiden. Den som talar är Janne Josefsson. Han är på ett av Publicistklubbens möten, när Jan Guillou fortfarande var ordförande:

»Jag har ju inte varit journalist lika länge som Jan Guillou, men nästan 30 år, och varit med om en maktförskjutning som jag aldrig skulle ha kunnat förutsäga. Där man som ung reporter ser sig själv som en underdog och försöker gå de svagas ärenden och ser i dag – naturligtvis är jag inte helt förblindad – vilken oerhörd makt som vi journalister har, framför allt när vi går i drev ihop med andra.«

I en intervju i Moderna Tider, ungefär samtidigt, utvecklade han tanken:

»Dagens journalister är en maktfaktor det förmodligen inte finns någon motsvarighet till i historien.«

Kanske var det lite av en överdrift. Journalisternas makt är trots allt inget nytt tema, särskilt i kombination med deras maktmissbruk. Anthony Trollope, den store viktorianske romanförfattaren, skrev redan på 1850-talet om The Jupiters chefredaktör Tom Towers, satt att döma över levande och döda med skandalen som verktyg. Lord Copper, chefredaktör för Daily Beast, regisserar ett afrikanskt krig från London i Evelyn Waughs »Scoop« från 1938. Och i historikern Mattias Hessérus aktuella och läsvänliga avhandling »Rätten till privatlivet« berättas om tidningen Fäderneslandet, som hänsynslöst hängde ut misshagliga svenskar på 1920-talet.

Men visst har något förändrats under decennier närmare oss.

***

En utgångspunkt är personaltidningen. Långt innan den lades ut på entreprenad och blev en flådig sak i fyrfärg.

»Informationsyrket som en egen arbetskategori har sina rötter i mitten på 50-talet«, kan man läsa på Wikipedia. Gräsrötternas eget uppslagsverk fortsätter, ironiskt nog på klumpig svenska: »De första informatörerna var egentligen personaltidningsredaktörer och pressombudsmän som saknade särskild informatörsutbildning (eftersom detta inte existerade vid tillfället) men som anställdes på kriterierna att de innesatt en väldigt god förmåga att uttrycka sig i tal och text«.

Det som hände, hände med början på 70-talet. Den ensamma informatören växte till en informationsavdelning. Presscheferna blev informationschefer och till slut kommunikationsdirektörer. Den interna, undanskymda rollen blev mer extern och framträdande. Informatörerna hamnade i företagsledningar och organisationsstyrelser. En del av dem fick nästan Rasputinlik ställning. Inom politiken kallades de »spin-doctors«. På lite mer än tjugo år gick vi från stencilerad interninformation till Tony Blairs chefsmanipulatör Peter Mandelson, »The prince of darkness«.

Media – skaparen av vår »verklighetsuppfattning«, för att tala med faktiskt.se – fick sin egen infrastruktur, sina egna karriärvägar, en högre plats i den sociala rangordningen och, kanske, sin egen logik. Samtidigt blev gränserna mellan journalistik och annan berättande verksamhet alltmer oklar. Inte utan vissa konvulsioner.

Kring millennieskiftet, när Tony Blairs mediesmarta regering stod på topp, bröt till exempel en ilsken debatt ut på journalistutbildningen JMK. Studierektorn Mats Nörklit ville driva avgiftsfinansierad extern utbildning, riktad bland annat till politiker. Ordet »medieträning« förekom i tidningsrapporterna. De blivande journalisterna i studentkåren reagerade, liksom Journalistförbundet.

– Det är inte fråga om hur man ska lura journalister, försäkrade Nörklit.

Det blidkade inte studentkårens ordförande Petra Dahlgren:

– Personligen tycker jag inte att JMK ska utbilda makthavare; det går inte att kombinera med journalistutbildningen.

Det fanns makthavare och det fanns journalister. Aldrig skulle de tu mötas, annat än i envig. Journalister skulle inte avslöja sina yrkesknep.

Snart tjugo år senare är medieträning inte längre ett fult ord. Knappt ens kontroversiellt. Det räcker med att söka på nätet, så dyker de kända namnen på dem som erbjuder olika former av medieträning upp: Paul Ronge, Staffan Dopping, Willy Silberstein  …

Pelle Thörnberg, som i många år syntes i Aktuellt och Rapport, är nu en av Sveriges flitigaste medietränare:

– Jag får sällan kritik av gamla kollegor. Mer nyfiken avund, säger han.

Han är själv aktiv i Centerpartiet och har tränat Annie Lööf, »men det var innan hon var så bra som hon är nu«. Om medieträningen säger Thörnberg att det skett en utveckling:

– Det har gått från att hjälpa folk att klä sig i fina gångkläder, via krishantering till att arbeta strategiskt med att faktiskt stå för något.

Thörnberg citerar kollegor, fortfarande aktiva journalister, som kan sucka att de önskar att alla vore medietränade. Det skulle ge intervjuerna bättre kvalitet.

Finns inte en risk att professionaliseringen på båda sidor går så långt att resultatet blir ett slutet sällskapsspel? Att man måste vara medietränad även för att förstå samtalet?

– Jag tänker på det som Hasse och Tages filmer: man fattar inte allt, kan inte hänga med i alla skämt, men man fattar det viktigaste, den grundläggande strukturen. Hellre en intervju där den intervjuade utmanar och ställer motfrågor, även om det blir lite av en dans.

***

En risk är att journalistiken förvandlas till makthavare i småputtrigt samtal med varandra. En annan att all journalistik förvandlas till maktkamp.

Det var länge sedan politikers pressekreterare började banda alla intervjuer själva, för att kunna bemöta felcitat, sätta saker i sitt sammanhang och – låt oss vara ärliga – inskärpa lite gudsfruktan i journalisterna. Men nu börjar till och med komikerna och journalisterna själva att bete sig likadant, när de hamnar på fel sida av mikrofonen.

Först var det Özz Nûjen.

Den nu terrordömde Rakhmat Akilov hjälpte till att renovera ett par hus på Gotland som delvis ägs av Nûjen. Akilov påstod att det var svartjobb. Nûjen nekade. Janne Josefsson intervjuade. Nûjen tog med sig eget kamerateam och ställde egna frågor. Det blev envig av alltihop. Allt lades ut på Youtube.

Nu är vi förbi medieträning. Nu handlar det om direkt journalistisk moteld.

Och så Cissi Wallin. Efter hela historien med »Aftonbladetprofilen« Virtanen. SVT:s Uppdrag granskning bestämde sig för att vända drevet. Cissi Wallin filmade själv intervjun och lade ut den till tittning innan Uppdrag granskning ens hunnit sända.

Läs mer: Vem i hela världen ska man lita på?

Effekten är densamma som när Yrsa Stenius drar ner journalisterna på jorden. Plötsligt står de utan skyddet av att röra sig i en särskild sfär. 

»Den som är van att framgångsrikt skapa bilden av sig själv i sociala medier låter sig inte så lätt bli målad på annat sätt«, kommenterar Malin Ekman i Svenska Dagbladet.

Ja, just det. Vad har det egentligen blivit av journalistmakten nu, när alla kan vara sin egen journalist? Finns den ens kvar? Är hela det här resonemanget bara av historiskt intresse?

3. Lögnen

Vi måste vända på steken och tala om lögnen. Ännu ett stort ord att förhålla sig till.

Egor Putilov heter Martin Dahlin numera. För någon vecka sedan nekades han pressackreditering till riksdagen. »Riksdagsförvaltningen gör bedömningen att det finns risk att du kan komma att använda en pressackreditering för att inhämta skyddsvärd information eller för att på annat sätt försöka påverka riksdagens och Riksdagsförvaltningens säkerhetskänsliga verksamhet«, står det i beslutet.

Om ni redan tappat namnet, är det detta ni famlar efter: Putilovs första kända namn var Yuri Popov. Han kom till Sverige 2003 och sökte asyl för att undslippa homofob förföljelse i Ryssland. Det blev avslag. Sedan dess har han uppträtt under namnen Alexander Yarovenko, Alexander Fridback, Egor Putilov och nu, alltså, Martin Dahlin.

Läs mer: Vem är Egor Putilov?

Han fick uppehållstillstånd som Alexander Yarovenko 2007, när han uppgav att han skulle flytta ihop med en svensk flickvän. Kvinnan har senare uppgivit att det var ett skenförhållande. Han blev svensk medborgare 2010 och bytte då namn till Fridback. Han jobbade hos Migrationsverket, som frilansjournalist och på Sverigedemokraternas riksdagskansli. Under ett antal år lyckades han få skyddade personuppgifter, men det beslutet har hävts. Hans många identiteter avslöjades när han skrev en provokativt flyktingvänlig debattartikel under ytterligare ett namn, Tobias Lagerfeldt. Dessutom var han inblandad i en märklig fastighetsaffär som gav en vinst på runt sex miljoner kronor, i praktiken genom att en rysk, kriminellt belastad affärsman sålde honom huset till underpris.

I hans pass står numera att Martin Dahlin är född i Luxemburg. Inte i storhertigdömet, alltså, utan i en stad med samma namn i Dagestan. Men det ger möjligheten att säga att Dahlin är från Luxemburg.  Han arbetar för Samhällsnytt, som förut hette Avpixlat, en av »alternativmedias« mer kända titlar. Sverigedemokraten Kent Ekeroth var åtminstone tidigare kopplad till den. Där skriver Putilov fortfarande under namnet Egor Putilov. Han har redan tidigare anmält Fokus till Pressombudsmannen. Ärendet avskrevs.

Ingen har lyckats förklara vad poängen är med Putilovs ständiga identitetsbyten. Säkerhetsexperter ser ett klassiskt mönster för infiltratörer: att stegvis sudda ut sin bakgrund och anta en ny identitet. Putilov själv anser sig vara utsatt för russofobi. Han drar också paralleller till Dreyfuss­affären. Men det faktum att flera svenska redaktioner, från Aftonbladet till Sveriges Radio, publicerade honom innan märkligheterna uppdagades, har gjort honom till det mest påtagliga exemplet på att lögnen ständigt uppvaktar journalistiken.

***

Årets svenska bok om journalistik är Jack Werners »JA SKITER I ATT DET ÄR FEJK DET ÄR FÖRJÄVLIGT ÄNDÅ«. Citatet i titeln är hämtat från Facebook. En man hade hört att en skolflicka fått kvarsittning, därför att hennes telefonfodral prytts av den svenska flaggan. Han blev förbannad. Det visade sig att historien var påhittad. Men han var förbannad ändå.

Det är snart fem år sedan Jack Werner följde ett spår och gick vilse. Han trodde sig leta efter en ung, svensk kvinna, Veronika, som vittnat i The Guardian om hur hon behandlats sexistiskt i spelvärlden. Hon fanns inte. Antagligen är hon en man i Kalifornien. Werner skrev om saken och nyheten spred sig internationellt. Men det spelade ingen roll. Den falska Veronika finns fortfarande kvar därute. Det händer fortfarande att hennes vittnesmål åberopas. Så starka kan falska föreställningar vara.

Jack Werners bok är ett slags digital »Råttan i pizzan«, folklivsforskaren Bengt af Klintbergs klassiska inventering av moderna vandringssägner. Han går igenom olika fall av falska påståenden på sociala medier. Det är förstås där lögnen har sitt basläger. Och det handlar inte bara om att plantera felaktiga uppgifter i nyhetsströmmen.

#Åsiktsfabriken heter Sveriges Televisions satsning på att kartlägga det missvisande och manipulativa på sociala medier inför valet. En slutsats så långt är att ungefär var tionde politisk tweet i Sverige kan ha sitt ursprung i en automatiserad användare, en bot. Den som skaffar sig ett nätverk av sådana bottar kan skapa en falsk opinion på nätet. De finns att hyra för vem som helst. Många företag, inte minst mediaföretag, använder liknande teknik för att hävda sig digitalt.

Läs mer: Demokratin till salu på sociala medier (oktober 2017)

Det är här lögnen blir särskilt besvärlig ur ett journalistiskt perspektiv. För alla som varit på en modern medieredaktion vet hur allting som kan mätas också mäts. Vilken skribent får flest retweets? Vilken skribent har flest följare? Det upprättas listor över sådant här. De skickas till redaktörerna. På vissa redaktioner ska särskilda mål vad gäller digital trafik uppnås.

Nu har vi plötsligt en metalögn att hantera. Inte bara en fråga om det som skrivs i tidningen faktiskt är sant, utan dessutom en fråga om huruvida den som skriver, verkligen är så efterfrågad av läsarna som det verkar.

Det är inte oviktigt, för det vi talar om är i första hand åsiktsjournalistik. Ledarskribenter och kolumnister. De som sätter dagordningen för det offentliga samtalet. Om redaktionerna stirrar på följare och retweets är det en smal sak att hissa skribenter som passar något propagandasyfte. Och de skribenter som hissas – de som plötsligt får flera tusen nya följare och rimligen måste ana oråd – hur lockade är de av att underminera sin egen status? Hur lockade är deras redaktörer att göra det, när de måste fylla sina digitala planmål?

Man skulle kunna säga att de etablerade medierna, av bristande självförtroende, ekonomisk press, teknisk stress och det mätbaras förtrollande kraft, lagt sig öppna för lögnen. Till och med för att låta lögnen styra redaktionella beslut, på en mycket djupare nivå än den som har att göra med faktapåståenden. Ett nätverk bottar skulle kunna skapa en »profilskribent«. Eller åtminstone blåsa upp valda skribenter genom att härma faktisk popularitet.

Möjligen finns ett svar om journalistmakten här. Den finns uppenbarligen kvar. Varför skulle annars de sociala medierna i så stor utsträckning användas som verktyg för att vrida till de etablerade medierna? Varför ödsla tid på det, om journalistmakten var historia?

Det var väl goda nyheter?

Kanske.

4. Alternativen

Vi stannar i den digitala världen ett tag.

Svenska Dagbladet var alternativmedia när den startades. Aftonbladet under Lars Johan Hierta var det definitivt. Och Rudolf Wall, Dagens Nyheters grundare, började som Hiertas kontorspojke.

Det kan vara bra att minnas sådana saker.

Vi behövde gå igenom sanningen, makten och lögnen innan vi kom hit. För alla de delarna spelar roll i journalistikens komplicerade och smärtsamma förhållande till »alternativmedia«.

I botten finns en respekt för det egna hantverket, det får man inte glömma. Journalister är ofta upprörda över alternativmedia av samma skäl som seriösa snickare upprörs av fuskrenoverade badrum. Men det är bara början.

En del av den etablerade journalistikens banérförare – de återfinns inte sällan på Dagens Nyheter – lindar inte ens in sin skråmentalitet särskilt mycket. Själva ordet »alternativ« räcker för dem för att markera något orörbart inom journalistiken, alldeles oavsett innehållet. De reagerar som företrädare för Advokatsamfundet, när en hobbyjurist är ovarsam med de auktoriserade titlarna.

Där är vi tillbaka i den obehagliga makten.

Kruxet ligger i att alternativ måste vara alternativ till något. I det här fallet de etablerade medierna. Och då blir de etablerade medierna plötsligt en part. Inte opartiska. Journalisten slutar att vara »människan utan skugga«, för att använda Yrsa Stenius formulering.

Det är det som är skamgreppet.

Det är inte raketforskning. Donald Trump har använt taktiken i åratal och lyckats rätt väl. Åtskilliga journalister har till slut givit upp och verkligen blivit parter i de mål de rapporterar om. Özz Nûjen och Cissi Wallin spelade på samma strängar: de visade journalisterna som kontrahenter med egen agenda. Underminerade deras makt, genom att behandla dem som makthavare.

Man kan se det som en lömsk nedmontering av en viktig samhällsinstitution, eller som att de journalistiska korten, till sist, synas. Oavsett vilket är det en maktstrid. Och det faktumet räcker för att det ska vara svårt att hantera för journalister.

De vill inte ha någon skugga. Att peka på skuggan är att bryta mot reglerna.

Nästa hake är spelet mellan lögn och sanning. Den vanligaste journalistiska anklagelsen mot alternativmedia, är att de ljuger. Den vanligaste kritiken från alternativmedia mot den etablerade journalistiken, är att den inte berättar sanningen.

Det är inte riktigt samma sak.

Skillnaden är ungefär som den mellan fakta och sanning. Det är möjligt att göra en redovisning där alla fakta är korrekta, utan att säga något väsentligt. Det är också möjligt att berätta något betydelsefullt och sant, trots att en del fakta är svajiga. Debatten om no-go-zoner i svenska förordet är ett typiskt exempel på just en sådan konflikt. På ena sidan påpekas att polisen inte använder begreppet no-go-zoner och att ordningsmakten visst besöker de omtalade områdena. På andra sidan är man inte alltid särskilt noga med fakta, utan hakar gärna på vandringssägner och bilder på brinnande bilar från helt andra delar av världen.

Kvar finns det verkliga problemet, som faktiskt innebär att polisen inte klarar av att skydda medborgarna, blåljuspersonal och andra i vissa förorter.

Det är här den etablerade journalistikens problem med alternativmedia blir särskilt svårhanterligt.

Just för att de är alternativ, vill alternativmedia göra anspråk på att erbjuda sanning. Just för att de inte är alternativ, erbjuder etablerad journalistik oftast bara fakta. Sanningen är redan etablerad.

Förklaringen till gängbildningar som faktiskt.se finns här. Det är – faktiskt – en koalition för att hålla samman ett förhandlingsresultat. Det är ett sätt att få alla att sitta i båten. Men förhandlingen gäller inte fakta i sig, utan den bakomliggande sanningen. Världsbilden. Koalitionen är till för att försvara den rådande ordningen.

Det besvärliga är att alternativmedia är så mycket. De är hårdföra nazister, skamlösa manipulatörer, rättshaverister och konspirationsteoretiker, men de är antagligen en och annan blivande Lars Johan Hierta också. Om man inte tror det, måste man nästan tro att historien tagit slut. Att medierna uppnått sin fulländning just i vår tid.

5. Rollen

– Nu är det förstås så att journalister inte är ett kollektiv. Alla är olika.

Det är Chang Frick jag har i luren. Det är osäkert om han är en ny Lars Johan Hierta. Men han är chefredaktör på Nyheter I dag. Alternativmedia, alltså.

En kort redovisning, för er som redan där blir nervösa:

Frick kallar sig libertarian. Den överenskomna etiketten på Nyheter I dag i etablerade medier är högerpopulistisk eller invandringskritisk. Senast det stormade om tidningen var i våras, då Frick var inblandad i den moderata riksdagsmannen Hanif Balis twittrande om redaktören Patrik Oksanens mejlutbyten med UD. Frick verkar över huvud taget ha lite väl lätt att göra vänner. Tidningens domännamn registrerades först av sverigedemokraten Kent Ekeroth, men han är ute ur leken. Ilan Sadé, som tidigare var ordförande för Centerns högskoleförbund och nu är partiledare för Medborgerlig samling, äger företaget som sköter prenumerationerna.

– Men om vi ska generalisera: det är inte sanningssökandet som är det centrala i journalistiken i dag, fortsätter Frick:

– Det är rätt historia. Man vill ha en berättelse och väcka känslor.

Hur påverkar det yrkesrollen?

– Journalister i etablerade medier har antagit rollen av ett slags prästerskap. De utövar auktoritet genom bannbullor och moraliska påbud. Det påminner om hur det gamla prästerskapet var maktens förlängda arm.

Men hur upprätthålls något sådant?

– De man möter är andra branschfolk, kollegor. Av dem vill man bli sedd och uppskattad och dunkad i ryggen. Det är inte svårare än så. Man skulle kunna tänka sig att feedback från läsare kunde dra åt ett annat håll, men det verkar mera frikopplat där.

Det är inte en unik analys, förstås. Det är till och med så att jag kan ana ett par av mina egna formuleringar i det Frick säger. Han vill, som sagt, gärna göra vänner. Men även Yrsa Stenius var inne på något liknande, i den där intervjun i Hufvudstadsbladet. Konsekvensneutraliteten, sade hon, har visserligen blivit en absolut lärosats i redaktionernas policydokument, men den upphör ändå att gälla om den hotar de egna värderingarna, »allt det som står för godheten«:

– Då är de inte längre neutrala. Då handlar det inte om att [inte] ta hänsyn till konsekvenser, utan om den självklara plikten att bojkotta dem som hotar »godheten«.

Det Stenius syftade på var förstås hur svenska medier hanterat Sverigedemokraterna. Hon kallade det på annan plats det »politiskt pryda Sverige«.

Åke Ortmark nosar på samma fenomen, när han skriver om Walter Cronkite. Tv:s stjärnor deformeras, skriver Ortmark. I Cronkites fall ledde det till en uppblåst självbild och en »växande ansvarskänsla«:

»En journalist som går igenom den processen upplever sig alltmer som en del av statsapparaten. Han eller hon vill lämna sitt bidrag till stabilitet, lugn och balans. Det betyder att kontroversiella eller utmanande påståenden måste undvikas.«

En händelse som tycks ligga dikt an mot den beskrivningen:

I juninumret av facktidningen Journalisten intervjuades chefredaktören på en annan facktidning, Författaren. Hon heter Lisa Bjurwald och var drivande bakom bojkotten mot bokmässan i Göteborg förra året. Bojkottarnas krav var att Nya Tider, en av alternativmedias titlar, skulle stängas ute från mässan:

»Hur ser du på gränsen mellan att vara aktivist och journalist i de här frågorna? Finns det inte ett problem i att glida åt aktivisthållet?

– Nej! Jag tycker att journalister ska bli mer aktivistiska, att vi har en konstig feghet i Sverige.«

Bojkott alltså, för att se till att en obehaglig röst inte kommer till tals. Framgångsrikt blev det också, för på årets bokmässa får bojkottarna som de vill.

En »växande ansvarskänsla«? »Kontroversiella eller utmanande påståenden måste undvikas«?

Det är inte alla i branschen som skriver under på Bjurwalds citat. Pressens opinionsnämnd klandrade i veckan tio artiklar som namngav personer i samband med #metookampanjen. En granskad artikel friades. Det är unikt i ett system där de fällda artiklarna kan räknas i enstaka procent. Åsa Lindeborg – på Aftonbladet, en av de fällda tidningarna, men mindre fälld än Expressen – skriver att klickjakten och tävlingen med sociala medier låg bakom. Man hon rör också vid journalisternas roll: "Medierna förvandlades till missionshus med en galet uppmanande uppsyn: Är ni härligt frälsta allihop?"

Slutsatsen?

»Men journalister ska inte vara aktivister. Vi kan rapportera om en revolution, men vi ska inte driva den och sedan skylla på andra.«

Men Bjurwalds inställning är inte bara en egenhet hos en enskild aktivist med penna. Det finns något här.

En retning, en nervositet, en irritation.

Den omtalade intervjun med migrationsforskaren Joakim Ruist i Aktuellt i skiftet mellan maj och juni snuddade vid det. Att intervjun blev så omtalad berodde på Ruists plågsamt långa pauser, med tv-mått mätt. Det som skedde var en krock mellan två roller: den akademiska och den journalistiska. Ruist ville redovisa fakta, i det här fallet hur flyktingmottagandet påverkar statsbudgeten. Programledaren Lotta Bouvin ville tala om vilka politiska och moraliska implikationer fakta hade.

Man kan tolka det som ett utslag av journalistisk »växande ansvarskänsla« och ett försök att bidra till »stabilitet, lugn och balans«. Man kan göra samma koppling till faktiskt.se och dess formuleringar om att bidra till en »konstruktiv samhällsdebatt«.

Ruist resonemang följde under alla omständigheter den ortmarkska linjen: »sanningen får inte döljas«. Den utesluter inte idealism. Men den kräver övertygelsen att sanningen är det bästa sättet att »söka förbättra mänsklighetens villkor«, med Ortmarks ord.

Har journalistiken förlorat den övertygelsen?

6. Affären

Och allt det här ska journalister brottas med på en marknad som är kraftigt konkurrensutsatt och som till stor del består av företag som ska gå med vinst. Det enklaste svaret på varför de interna faktaavdelningarna på redaktionerna försvunnit är förstås: besparingar. Siffror, inte bokstäver.

De senaste 30 åren har affärsidéerna slagit vilt mellan att dela ut allt innehåll gratis, till att kalla det »premium« och ta betalt. Mellan att smalna av och att bredda. Mellan att fylla spalterna med åsikter och att  … ja, fylla spalterna med ännu mer åsikter.

Inget har riktigt fungerat.

Det skulle räcka till en helt egen artikel.

7. Publiken

Tänk om ingen är intresserad, då?

Vad ska journalistiken göra utan läsare? Utan tittare? Utan lyssnare?

Tanken slår faktiskt branschfolk då och då. För dem som inte ser 70-talet som lika avlägset som Freden vid Brömsebro, mumlas det ibland om att det är som att jobba i varvsindustrin. En tidsfråga.

Det finns nedslående statistik att tillgå.

Enligt årets upplaga av den internationella förtroendeundersökningen Edelman Trust – de brukar skryta med att vara störst i världen – ligger Sverige på en delad plats 24 av 28 länder, vad gäller förtroende för medierna. Det betyder att förtroendet för medierna ligger en rejäl bit under genomsnittet för de undersökta länderna. Av de tillfrågade svenskarna tycker 65 procent att snabbhet prioriteras alltför mycket framför korrekt rapportering, 62 procent att nyhetsorganisationer fokuserar för mycket på att locka en stor publik, 55 procent säger sig ha svårt att skilja god journalistik från falska nyheter och rykten och 55 procent att de konsumerar nyheter färre än en gång i veckan. Bara 32 procent tycker att medierna lyckas hålla kvaliteten på sin information, medan 62 procent tycker att medierna klarar sig bra vad gäller underhållning.

Å andra sidan är det inte alldeles lätt att tolka de där resultaten. De fyra länder där medborgarna har störst förtroende för medierna är, enligt Edelman, i tur och ordning: Kina, Indonesien, Indien och Förenade arab­emiraten. Det kanske inte i alla stycken är några lämpliga föredömen. Och när man bryter ner resultaten ändras bilden rätt rejält. I 21 av de 28 länderna är förtroendet för journalistiken som sådan betydligt högre än förtroendet för de plattformar – tidningar, hemsidor, sociala medier – som journalistiken presenteras på. Här är det bara tyskar och irländare som känner större tillit till journalistiken än svenskar. Men ingen misstror journalistikens plattformar mer än svenskar och irländare.

Så det faller en skugga över mediebolagen och sociala medier, snarare än över journalistiken.

Det finns fler resultat som pekar åt samma håll. Reuterinstitutet vid Oxforduniversitetet gör en årlig rapport om digital nyhetskonsumtion. I årets rapport kan man läsa att i de knappt 40 länder som undersökts, når tilliten till nyheter i allmänhet ett snitt på 44 procent, stabilt från tidigare år. Men tilliten till nyheter i kanaler man själv väljer når 51 procent, tilliten till nyheter man finner genom sökning på nätet faller till 34 procent och bara 23 procent säger att de litar på nyheter de finner genom sociala medier.

De svenska SOM-undersökningarna visar inte på något dramatiskt tapp i förtroende för medierna. I den senaste mätningen tycker 81 procent att nyheter i svenska medier i allmänhet är mycket tillförlitliga och 79 procent att svenska medier ger en bra bakgrund till det som sker. Radio och tv ligger på ungefär samma förtroende – strax under 60 procent – som vid millennieskiftet. Dagspressen ligger strax över 30 procent, men har å andra sidan de senaste 20 åren legat på nivåer av det slaget. Det är public service som alltid har legat i topp och kvällspressen som alltid har legat i botten.

Äldre har större förtroende för medierna än yngre. Men på frågan om journalister ofta vinklar nyheter efter egna åsikter svarar 68 procent ja. Den andelen är påfallande jämn, oavsett de svarandes ålder. Läsarna ser journalistens skugga.

Här finns grunden för det som antagligen är det en journalist bör oroa sig för. SOM-institutet talar om att medieförtroendet blir alltmer polariserat. Förtroendet för medierna, både dagspress och radio och tv, har faktiskt sjunkit påfallande bland medborgare med sympatier högerut. Det har samtidigt stärkts påtagligt för medborgare med vänstersympatier. Sverigedemokrater har särskilt lågt förtroende för medierna, men de är inte ensamma. Förra året sade 28 procent av moderata sympatisörer att de hade stort förtroende för dagspress. Bland kristdemokrater var andelen lika låg. Bland miljöpartister var samma andel 38 procent, bland vänsterpartister 36 procent och bland liberaler och centerpartister hela 41 procent. Det är en stor förändring från millennieskiftet, då bara liberaler hade större förtroende för dagspress, 47 procent, än moderater – 39 procent – och kristdemokrater – 38 procent.

Det är svårt att gå förbi det här resultatet utan att tjata om GAL-TAN-skalan igen. För er som mot förmodan missat den, är den ett alternativ till höger och vänster. GAL står för grön, alternativ, liberal; TAN för traditionell, auktoritär, nationell. Men till den här, aningen mästrande, skalans egenhet hör också att GAL-sidan, så alternativt det än tycker sig vara, måste räknas som det nutida etablissemanget. TAN-sidan måste rimligen ses som en reaktion mot det rådande. Och det man kan se i SOM-undersökningens resultat är att läsare, tittare och lyssnare på båda sidor av skalan verkar ense om att journalistiken i huvudsak valt väg: den är GAL.

En del av etablissemanget.

I Reuterinstitutets undersökning finns också en mätning av förtroendet för olika källor. I den svenska statistiken toppar Sveriges Radio med 6,73 poäng av 10 möjliga, strax följt av Sveriges Television med 6,68 poäng. Det är precis som man kan förvänta sig. Det är inte något fult att verkligen vara en del av etablissemanget, om det är ett etablissemang med trovärdighet.

Längst ner i tabellen hittas Fria Tider och Nya Tider, två radikala alternativmedia, strax under fyra på skalan. Men det är mitten av tabellen som överraskar. På 5,01 poäng, samma som Nyheter 24, återfinns Nyheter I dag. Expressen finns på 4,99 och Aftonbladet på 4,89 poäng, bara en aning före Samhällsnytt, den nya varianten av Avpixlat och Egor Putilovs arbetsplats. Ledarsidorna, Johan Westerholms alternativa nätpublikation där bland andra Ann Heberlein skriver, når 5,51 poäng och slår därmed Metro på 5,31. Måtten är resultatet om man frågar alla som hört talas om varumärket, inte bara regelbundna läsare.

Det är en mätning enbart av digitala nyhetskällor, men den ger ändå en påminnelse om att publiken kan ha andra idéer än branschfolk. De verkar se skillnader inom alternativmedia. De kan ompröva sitt mediala förtroende, om de får intrycket att sanningen silas genom en »växande ansvarskänsla«.

Jag frågar Chang Frick, chefredaktör på Nyheter I dag, om resultatet. Han är tyst en stund:

– Hur länge kan man egentligen räknas som »alternativ«? Vi finns ju på samma arena som de andra.

***

Det som förstörde Walter Cronkite, i Åke Ortmarks ögon, var att han uppfylldes av sin egen betydelse. Det fick honom att oroa sig för konsekvenserna av att berätta sanningen. Han upphörde, i svenska termer, att vara konsekvensneutral. Ungefär på det sätt Yrsa Stenius skyllde svenska journalister för.

Det är något att ta med sig. Det är farligt, även för en hel bransch, att bli alltför uppfylld av sin egen betydelse.

Å andra sidan finns Ortmarks raka högtidlighet:

»Något allvarligare och viktigare än journalistik finns nog inte, bortsett från vetenskap. Det är den provisoriska ståndpunkt som jag för ögonblicket har fastnat i.«

Den får man inte heller glömma. Och så slutar allt i ännu en paradox.

Det ska fan vara journalist.

Rättelse: En tidigare version av denna artikel innehöll felaktigheten att Egor Putilovs nuvande pass visade att han var född i Storhertigdömet Luxemburg. Det stämmer inte. Passet visar att han var född i Luxemburg, en ort i Dagestan, Ryssland. Just den sammanblandning som ortnamnet ger möjlighet till gjordes alltså i textens första version.

Läs mer

Lundell: Vem i hela världen ska man lita på? (juni 2018)

Hakelius: SVT, SR, DN, SvD, Kit – varför vill ni spela dumma? (maj 2018)

Hakelius: Fredrikssons död väcker känsliga frågor – men ingen vet (mars 2018)

Hakelius: Varför bevakar medierna Akilov? (26 februari 2018)

Förtalsvåg väntar i #metoos spår (december 2017)

Demokratin till salu på sociala medier (oktober 2017)

Vem är Egor Putilov? (september 2016)

Medierna irrar vidare efter sin själ (oktober 2016)

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera