Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Ta det lite lugnt

Nu tävlas det i förslag om indragna medborgarskap. Det kan sluta illa.

Man har alltid anledning att oroa sig, när vinden är på väg att vända i Sverige. Den gör det så plötsligt och totalt.

Diskussioner om att IS-terrorister från Sverige ska berövas sitt medborgarskap hade viftats bort som ett vrål ur avgrunden för ett par år sedan. Nu förs tanken fram både här och där, i olika varianter. Polischefer, Moderaterna, delar av de sargade Liberalerna: alla känner de sig lockade. Det blir, som vanligt i frågor av den här arten, något av en kapplöpning.

Att förslagen hade ansetts extrema för ett par år sedan betyder förstås inte att de är fel. Det är just det som är det svenska sättet att hantera saker: fullt rimliga förslag kan beskrivas som helt omöjliga, fram tills det att vinden vänder. Men det är inte heller självklart att det är rätt att börja dra in medborgarskap, bara för att ingen vågade tänka tanken för några år sedan.

När staten berövar någon medborgarskapet finns det ett element av att göra den drabbade fredlös. Inte bokstavligen, förstås. Även personer utan svenskt medborgarskap lyder under svenska lagar och har svenska lagars skydd på svensk mark. Men medborgarskapet är det som är basen för alla fri- och rättigheter i ett samhälle. Att dra in det är en extrem åtgärd.

Det går att argumentera för att det samtidigt är en rimlig åtgärd när svenska medborgare går med i extrema terrorsekter. Man kan, som den Moderata partisekreteraren Gunnar Strömmer, dessutom se indragna medborgarskap som ett tecken på att medborgarskap har ett högt värde och inte kan förenas med vilket beteende som helst.

Men det finns också historiska erfarenheter som avskräcker. Få stater som använt medborgarskap som verktyg för att utdela straff och belöningar är föredömen. Att ge staten den makten, annat än i fall när medborgarskap beviljats på felaktiga grunder, är att ge staten en makt som är rätt förskräcklig.

Det är dessutom inte alldeles klart på vilket sätt de indragna medborgarskapen skulle lösa de problem med IS-terrorister som vi har. Vore det till exempel inte bättre att ändra lagstiftningen så att personer av det här slaget kan åtalas för landsförräderi, även om Sverige inte befinner sig i krig? Det vore ett annat och på många sätt bättre sätt att understryka att medborgarskapet kräver en viss lojalitet och inte tillåter vilka övergrepp som helst.

Frågan om indragna medborgarskap är värd att diskutera, men inte på ett lättvindigt sätt. Det här är inte ett ämne som lämpar sig för plötsliga svenska helomvändningar. Dessutom är risken överhängande att det urartar i ett slags symboldiskussion som har mycket lite att göra med det faktiska problemet.

Vi behöver finna ett sätt att hantera det faktum att vi kommer att ha människor i Sverige, medborgare eller ej, som har deltagit i terror och övergrepp. Vi kommer inte att kunna döma och spärra in alla. Det är inte en alldeles unik situation. Det har dragits paralleller till frivilliga svenska SS-män som återvände hem efter kriget, men man kan lika gärna dra paralleller till länder som Rwanda, Sydafrika, Chile, Spanien och så vidare. Alla har de fått lov att hantera medborgare som systematiskt förgripit sig på andra, för att sedan återgå i något slags normalt liv. Den som inbillar sig själv, eller andra, att det finns en lösning på problem av det här slaget som gör rent hus med alla inblandade, lovar helt enkelt för mycket.

Det finns ingen anledning att jamsa, dalta eller på annat sätt curla vägen för hemvändande IS-terrorister. Men det är inte heller särskilt klokt att göra själva grunden för rättsstaten porös, bara för att vi vill vifta med hårdhandskarna. För att bekämpa terror och terrorister behöver vi inte bara ha kunskap om svagheterna hos dem vi bekämpar, utan även om våra egna svagheter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera